Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Resistensbestämning

Resistensbestämning innebär att bakteriers förmåga att överleva i närvaro av olika antibiotika testas. 

Målsättningen med undersökningen är oftast att för den kliniskt verksamma veterinären få en vägledning om vilket eller vilka antibiotika som kan ha effekt mot en bakterieinfektion. Detta är viktigt för att undvika onödig och felaktig antibiotikabehandling. Undersökningen kan också göras i syfte att övervaka om en bakteriepopulation håller på att förändras, till exempel genom att nya resistensgener plockats upp av bakterien. Detta är viktigt för att så tidigt som möjligt upptäcka om nya resistenta bakteriekloner håller på att spridas.

Speciellt för ESBL

Gramnegativa tarmbakterier, till exempel E. coli, Klebsiella och Enterobacter, som uppvisar nedsatt känslighet mot cefalosporin med utökat spektrum (till exempel cefotaxime, ceftazidime, cefpodoxime) och/eller karbapenemer (till exempel meropenem, imipenem) vid antibiotikakänslighetstest kan misstänkas producera ESBL. För att påvisa enzymet måste dock konfirmerande tester utföras (till exempel E-test, diffusionstest, mikrodilutionstest) enligt riktlinjer från EUCAST eller CLSI. Det finns tre varianter av ESBL; ESBLA, ESBLM och ESBLCARBA.

För testa för ESBLA kombineras en cefalosporin med utökat spektrum med klavulansyra om då bakterien uppvisar en ökad känslighet i förhållande till test med enbart cefalosporin så rör det sig om en ESBLA. Eftersom det finns olika varianter av ESBLA bör man alltid testa två olika cefalosporiner, framförallt använts Cefotaxim och Ceftazidim. Om klavulansyra ej visar någon effekt kan det röra sig om ESBLM vilket man kan få en indikation om man också testar för känslighet för cefoxitin. Alternativt kan man kombinera Cefotaxim och Ceftazidim med och utan kloxacillin, om man då får en inhibering med kloxacillin så kan det röra sig om en ESBLM. För att vara säker om att man verkligen har tarmbakterier som producerar ESBLM så ska det fenotypiska testet kompletteras med ett molekylärt test.

Enstaka fynd av ESBLCARBA hos djur har rapporterats från några länder (till exempel Tyskland) men ännu har inga fynd gjorts hos djur i Sverige. Om ett isolat uppvisar nedsatt känslighet mot en karbapenem så kan det röra sig om ESBLCARBA. För att få en indikation om det rör sig om ESBLCARBA kan man testa meropenem med och utan borsyra, samt med och utan DPA, för att täcka de flesta varianterna bör man också inkludera känslighetstest för temocillin. ESBLCARBA bör alltid verifieras molekylärt, man ska också vara medveten om att bakterier som tillhör Enterobacteriaceae och producerar ESBLCARBA är anmälningspliktiga till Länsstyrelse och till Jordbruksverket (SJVFS 2012:24; ”K4”). Mer information om kriterier för indexfall etcetera, se remiss Verifiering Anmälningspliktig resistens ESBLCARBA, MRSA, MRSP och MRS (pdf).

Vid SVA används framförallt mikrodilutionstest för att undersökta misstänka fall av ESBL producerande bakterier. SVA utför också molekylärbiologiska metoder, exempelvis PCR för detektion av de vanligaste generna som kodar för ESBL.
SVA erbjuder kostnadsfri verifiering (inklusive molekylära tester) av misstänkta fall av ESBLCARBA, om isolat skickas till Avdelningen för mikrobiologi och åtföljs av speciell remiss (pdf)

Även för isolat som visar nedsatt känslighet mot cefalosporin med utökat spektrum alternativt om misstanke av ESBLA och ESBLM föreligger utför SVA för tillfället kostnadsfri verifiering för ESBL. För verifiering, skicka isolatet in på speciell remiss, Verifiering av kliniska isolat för ESBL/AmpC (ej ESBLCARBA) (pdf). Innan inskickning rekommenderas veterinärer och/eller laboratorier att kontakta SVA, Sektionen för antibiotika, på telefon 018-67 40 00.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls