Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Tarmparasiter hos lamadjur (alpackor och lamor)

Tarmparasiter förekommer naturligt hos alla betesdjur och oftast ger de inte upphov till några sjukdomssymtom. Flera olika arter av tarmparasiter är vanliga hos svenska alpackor och lamor men prevalensen är inte känd.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Andra namn: Inälvsmask

Sammanfattning

Det är naturligt för lamadjur och andra betesdjur att ha en mindre mängd inälvsparasiter. På så sätt bygger de upp kroppens motståndskraft som håller parasiterna i schack. De flesta lamadjuren är friska trots att de har inälvsparasiter. Det är alltså inget mål i sig själv att ha lamadjuren helt parasitfria.

Piskmaskägg. Foto: SVA

Hos svenska lamadjur har flera olika tarmparasiter påvisats. Särskilt viktiga att hålla koll på är magmasken Haemonchus, piskmasken Trichuris, Nematodirus battus, den stora coccidien Eimeria macusaniensis (Emac) och stora och lilla leverflundran (Fasciola och Dicrocoelium).

Vissa av dessa övervintrar ute på beten och i fållor; andra övervintrar i lamadjuren.
Grunden i parasitbekämpning är att förebygga parasitproblem genom att ta bort gödseln, ha olika sommar- och vinterhage, avmaska nyinköpta djur, växel/sambeta med till exempel hästar. God utfodring är en förutsättning för god motståndskraft mot parasiter.

Förebyggande avmaskning syftar till att reducera betessmittan och bör baseras på träckprovsresultat. Träckprov bör helst tas både vår och höst.

Resistens mot avmaskningsmedel är ett ökande problem i hela världen. Resistensläget för svenska betesdjur är förhållandevis gott men resistens förekommer bland annat hos Haemonchus mot bensimidazoler.

Hälsovården (Gård & Djurhälsan) för kameldjur ger råd bland annat om parasitbekämpning.

Förekomst

2011 undersöktes träckprover från alpackor och lamor på ett 20-tal gårdar. Ägg från Trichostrongylidae och små Eimeria-arter var mycket vanliga. Trichuris (piskmask) påvisades på cirka 40 procent av gårdarna, Nematodirus battus på cirka 35 procent, Emac på cirka 25 procent och Haemonchus (magmask) på cirka 13 procent av gårdarna.
Lilla leverflundran har påvisats på ett fåtal gårdar.

Symtom

Oftast ger tarmparasiter inga sjukdomssymtom.
Symtom kan vara dålig tillväxt, avmagring, diarré, bleka slemhinnor, i sällsynta fall dödsfall.
Vissa individer har större parasitbörda än andra.
Unga djur är mer utsatta för tarmparasiter än vuxna, som sällan visar symtom.

Differentialdiagnoser

Diarré av annan orsak, underutfodring, bristsjukdomar, etcetera.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Arter som förekommer hos svenska lamadjur: 
Eimeria spp (coccidier)
Eimeria macusaniensis (Emac)
Trichostrongylidae
Haemonchus contortus
Trichuris
 (piskmask)
Nematodirus battus (tunnhalsad tarmmask) och andra Nematodirus-arter,
Capillaria (hårmask)
Strongyloides papillosis (trådmask)
Cryptosporidium 
Moniezia (bandmask), 
Dicrocoelium dendriticum (lilla leverflundran).

Särskilt viktiga att hålla koll på är Haemonchus, Trichuris, Nematodirus battus, Eimeria macusaniensis (Emac), Fasciola hepatica (stora leverflundran) och Dicrocoelium dendriticum.

Spridning och smittvägar:

Lamadjur får i sig parasitägg genom munnen när de betar.
Äggen utvecklas till vuxna parasiter i magtarmkanalen. 
Parasiternas ägg sprids på betet när lamadjuren gödslar. 
Parasiterna övervintrar i lamadjuren eller ute på betet (till exempel Nematodirus).
En del parasiter (lilla leverflundran, stora leverflundran) behöver en eller flera mellanvärdar för att livscykeln ska fullbordas.

Provtagning och diagnostik

Träckprov:
Plocka minst 0,5 deciliter träck i en dubbel plastpåse, som märks med lamadjurets namn (eller nummer). Fyll i en remiss. Skicka påsar och remiss i ett vadderat kuvert med vanlig post till parasitologiskt laboratorium. (Skicka inte iväg kuvertet på torsdag‐fredag eftersom det då kan bli liggande på posten flera dagar)
Medlemmar i Hälsovården för kameldjur ska använda en särskild remiss från Gård & Djurhälsan (pdf).

Läs mer om Obduktion av döda lamadjur hos Gård & Djurhälsan.

Behandling och profylax

Profylax

Ta kontinuerligt bort gödseln från gödslingsplatserna (helst varje dag).
Ha olika sommar- och vinterhage.
Växel- eller sambeta med andra djurslag (häst är bättre än idisslare som har flera parasiter gemensamma med lamadjuren).
Avmaska nyinköpta djur.

Behandling

Ta träckprov - helst vår och höst - för att kontrollera parasitläget.
Välj behandling efter provsvaret.
Avmaska vid rätt tillfälle, med rätt preparat och rätt dos.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls