Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Lilla leverflundran hos får

Inälvsparasiten Dicrocoelium dendriticum är en trematod parasit som kan orsaka leverkassation, men sällan kliniska symtom. Den förekommer i Sverige, men oklart i vilken utsträckning.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Ja
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Andra namn: Dicrocoelium dendriticum

Förekomst

Lilla leverflundran är vanlig hos får i de sydöstra delen av Sverige. Parasiten är vanlig i vissa delar av Europa och Asien och finns även i USA, främst i de östra delarna.

Människor kan i ovanliga fall smittas om de äter infekterade myror. Det förekommer också att leverflundreägg kan påträffas i fekalieprov från symtomfria människor (så kallad pseudoparasitism/pseudoinfektion/falsk infektion) som ätit otillräckligt värmebehandlad lever.

Kliniska symtom

Varierande morbiditet och låg mortalitet. Vanligtvis syns inga kliniska symtom.

Differentialdiagnoser

Inga eftersom vanligen inga symtom.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Dicrocoelium dendriticum. Äggen kan överleva i månader på torra betesmarker.

Inkubationstid:

Ägg börjar produceras cirka tio till tolv veckor efter infektion.

Infektionsport:

Larver infekterar djuren när djuren betar gräs innehållande infekterade tuvmyror på torra marker där det finns sådana myror.

Spridning i djuret:

I tarmen utvecklas larverna till frilevande parasiter och vandra från tarmen till gallgångarna (ffa de mindre) där de blir adulter och producerar ägg. Äggen transporteras via gallan till tarmen och kommer ut på betet via träcken. I ägget utvecklas larven som blir frilevande efter cirka tre till fyra veckor på bete. Larverna infekterar en landsnäcka och utvecklas vidare. När de lämnar snäckan aggregerar de i en slemboll som äts av den andra mellanvärden, tuvmyran, varpå de bildar en cysta. Parasiten påverkar myrans beteende så att den klättrar upp och fäster på grässtrån vilket ökar chansen att huvudvärden infekteras.
Immunitet utvecklas inte.

Smittvägar:

Torra betesmarker. Tidpunkt för infektion varierar. Om parasiten redan finns på bete genom smittade snäckor kan infektionen komma tidigt jämfört om parasiten kommer till ett tidigare rent bete genom infekterade nötkreatur.

Provtagning och diagnostik

Ägg av parasiten kan påvisas i träckprov om separat undersökning begärs. Säkrast påvisas vid slakt eller obduktion genom att vuxna parasiter påträffas i gallgångarna i levern och/eller fynd av levercirros.
Anmärkning på slakt ska tolkas som diagnos för hela djurgruppen.

Behandling och profylax

Behandling ej aktuell i Sverige då infektionen inte ger några symtom.
Utrotning med bibehållen betesdrift är i praktiken omöjligt då mellanvärdarna alltid bär på viss smitta.
Nöt och får kan vara smittreservoarer för varandra.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls