Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Gyrodactylus salaris hos fisk

Ektoparasiten Gyrodactylus salaris ingår i gruppen haptormaskar/monogener. I denna grupp hittar vi flera Gyrodactylusarter som alla lever på fiskhud, ofta specialiserade till att sätta sig på en fiskart. G. salaris förökar sig endast på lax och regnbåge men kan även överleva på öring, harr och röding. Parasiten livnär sig genom att äta av fiskhuden, främst fenorna. Den kan orsaka hög dödlighet på lax vid massförekomst och teorier finns att den även kan sprida andra infektionsagens från fisk till fisk. 

  • Anmälningspliktig: Ja
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Förekomst

Parasiten är en sötvattensparasit, men kan beroende på salthalt och vattentemperatur överleva kortare eller längre tid i bräckt vatten. G. salaris har sitt huvudutbredningsområde i Östersjön. Den påträffades första gången år 1952 i en fiskodling i Indalsälven och numera anses parasiten vara väl spridd i inlandet och längs ostkusten. I Norge påträffades G. salaris första gången på lax 1975, dit den sannolikt spridits från Sverige med levande fisk. Parasiten hade katastrofala effekter på de känsliga Atlantlaxarna, som saknade ett naturligt skydd mot parasiten. Flera norska bestånd slogs ut. I de norska älvar där parasiten fortfarande finns, återstår endast två till fyra procent av den ursprungliga laxfiskpopulationen. De svenska laxstammarna på ostkusten (Baltisk lax) verkar vara mer immuna mot parasiten än den norska Atlantlaxen och några allvarliga konsekvenser av parasitens existens har ännu ej påvisats i svenska vatten. År 1989 påträffades G. salaris för första gången på svenska västkusten i Säveån. Successivt har den spridits till flera västkuståar och odlingar. Jämförande undersökningar visar att västkustlaxen kan vara känsligare för parasiten än övriga svenska stammar.

Symtom

Vanliga tecken på infektion är att småblödningar och slemförtjockning uppträder på huden. Fiskarnas fentoppar kan också börja spreta isär. Masken sitter fästad vid fisken med en fotplatta omgiven av fästkrokar (opisthaptor). Krokarna kan orsaka små hål i det yttre hudlagret. Allvarligare för värden är de hål i huden som uppkommer vid G. salaris födointag. Parasiten livnär sig på upplöst hud från sin värd genom att släppa ut ämnen som bryter ned hudvävnaden så den kan ta upp näring. De hudsår som därigenom uppstår hos fisken kan infekteras sekundärt av andra organismer och därmed ge upphov till ytterligare sjukdom. Vid massförekomst orsakar parasiten genom sårbildningen allvarliga osmotiska problem för fisken. I norska vatten har upp till flera tusen haptormaskar hittats på en enda laxunge. Huden hos sådana laxyngel är gråaktig och fenorna spretar isär.

Etologi och patogenes

Infektionsagens:

Parasit som ingår i gruppen haptormaskar/monogener.

Infektionsport:

Ektoparasit, sätter sig på fiskens hud

Spridning i djuret:

Hud och fenor

Smittvägar:

Gyrodactylus salaris sprids i huvudsak via fiskar, men också via fiskeredskap, vatten och andra föremål som varit i kontakt med dem.

Överlevnad:

Gyrodactylus är en sötvattenparasit, men den kan föröka sig i vatten med en salthalt på upp till fem promille och överleva en kort tid i en högre salthalt.

Provtagning och diagnostik

Det går inte att okulärt diagnostisera sjukdomen hos en fisk som bär på parasiten G. salaris. Fiskar i vatten undersöks nersövda eller nyligen avlivade och studeras under mikroskop eller lupp. Även hela fiskar eller fenor som förvarats i etanol kan användas för undersökningar. Hos laxfiskar förekommer parasiten särskilt på bröst- och bukfenorna. Identifierade parasiter bedöms i mikroskop, men för säker diagnos krävs molekylärgenetisk undersökning av parasiternas DNA.

Behandling och profylax

Profylaktiskt bör det beaktas att parasitens spridning till stor del sker genom transport av levande fisk, eller utrustning som inte torkat ordentligt. Det är därför av utomordentlig vikt att särskild hänsyn tas till områden med fiskpopulationer som är känsliga för parasiten. Detta gäller framförallt gränsområdena mot Norge.
Viktiga faktorer i detta sammanhang är till exempel följande:

  • Flytta inte vatten eller fisk
  • Torka all fiskeutrustning och båtar, alternativt rengör och desinficera dem innan de flyttas mellan olika vattenområden
  • Rensa ej fisk på annan plats än på fångstplatsen

I Sverige gäller att fynd av sjukdomen i fiskodling kan medföra restriktioner för export samt flytt till odling eller för utplantering. All flytt av laxfisk till vissa vattendrag mynnande på västkusten är förbjuden enligt Fiskeriverkets författning FIFS 2011:13 9 § för att undvika spridning av parasiten.

Beroende på parasitens drastiska effekt på norska laxbestånd är medicinsk behandling av parasiten föremål för intensiv forskning. En publicerad studie (Hagen, Hytterød & Olstad, 2014) indikerar att bad i svaga koncentrationer av natriumhypoklorit har negativ effekt på parasitens överlevnad. Det är dock ännu ej klarlagt hur detta i praktiken kan användas i större skala för ett säkert och optimalt resultat. I avvaktan på vidare forskningsresultat rekommenderar SVA saltbadning (NaCl) eller badning i formalin.

För saltbadning är effekten kopplad till koncentrationen, ju högre koncentration desto större effekt. Begränsningen för saltkoncentrationen utgörs av fiskartens känslighet. För lax och regnbåge bör treprocentig saltlösning utgöra den absoluta maximala gränsen. All behandling ska alltid föregås av en mindre testbehandling för att säkerställa koncentrationens ofarlighet under de rådande förhållandena. En treprocentig lösning ger enligt uppgift en genomsnittlig avdödning av parasiten inom 20 minuter vid 1.4°C (kortare tid vid högre temperatur). Som ett alternativ till koksalt kan havsvatten med motsvarande salinitet (västkusten, ej ostkusten) användas. Detta har också den fördelen att det tolereras bättre av fisken (muntlig uppgift från Tor Atle Mo/Veterinaerinstitutet/Oslo).

Badning i formalin i en koncentration av 1:4000 under 30 minuter är också en metod för att avdöda parasiten. Dock är den inte lika effektiv som saltbadning enligt ovan. Liksom vid saltbadning kan yttre betingelser påverka känsligheten hos fisken för preparatet, varför det även för detta preparat kan rekommenderas att behandlingen först genomförs på en mindre grupp fisk för att utesluta negativa konsekvenser. Efter genomförd behandling ska endast vatten fritt från Gyrodactylus användas.

Läs mer

Laxparasiten Gyrodactylus salaris i västkustens laxåar, Aqua reports 2012:8 (pdf)

A G Hagen, S Hytterød, K Olstad, 2014. Low concentrations of sodium hypochlorite affect population dynamics in Gyrodactylus salaris (Malmberg, 1957): practical guidelines for the treatment of the Atlantic salmon, Salmo salar L. parasite. Journal of Fish Diseases. Doi: 10.1111/jfd.12218

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls