Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Marteilios hos ostron och blåmussla

Smittämne, förekomst och smittspridning

Marteilios (smittämne: Marteilia refringens) är en parasitsjukdom hos musslor (Bivalvia) med stor spridning i framförallt medelhavsområdet (Kroatien, Grekland, Italien och Frankrike) samt längs Europas södra atlantkust Spanien, Portugal och Frankrike. Sjukdomen upptäcktes för första gången i Europa i slutet av 1960-talet. M. refringens har i prover uttagna under hösten 2009, för första gången påvisats i norra Europa, i en svensk blåmusselodling.

Fynd av Martelia refringens, två stora runda celler med flera mindre intracellulära utvecklingsstadier, så kallade tertiärceller. Foto: Anders Alfjorden/SVA

Marteilios orsakas av ett encelligt parasitärt djur: M. refringens tillhörande phylum Paramyxeae. Det finns två typer av M. refringens: typ M och typ O, där den första (M) främst har påvisats hos blåmusslor och den andra (O) främst har påvisats hos ostron. Parasiten bildar sporer genom flera upprepade celldelningssteg inuti musslornas matsmältningsorgan (digestionskörteln). De första utvecklingsstadierna av parasiten kan påträffas på gälarna och i magsäcksväggen. Efter att det encelliga djuret kommit in till digestionskörtlarna bildas nya celler inuti parasitens första utvecklingsstadie (primärcell). Det sker genom upprepade steg av celldelningar till sekundära och tertiära stadier inuti varandra, där det tertiära stadiet senare utvecklas till färdiga sporer. Det är i detta skede av sjukdomen som de infekterade musslorna och ostronen kan blir sjuka och då dödlighet bland värddjuren kan uppstå. Detta inträffar normalt först när vattentemperaturen nått över 17 grader. Sporerna sprids sen från de infekterade djuren via tarmen till omgivningen med avföringen. I andra länder med erfarenheter från denna infektion har dödlighet setts främst under sommarhalvåret och framförallt i ostronbestånd även om sjukdomsutbrott också har förekommit bland blåmusslor. 

Flera ostronarter inom släktet Ostrea: O. angasi, O. puelchana, O. chilensis samt vårt inhemska platta ostron: O. edulis, uppvisar hög känslighet för sjukdomen och infektionen kan ge hög dödlighet i ostronpopulation där smittämnet förekommer. Även vissa musselarter (Mytilus spp.) bland annat den på svensk västkust dominerande blåmusselarten Mytilus edulis, är mottagliga för sjukdomen fast till en lägre grad. Celler från M. refringens har också påträffats i ostronarter av släktet klippostron, Crassostrea spp. (bland annat Stillahavsostronet, C. gigas). Det är dock osäkert om det i dessa fall har varit en aktiv infektion eller om det bara är parasitceller från ett smittat område som ostronet tagit upp via sin filtrering.  

Hur sjukdomen sprids är trots 30 år av forskning inte klarlagt men att små frilevande kräftdjur av arten Paracartia grani kan fungera som mellanvärd är känt från Franska studier. Kräftdjuret P. grani är ett varmvattenslevande djur och är inte känd från svenska kustområden. 

Symtom

Frisk blåmussla. Foto: Anders Alfjorden/SVA

 

Sjuk försvagad blåmussla. Foto: Anders Alfjorden/SVA

Digestionkörteln är parasitens viktigaste målorgan och det är där infektionen gör mest skada. För musseldjuren är detta organ livsviktigt eftersom det är där som födoupptaget sker och näringen omvandlas till energidepåer. Denna parasitinfektion är därför ett stort problem inte bara för djurets tillväxt utan också för dess överlevnad. Sjukdomen ger nedsatt kondition och orsakar förutom en försämrad tillväxt också resorption av gonader och därmed nedsatt fortplantningsförmåga. Sjuka djur kan också få missfärgad digestionskörtel och ett förändrat utseende genom att manteln blir mer transparent. I senare stadier av infektionen antar ostronen/musslorna ett mer slemmigt utseende och skrumpna ihop. När djurens kondition försvagas kan det också få svårt att hålla skalhalvorna slutna vilket syns genom att djuret gapar och har svårt skydda sig mot yttre påverkan.

M. refringens kan infektera sin värd redan under musslan eller ostronets första levnadsår. Under vinterhalvåret ligger infektionen vilande och är svår att upptäcka.  

Behandling, profylax och restriktioner

Musselsjukdomen marteilios kan endast infektera vissa marina ryggradslösa djur främst blåmusslor och ostron och detta fynd innebär inga livsmedelsbegränsningar för konsumtion av musslor, det vill säga parasiten kan inte överföras till människor.

Spridning av sjukdomen kan begränsas främst genom att inte flytta smittade djur från infekterade områden. Ett smittskyddstänkande bör också iakttas vid livsmedelshantering av dessa djur innan konsumtion för att undvika att levande skaldjur avsedda för konsumtion kommer i kontakt med våra svenska bestånd av vilda eller odlade ostron samt blåmusslor utmed svensk kust. Fynd av sjukdomen i en mussel- eller ostronodling medföra restriktioner enligt Jordbruksverkets rekommendationer.

Referenser

Berthe, F.C.J., Le Roux F., Adlard, R. D., Figueras A., 2004, Marteiliosis in molluscs: A review. Aquatic living resources, 17, 433-448.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls