Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Osteoporos hos fjäderfä

Med tiden kan skelettet bli skörare hos värphöns på grund av att äggskalsbildningen tär på kroppens kalciumreserver. Osteoporos eller benskörhet är ett sjukdomstillstånd som i sin allvarliga form framförallt förekommer hos högproducerande värphöns som hålls i bur. Allvarlig osteoporos diagnosticeras numera sällan hos värphöns i Sverige.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Engelskt namn: cage layer fatigue

Förekomst

Allvarlig osteoporos förekommer framförallt hos värphönshybrider inhysta i oinredda bursystem, men osteoporos kan även drabba höns i inredda burar och frigående höns. Oftast finns det i dessa fall en koppling till brister i fodret. Sjukdomen diagnosticeras numera sällan i svenska värphönsflockar sedan de gamla oinredda burarna för värphöns förbjöds.

Orsak

Åtgången av kalcium till skalbildningen för ett ägg hos en värpande höna har beräknats vara tio procent av kroppens totala förråd av kalcium och det hämtas från så kallat medullärt ben som står under inflytande av hormonet östrogen. Om tillräckligt med kalcium inte kan fås från det medullära benet kommer kroppen att ta kalcium från strukturellt ben, och med tiden försvagas då skelettet. Det är därför av största vikt att hönan under hela livet utfodras korrekt.

Hög äggproduktion och fysisk inaktivitet är viktiga bidragande faktorer till osteoporos. Värphöns som hålls i bur (särskilt i de oinredda, numera i EU förbjudna burarna) har därför generellt sett ett svagare skelett än höns i inredda burar och frigående djur. Om högproduktiva värphönshybrider är inaktiva och dessutom ges foder med felaktiga nivåer av kalcium, fosfor eller D-vitamin ökar risken för att grav osteoporos ska utvecklas.

Sjukdomssymtom

Osteoporos förekommer framförallt under den senare delen av äggproduktionsperioden. Höns med grav osteoporos har ett skört skelett och de drabbas lätt av benbrott (frakturer) i till exempel bröstbenet, vingarna eller de långa rörbenen, till exempel när de tas ut ur burarna inför slakt. Frakturerna kan ibland uppkomma spontant, men risken ökar i samband med hantering av hönorna. Hönorna kan även drabbas av förlamning (paralys) om kotkropparna i ryggen kollapsar och ryggmärgen därigenom skadas. Dödligheten i flocken är som regel inte ökad eller endast lindrigt förhöjd. Äggproduktionen och skalkvaliteten är oftast opåverkad.

Hur ställs diagnosen?

Diagnosen ställs genom obduktion och undersökning av skelettets hållfasthet. Under mikroskop ses en förtunning av ytligt (kortikalt) ben.

Behandling och rekommendationer

Ett korrekt sammansatt foder är av största vikt för att förebygga osteoporos hos värphöns. Det är mycket viktigt att inte ge för hög kalciumgiva under uppfödningen av värphönskycklingar. Under äggproduktionsperioden ska man se till att hönsen får tillräckligt mycket D-vitamin och kalcium i rätt förhållande till fosfor.

Vid anhopning av frakturer eller förlamningssymtom i en värphönsflock är det viktigt att låta obducera höns för att fastställa orsaken. Om osteoporos påvisas bör foderanalyser utföras.

Det finns ingen praktisk möjlighet att behandla hönor som utvecklat grav osteoporos. Hönor med frakturer eller förlamning bör snarast avlivas för att förkorta lidandet. Vid grav osteoporos i en hönsflock bör man överväga att avliva flocken i förtid för att undvika djurlidande. Djuren måste hanteras med stor omsorg och försiktighet så att de inte drabbas av smärtsamma frakturer och de bör inte transporteras till slakteri utan avlivas på plats i hönshuset.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls