Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Koccidier och koccidios (del 3) hos fjäderfä

Del 3: Diagnostik, förebyggande åtgärder och behandling

Diagnostik

Obduktion

Diagnosen koccidios fastställs säkrast genom obduktion och mikroskopisk undersökning. Förekomsten av oocystor kan även bedömas genom att undersöka direktutstryk från tarminnehållet eller träck. Det kan vara svårt att skilja tunntarmskoccidios från sjukdomen nekrotiserande enterit (NE), som orsakas av överväxt med bakteriearten Clostridium perfringens. I tveksamma fall bör därför formalinfixerade prover från tarmslemhinnan undersökas i mikroskop av en fjäderfäpatolog.

Träckprov

Koccidier kan påvisas vid parasitologisk undersökning av träck från fjäderfän. Foto: SVA

Genom parasitologisk undersökning kan oocystor påvisas i träckprov (se bild). Eftersom koccidier ofta även kan påvisas i litet antal i träcken hos friska fåglar är det viktigt att väga samman resultatet (antalet oocystor) med fågelns ålder och sjukdomssymptom innan diagnosen ställs på detta sätt. Det är också viktigt att komma ihåg att vid akut koccidios kan fågeln insjukna och dö innan den börjat utskilja oocystor med träcken.

Ströbäddsprov

Man kan analysera ströbäddsprover med avseende på oocystor, men resultatet kan vara svårtolkat på grund av utspädningseffekter och ojämn fördelning av oocystorna i ströbädden.

Artbestämning av koccidier

I provsvar från fjäderfäobduktioner skiljer man i praktiken mellan tunntarmskoccidios (kan orsakas av flera olika arter) och blindtarmskoccidios (orsakas av arten Eimeria tenella hos tamhöns). Artbestämning kan göras med PCR-teknik, men detta ingår inte i rutindiagnostiken.

Lesion scoring

Lesion scoring är en standardiserad metod som framförallt används för att undersöka graden av koccidieangrepp i besättningar med slaktkycklingar. Metoden kan till exempel användas för att avgöra om förebyggande åtgärder mot koccidier är effektiva. Det krävs övning och erfarenhet av den som utför bedömningen. De olika tarmavsnitten bedöms avseende lokalisation och typ av vävnadsskador och graderas efter hur allvarliga skadorna är. 

Förebyggande åtgärder mot koccidios

God hygien och torr miljö

Det är viktigt att hålla rent och torrt i djurutrymmet, att dela in fåglarna i små grupper och att ge dem gott om utrymme. Med dessa åtgärder minskar man smittrycket (fåglarna utsätts för färre antal oocystor) och sporuleringen (utvecklingen till infektionsdugliga oocystor) går långsammare.

Vaccination

Tamhöns kan vaccineras mot koccidios via dricksvatten eller spray på foder. Det finns vacciner som ger ett skydd mot samtliga koccidiearter och är avsett för avelsdjur och värphönskycklingar (livkyckling). Blivande värphöns som ska hållas i bur vaccineras normalt ej. Det finns också vaccin som ger ett skydd mot färre koccidiearter, framförallt sådana som orsakar koccidios i tidig ålder. Sådana vacciner används framförallt till slaktkycklingar.

Koccidiostatika

Koccidiostatika ges i fodret till de flesta kommersiellt uppfödda slaktkycklingar och slaktkalkoner för att förebygga koccidios. Koccidiostatika hämmar eller förhindrar koccidiernas förökning i tarmen. Det är inte tillåtet att använda koccidiostatika i ekologisk produktion. Kycklingar som vaccinerats mot koccidios ska aldrig utfodras med foder som innehåller koccidiostatika eftersom de då inte utvecklar tillräcklig immunitet.

Behandling

Behandling vid akut koccidios sker med läkemedel via dricksvattnet. Djurägare hänvisas till praktiserande veterinärer för bedömning av behandlingsbehov.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls