Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Infektiös kycklinganemi hos fjäderfä

Sjukdomen infektiös kycklinganemi, även kallad blåvingesjuka, orsakas av ett circovirus och drabbar unga tamhönskycklingar. Kycklingarna blir svaga, bleka, tappar aptiten, får blödningar och sår i huden och dödligheten i en drabbad flock kan bli mycket hög. Sjukdomen förebyggs genom vaccination.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: Allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Orsak och utbredning

Infektiös kycklinganemi orsakas av ett virus (chicken infectious anaemia virus, förkortas CAV eller CIAV) inom släktet Gyrovirus som hör till familjen Circoviridae. CIAV har stor utbredning bland tamhöns i hela världen, inklusive Sverige. Sjukdomsutbrott förekommer sporadiskt i Sverige.

Värddjur

Tamhöns 

Symtom

Bild 1. Hos kycklingar som drabbas av sjukdomen infektiös kycklinganemi ser man ofta blödningar och sår i huden. (Klicka på bilden för ett större format.) Foto: D Jansson/SVA

 

Om kycklingar smittas vertikalt (se nedan) ses de första symtomen vid cirka 10–14 dagars ålder. Den maximala sjukligheten och dödligheten inträffar vid 17–24 dagar och efter ytterligare några dagar har utbrottet som regel avklingat. En andra topp med sjuklighet/dödlighet kan förekomma i vissa flockar vid cirka 30–34 dagars ålder (kycklingar som smittas horisontellt).

Kycklingarna blir svaga, bleka (anemiska), tappar aptiten och utvecklar blödningar i hud, underhud och muskulatur samt fuktiga eller blödande sår i huden, särskilt på vingarna och huvudet (Bild 1). Dödligheten kan variera mellan 1 och 60 procent i flocken.

Hos kycklingar som smittas horisontellt efter tre veckors ålder ses vanligen inga sjukdomssymtom, men nedsatt motståndskraft (immunsuppression) kan förkomma.

Ett mindre antal sjukdomsutbrott till följd av CIAV-infektion bland äldre kycklingar finns rapporterade i litteraturen. Det är dock oklart hur ofta sådana förekommer och varför.

Smittspridning

Tamhöns i alla åldrar är känsliga för CIAV-infektion. CIAV kan smitta från hönan till hennes kycklingar via ägget (vertikal/transovariell smittspridning), men det kan även spridas mellan fåglarna (horisontellt) främst med träck. Vissa avelsflockar smittas naturligt av CIAV före könsmognaden och många flockar vaccineras för att förebygga utbrott bland kycklingarna (avkomman). Hönorna bildar då antikroppar och kycklingarna kommer därmed inte att insjukna.

I avelsflockar med höns som saknar antikroppar och som sedan smittas av CIAV under äggproduktionsperioden kommer hönorna under en tid att producera ägg som innehåller CIAV och viruset kan då överföras under fosterstadiet till kycklingarna som sedan insjuknar. Dessa kommer i sin tur att smitta andra kycklingar i flocken horisontellt. I praktiken får man räkna med att det tar cirka fyra till sex veckor efter infektionen innan alla hönorna i en avelsflock har smittats och hunnit utveckla immunitet.

Bild 2. Organ (uppifrån tymus, mjälte och bursa Fabricius) från jämngamla kycklingar. Organ till höger: frisk kyckling. Organ till vänster: kyckling med infektiös kycklinganemi. Foto: Bengt Ekberg/SVA

Diagnostik

Diagnosen ställs genom obduktion och mikroskopisk undersökning. Virus kan påvisas i organprover med PCR-teknik.

De mest karaktäristiska obduktionsfynden är blödningar och hudsår i kombination med anemi och en liten (atrofisk) tymus (bräss) (bild 2). Även bursa Fabricii och mjälten (se bild 2) kan vara små och benmärgen är ofta onormalt blek. Skadorna uppkommer genom att CIAV angriper så kallade T-lymfocyter under deras mognadsfas i tymus samt stamceller i benmärgen vilket leder till pancytopeni (brist på röda och vita blodkroppar och blodplättar.

På grund av det nedsatta immunförsvaret ökar kycklingarnas känslighet för följdinfektioner med olika mikroorganismer (immunsuppression). Från hudsåren isoleras ofta bakteriearterna Clostridium perfringens och Staphylococcus aureus.

Förebyggande åtgärder

CIAV är ett mycket tåligt virus som kan förbli smittförande trots noggrann rengöring i stallet. Det tål många av de desinfektionsmedel som får användas i djurutrymmen.

Det bästa sättet att förebygga utbrott bland kycklingar är att vaccinera avelshönsen under uppfödningsperioden. Observera att avelshönsen måste vaccineras i god tid (minst sex veckor före värpstart) eftersom vaccinet innehåller levande virus.

I hobbybesättningar smittas hönsen naturligt tidigt i livet och sjukdom hos kycklingarna förekommer i praktiken mycket sällan. Vaccination behöver därför inte utföras.

Infektiös kycklinganemi i Sverige

Infektiös kycklinganemi sågs första gången i Sverige 1972, det vill säga innan CIAV hade identifierats och beskrivits, vilket skedde först 1979. Sjukdomen kom sedan att bli ett betydelsefullt sjukdomsproblem under 1970–80-talen då ett stort antal utbrott inträffade i slaktkycklingbesättningar, men även i livkycklingflockar (blivande värphöns under uppfödningsperioden). Namnet blåvingesjuka gavs av en skarpsynt fjäderfäkonsulent på Gotland. Hon såg att många sjuka och döda kycklingar hade blå eller röd missfärgning på vingarna.

Orsaken till att infektiös kycklinganemi dök upp i många länder, inklusive Sverige mellan 1970 och 1980 var att man vid denna tid hade skärpt smittskyddsrutinerna i fjäderfänäringen för att förhindra spridning av salmonellabakterier och en rad sjukdomsframkallande mikroorganismer. Tidigare hade hönsen smittats naturligt av CIAV redan i tidig ålder. På grund av de strikta smittskyddsbarriärerna som infördes i kommersiella avelsbesättningar så försenades smittillfället till efter värpstarten i många flockar, vilket ledde till sjukdomsutbrott hos avkomman.

Genom svensk och internationell forskning identifierades CIAV och man lyckades klarlägga smittvägarna. Detta finns beskrivet i en svensk doktorsavhandling (B. Engström, Blue Wing Disease of Chickens and Viruses Involved, Akademisk Avhandling, Sveriges Lantbruksuniversitet, 1997.)

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls