Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Granulocytär anaplasmos hos häst

Granulocytär anaplasmos är en fästingburen sjukdom. Symtom på sjukdomen hos häst är hög feber, nedsatt allmäntillstånd, nedsatt aptit, vinglighet och svullnad i benen. Gula slemhinnor kan också ses. Långt ifrån alla som smittas utvecklar dock symtom.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Ja
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: Allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Förekomst

Välfylld fästing.
Foto: Bengt Ekberg/SVA

Granulocytär anaplasmos sprids via fästingbett. Utbredningsområdet i Sverige för granulocytär anaplasmos följer i stort förekomsten av vanlig fästing (Ixodes ricinus). I en studie där förekomsten av infektionsämnet hos fästingar undersöktes på sju olika platser i Sverige påvisades mellan en och femton procent smittförande fästingar (Severinsson med flera, 2010). Sjutton procent av undersökta hästar i Sverige visade sig ha antikroppar mot infektionsämnet i en studie 2001 (Egenvall med flera, 2001). Hos människor i södra Sverige hade 28 procent av undersökta individer antikroppar mot bakterien (Wittesjö med flera 2001).

Smittämnet finns spritt i stora delar av Europa fram till Centralasien och finns även i Nordamerika. I Nordamerika sprids smittämnet med fästingen vanlig fästing (Ixodes scapularis). Det första rapporterade fallet i världen av granulocytär anaplasmos hos häst var från Kalifornien och första fallen i Sverige beskrevs 1990 (Gribble, 1969; Bjöersdorff med flera, 1990).

Granulocytär anaplasmos är den enda fästingburna sjukdom som är vetenskapligt belagd hos häst i Sverige. Flera däggdjursarter kan bära på A. phagocytophilum och vissa kan vara reservoar för smitta till häst. Människa, katter och hundar kan också drabbas av granulocytär anaplasmos, liksom nötkreatur och får. Hos idisslare brukar det kallas betesfeber eller ”Tick Borne Fever” (TBF).

Symtom

Många hästar som infekteras av A. phagocytophilum utvecklar inga symtom, så kallad subklinisk infektion (Egenvall med flera, 2001). Trots frånvaro av symtom bildas antikroppar mot smittämnet i blodet. Den anaplasma som förekommer i Sverige angriper en typ av vita blodkroppar som kallas granulocyter, och därför kallas sjukdomen för granulocytär anaplasmos.

Symtom vid akut granulocytär anaplasmos hos häst:

  • Hög feber.
  • Nedsatt allmäntillstånd och aptit.
  • Svullnad i benen.
  • Rörelsestörningar och ovillighet att röra sig.
  • Ökad hjärt- och andningsfrekvens.
  • Ikterus (gulaktiga slemhinnor) kan förekomma.

Det saknas helt vetenskapliga belägg (evidens) för att akut anaplasmos kan bli kronisk. Hos hästar som försöksinfekterades med anaplasmabakterier och inte antibiotikabehandlades kunde bakteriens DNA påvisas i blodet en tid efter infektionstillfället, men hästarna visade inga symtom (Franzén med flera, 2005). I en annan studie kunde ingen koppling mellan förekomst av specifika antikroppar mot A. phagocytophilum i blodet hos hästar och hälta, stelhet, ovillighet vid ridning, trötthet eller andra sjukdomssymtom ses (Egenvall med flera, 2001). Det saknas alltså helt grund för att ställa diagnosen ”kronisk anaplasmos” på häst. 

Smittämne

Bakterien Anaplasma phagocytophilum är en så kallad rickettsia. Innan den döptes om år 2000 kallades den för Ehrlichia.

Olika varianter av A. phagocytophilum sägs kunna ha olika sjukdomsframkallande förmåga för olika djurslag (Scharf med flera, 2011). Det vill säga en variant som ger symtom hos häst kanske inte ger symtom hos en ko eller människa, och tvärtom. Oavsett om den infekterande varianten framkallar symtom eller inte, bildas i allmänhet ändå antikroppar mot smittämnet. Eftersom det finns varianter av bakterien hos olika djurslag och även skillnader mellan regioner, bör publikationer om förekomst och symtom läsas med detta i åtanke.

Det finns även andra rickettsier som ger andra symtom. De har oftast andra smittvägar och värddjur och ska inte förväxlas med A. phagocytophilum. Ett exempel är en rickettsia, Neoricketsia risticii (före detta Ehrlichia risticii), som infekterar häst och orsakar ekvin monocytär ehrlichios ("Potomac horse fever") i delar av USA. Denna bakterie sprids inte med fästingar utan tar en mer komplicerad väg via trematoder som infekterar olika snigelarter och sedan vidare till nattsländor. Hästarna får av misstag i sig bakterien via vatten och foder som kontaminerats. Bakterien förökas i hästens mag-tarmsystem och kan orsaka tarminflammation (colit). Diarré, feber, nedsatt allmäntillstånd, aptitlöshet, kolik, svullnader med mera förekommer och en dödlighet på upp till 30 procent har angetts. Sjukdomen har inte påvisats i Sverige.

Det händer också att anaplasma blandas ihop med borrelia, förmodligen för att båda sprids med fästingar. Det blir helt fel då borrelia inte ens tillhör rickettsierna, utan är en så kallad spiroket. Läs mer här om Borrelia.

Smittvägar

A.phagocytophilum sprids i Sverige under fästingssäsongen med den vanligast förekommande fästingarten, som just heter ”vanlig fästing” (Ixodes ricinus) . Det kallas för vektorburen smitta. Fästinglarven hämtar upp bakterien när de suger blod från infekterade däggdjur, så kallade reservoardjur. Efter blodmålet utvecklas larven till en nymf som behöver ytterligare ett blodmål för att vidareutvecklas till vuxen (adult). Som adult suger fästingen också blod. Smittämnet överförs inte från den vuxna fästinghonan till äggen och finns alltså inte hos fästinglarver när de kläcks (Severinsson med flera, 2010, Strašek Smrdel med flera 2010). Det är alltså nymf och adult fästing som kan överföra smittan till djur och människa. För att överföra smittämnet anges att fästingen måste suga blod mer än två timmar (Bakken och Dumler 2008).

Reservoardjurens roll i smittspridning till andra djur och människa är inte helt klarlagd. Infektionsämnet kan kvarstå i blodet hos reservoardjur utan symtom, vilket kan underhålla smittan (Dumler med flera, 2005).

Patogenes

A. phagocytophilum kommer in i blodbanorna via fästingbett och kan sedan infektera samt föröka sig inuti de vita blodkroppar som kallas neutrofila granulocyter. Ansamling av bakterier (morula eller inklusionskroppar) bildas när bakterien förökas i de infekterade cellerna. Mekanismen bakom vävnadsskador vid infektion anses inte direkt bero på bakterien, eftersom ingen koppling mellan hur mycket bakterier som finns i omlopp i blodet och graden av vävnadsskada har kunnat påvisas i musmodeller. Däremot finns tecken på att kroppens eget immunförsvar, framförallt så kallat gammainterferon (IFNy) och interleukin-10 (IL-10), förorsakar en inflammationsreaktion och en följd av detta blir en reversibel (avläkningsbar) vävnadsskada.

A. phagocytophilum fördröjer den programmerade celldöden (apoptos), som normalt förekommer hos granulocyterna, med cirka 24 timmar. Det gör att bakterierna har längre tid på sig att föröka sig i cellerna. När en cell till slut dör är de förökade bakterierna redo att infektera ännu fler granulocyter (Dumler med flera, 2005). Det här sammanfaller med febertoppar, som kan vara återkommande (bifasiska).

Processen medför att kroppens immunförsvar kan bli uttröttat, och sekundära infektioner kan därför slå till. Sekundära infektioner av både bakteriell och mykologisk natur finns beskrivet hos häst (Gribble, 1969). Ett annat exempel är lamm som kan drabbas av lunginflammation, ofta orsakad av Pasteurella, efter en anaplasmainfektion (Stuen, 1996).

En sammanfattning är att sjukdomsförloppet styrs av inflammatoriska reaktioner och ibland ses komplikationer orsakade av nedsatt immunförsvar.

Diagnos

En preliminär (tentativ) diagnos om granulocytär anaplasmos ställs på kliniska symtom. Blodbilden i akut skede kan visa sänkta värden för vissa blodkroppar (trombocytopeni, lymfopeni och lindrig anemi). Differentialdiagnos är bland annat akut virusinfektion (viremi) som ger liknande symtom.

Diagnosen granulocytär anaplasmos kan konfirmeras genom påvisande av bakterien i blodet i akut skede. Det sker genom PCR-analys (polymerase chain reaction) som påvisar bakterie-DNA i blod, eller genom mikroskopering av blodutstryk. Vid mikroskopering påvisas inklusionskroppar (morula), som är en ansamling av bakterier i neutrofila granulocyter, en typ av blodkroppar. Det kräver en viss mikroskoperingsvana då även annat kan likna dessa inklusionskroppar, med risk för fel diagnos.

PCR rekommenderas i första hand, eftersom metoden är känsligare än mikroskopering. Vid försöksinfektion sågs positiv PCR-reaktion redan före första feberdagen, medan inklusionskroppar vanligen sågs först ett par dagar in i feberfasen. PCR var också positiv längre jämfört med mikroskopering för inklusionskroppar (Franzén med flera, 2005). Hur länge ett djur är PCR-positivt beror på sjukdomsförloppet och kroppens försvar mot infektionen.

Med PCR går det att påvisa anaplasma-DNA även i prov som är några dagar gammalt. Däremot fungerar inte mikroskoperingsmetoden från äldre blod, eftersom granulocyter i blodprovsröret börjar falla sönder redan efter något dygn. .

Ett tredje sätt att konfirmera en akut infektion är via serologi genom att påvisa en säkerställd antikroppsökning i ett parprov. Det innebär att man tar två blodprov, det första i akutskedet, då hästen börjat visa symtom. Det andra provet tas cirka 14 dagar senare. Den serologiska diagnostiken utförs på SVA med immunofluorescensteknik (IF).

Påvisande av specifika antikroppar mot A. phagocytophilum visar att individen träffat på smittämnet. Ett enstaka positivt blodprov kan dock inte användas för att fastställa att hästen är eller varit sjuk i granulocytär anaplasmos. Det beror på att långt ifrån alla hästar blir sjuka om de infekteras och en stor andel av helt friska hästar har antikroppar mot A. phagocytophilum (Egenvall med flera, 2001). Antikroppar finns kvar relativt lång tid efter infektion och har troligen en skyddande effekt mot ny infektion av smittämnet.

Tolkning av parprov för serologi:

  •  Negativt eller lågt värde i första provet som följs av en tillräcklig ökning av mängden antikroppar (titer) i det andra provet talar för att det varit en akut infektion. Vad en tillräcklig titerökning är ska det analyserande laboratoriet kunna tala om. Skickar man proven till två olika laboratorier går det däremot inte att jämföra titrar.
  • Låg eller negativ titer i båda proven gör att akut infektion med största sannolikhet kan uteslutas. Det talar snarare för en titer på väg ner, vilket skulle innebära att en infektion skett flera månader tillbaka i tiden.
  • Hög eller mycket hög titer redan i första provet betyder att det togs för sent i förhållande till infektionstillfället. Ett andra prov är ingen idé att ta i detta läge då titern oftast inte stiger ytterligare. Titern stiger i allmänhet snabbare om hästen varit smittad förut.
  • Att påbörja parprov en tid efter det akuta skedet ger inte mer information än ett enkelprov eftersom ingen stegring i titer kan förväntas efter det akuta skedet.

Om insatt antibiotikabehandling mot diagnosticerad granulocytär anaplasmos inte visar snabb effekt ska diagnosen omvärderas. Om endast antiinflammatorisk behandling sätts in ses också ofta lindring av symtomen.

Att kontrollera behandlingseffekt genom att mäta om antikroppstitern gått ner är ingen idé, eftersom antikropparna finns kvar även efter att smittämnet eliminerats. För att kontrollera behandlingseffekt får man helt enkelt följa hästens kliniska status med avklingande symtom under behandling.

Ibland talas om att höga titrar skulle vara indikativt för pågående infektion. Tyvärr är det inget man kan ta fasta på då bildandet av antikroppar påverkas av så många olika faktorer. Individens immunstatus, ålder, infektionsdos och hur många gånger en häst har infekterats med smittämnet kan till exempel påverka.

Har man en problemhäst och undrar över provsvar från SVA eller lämpliga analyser kan man ringa och diskutera med en veterinär på SVA.

Provtagning

  • För PCR krävs blod i ett EDTA-rör (lila kork).
  • För serologi (antikroppar) krävs blod i ett serumrör (utan tillsats, röd kork). 

Man kan skicka in serumröret som det är, eller avskilja serum och skicka in det. Det spelar ingen roll varken för PCR eller serologi om provet har några dygn på nacken.

För hematologi, som exempel analys av trombocytmängd, anemiförekomst, infektionsbild eller inklusionskroppar behövs blod i EDTA-rör och serumrör. För detta måste blodet vara färskt så att blodkropparna inte börjat falla sönder. SVA utför inte sådana analyser.

Behandling

Vid akut granulocytär anaplasmos ger en snabbt insatt behandling sannolikt en kortare sjukdomsprocess. Empirisk erfarenhet från kliniskt verksamma veterinärer visar att antiinflammatoriska medel (NSAID) ofta har god effekt på de kliniska symtomen. Om effekten blir att febern upphör och hästen kommer igång att äta igen kan NSAID räcka som komplement till hästens eget immunförsvar.

Tetracyklinpreparat anses för närvarande vara det mest lämpliga preparatet mot anaplasma i de fall antibiotika övervägs (Weese med flera, 2008). Biverkningsriskerna vid användande av tetracykliner till häst gör att det måste användas med tillbörlig försiktighet. Hästar som är utsatta för stress ska inte behandlas. I Sverige finns idag inga tetracyklinpreparat inregistrerade för häst och vid användning av antibiotikum som registrerats för andra djurslag har man att följa gällande lagstiftning avseende behandlingsdokumentation och slaktkarens.

Generellt rekommenderas så kort antibiotikabehandling som möjligt med tanke på resistensspridning hos bakterier. Vaksamhet på hästens tillstånd under behandling är tillrådligt så att man omedelbart kan avsluta behandlingen om tecken på begynnande tarmstörning ses. Symtom som avtagande aptit, feber och lösare avföring än normalt är tecken på detta. I de fall svar på behandling uteblir, rekommenderas att diagnosen omvärderas.

SVA kan inte rekommendera behandling med antibiotika för diffusa symtom som tros bero på ”kronisk anaplasmos” då någon sådan sjukdom inte finns vetenskaplig belagd.

Generellt gäller att behandling med antibiotika endast är motiverad när följande kriterier uppfylls:

  • bakteriell infektion har konstaterats eller misstänks föreligga på goda grunder
  • infektionen sannolikt inte läker utan behandlingen
  • djurets välbefinnande eller produktionsförmåga äventyras
  • behandlingen bedöms ha goda möjligheter att vara framgångsrik

Isolering

Isolering är inte aktuellt eftersom sjukdomen är en vektorburen blodsmitta och inte anses smitta direkt mellan djur eller till människa från djur. 

Stallrengöring och desinfektion

Stallrengöring är inte aktuellt.

Profylax

Daglig kontroll av djur med manuellt borttagande av fästingar rekommenderas. Fästingförebyggande insektsmedel kan fungera.

Vid anläggning av hagar och vid ridning ute i skog och mark kan man tänka på att fästingar trivs där det är fuktigt. Håll efter högt gräs och sly så att smågnagare (värddjur) får sämre förutsättningar att leva i närmiljön.

Inget vaccin finns mot granulocytär anaplasmos.

Prognos

Prognosen är mycket god, då infektion självläker hos många hästar. Symtomen avtar i regel med antiinflammatorisk behandling. Antibiotikabehandling ger också ofta en snabb effekt. En period av trötthet efter genomgången infektion kan förekomma. Hos vissa individer kan sekundärinfektioner komplicera bilden.  

Zoonosaspekt

A. phagocytophilum kan smitta till människa och räknas därmed till zoonoserna trots att smittan tar vägen via fästingar. Människa anses inte föra sjukdomen vidare utan är så kallad ”dead end host”. Hos människa benämns sjukdomen fästingfeber eller human granulocytär anaplasmos (HGA). Den anses vara relativt ovanlig. Immunologiskt nedsatta individer drabbas eventuellt lättare (Dumler med flera, 2005).

Symtomen vid fästingfeber hos människa är influensaliknande med feber, huvudvärk och ömhet i kroppen. Sjukdomen självläker ofta men kan ibland kräva antibiotikabehandling. Anekdoter om kvardröjande trötthet efter genomgången infektion finns beskrivna. Enstaka fall med fatal utgång av sjukdomen hos människa har rapporterats från USA, ofta då beroende på sekundära infektioner hos människor med allmänt nedsatt immunförsvar (Dumler med flera, 2005). I Sverige varierar seroprevalensen hos människor i olika delar av landet, exempelvis i en studie i södra Sverige, 28 procent (Wittesjö med flera, 2001). Risk för underdiagnostik kan föreligga eftersom symtomen är relativt allmänna.

Vad säger lagstiftningen?

Granulocytär anaplasmos är inte anmälningspliktigt.

Vanliga frågor

1. Hur yttrar sig ”kronisk granulocytär anaplasmos”?

Det saknasvetenskapliga belägg för att ”kronisk granulocytär anaplasmos” existerar, därför finns naturligtvis inte heller några symtom belagda. Beskrivning om kvarstående nedsatthet och trötthet efter genomgången infektion finns angivet hos människa och även veterinärer i fält beskriver detta hos häst. Det kan tolkas som en återhämtningsfas eftersom sjukdomen hos en del ger ett påtagligt inflammatoriskt svar och även tillfälligt nedsatt immunförsvar.

Att antibiotikabehandla vid en ren återhämtningsfas, då bakterien inte längre finns kvar är inte förenligt med svensk antibiotikapolicy. Eftersom tetracykliner även har andra effekter än den rent antimikrobiella, till exempel viss antiinflammatorisk påverkan och påverkan på bindväv kan behandlingseffekten också misstolkas. Det vill säga man behandlar mot ”kronisk anaplasmos” och ser en positiv effekt, men mot något annat som man missat att diagnosticera. Vill man få den antiinflammatoriska effekten finns för övrigt bättre preparat. Dessa hästar är i allmänhet antikroppspositiva men det är inte liktydigt med att infektionsämnet finns kvar . Undersökningar på SVA har visat att man kan räkna med runt åtta månader (med individuella variationer) från infektionstillfället tills antikropparna har sjunkit till låga nivåer eller försvunnit helt.

Referenser

Bakken, J.S., Dumler, J.S., 2008. Human granulocytic anaplasmosis. Infectious Disease Clinics of North America 22, 433–448.

Bjoersdorff, A., Christenson, D., Johnsson, A., Sjostrom, A.C., Madigan, J.E., 1990. Ehrlichia equi–infektion diagnostiserat hos hast. Svensk Veterinartidning 42, 357–360.

Dumler J.S. et al, 2005. Human Granulocytic Anaplasmosis and Anaplasma phagocytophilum., Emerging Inf Dis; 11(12);1828-1834.

Egenvall A, Franzen P, Gunnarsson A, Engvall EO, Vågsholm I, Wikström UB, Artursson K., 2001. Cross-sectional study of the seroprevalence to Borrelia burgdorferi sensu lato and granulocytic Ehrlichia spp and demographic, clinical and tick-exposure factors in Swedish horses. Prev Vet Med;49:191-208.

Franzén P, Aspan A, Egenvall A, Gunnarsson A, Karlstam E, Pringle J. 2005. Acute clinical, hematologic, serologic and polymerase chain reaction findings in horses experimentally infected with a European strain of Anaplasma phagocytopihlum., J Vet Intern Med;19(2):232-239.

Gribble DH. 1969. Equine ehrlichiosis. J Am Vet Med Assoc. Jul 15;155(2):462-9.

Scharf W, Schauer S, Freyburger F, Petrovec M, Schaarschmidt-Kiener D, Liebisch G, Runge M, Ganter M, Kehl A, Dumler JS, Garcia-Perez AL, Jensen J, Fingerle V, Meli ML, Ensser A, Stuen S, von Loewenich FD. 2011. Distinct host species correlate with Anaplasma phagocytophilum ankA gene clusters. J Clin Microbiol. Mar;49(3):790-6.

Severinsson K, Jaenson TG, Pettersson J, Falk K, Nilsson K. 2010. Detection and prevalence of Anaplasma phagocytophilum and Rickettsia helvetica in Ixodes ricinus ticks in seven study areas in Sweden. Parasit Vectors. Aug 4;3:66.

Stuen, 1996. Tick-borne fever (TBF) and secondary infection in sheep, s 347-349. InJ. Kazar and R. Toman (ed.), Rickettsiae and rickettsial disease. Veda, Bratislava, Czechoslovakia.

Strašek Smrdel K, Serdt M, Duh D, Knap N, and Avšič Županc T. 2010. Anaplasma phagocytophilum in ticks in Slovenia. Parasit Vectors. 3:102.

Weese JS, Baptiste KE, Båverud J, Toutain PL, 2008. Guidelines for antimicrobial use in horses, s 161-182. I: Guardabassi L, Jensen LB, Kruse H (red.), Guidelines for antimicrobial use in animals. Blackwell Publishing Ltd, UK.

Wittesjö B, Bjöersdorff A, Eliasson I, Berglund J. 2001. First long-term study of the seroresponse to the agent of human granulocytic ehrlichiosis among residents of a tick-endemic area of Sweden. Eur J Clin Microbiol Infect Dis, 20:173-8.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls