Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Surra (Trypanosoma evansi) hos häst

Surra hos hästar, åsnor, kameler och andra djur orsakas av en blodburen parasit. Den sprids med bitande insekter. Smittan anses inte förekomma i vår del av världen. Symtomen är bland annat febertoppar, tilltagande blodbrist, avmagring och vätskeutträde (ödem) och förstorade lymfknutor.

  • Anmälningspliktig: Ja
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Förekomst

Surra (Trypanosoma evansi) har aldrig påvisats i Sverige. Vid export av hästar från Sverige kräver ibland mottagarlandet att antikroppsundersökning för surra ska göras, trots att sjukdomen inte påträffats i Sverige.

T. evansi påvisades 1880 i blod från dromedarer och hästar i Indien. Den betraktas som den första sjukdomsframkallande protozo (encellig parasit) som har beskrivits hos däggdjur.

Surra finns i alla afrikanska länder där kameldjur finns. Surra förekommer vidare i Asien, inklusive södra delarna av forna Sovjetunionen. Spridning till Sydamerika anses ha skett med export av kameler, hästar och mulor.

Inom EU finns smittan endemiskt i Turkiet. 2008 rapporterades om ett fall hos en dromedar i Alicante i Spanien. Kanarieöarna drabbades 1995, förmodligen genom illegalt införda kameldjur från afrikanska länder.

Symtom

Mottagliga djur är bland annat nötkreatur, buffel, kameldjur, hästdjur, gris, får och get. Åsnor och mulor uppvisar mildare symtom än hästar. För hund och katt är sjukdomen allvarlig och kan vara akut och fatal. Andra djurslag som nötkreatur, hjort, gris med flera infekteras, men utvecklar sällan allvarliga symtom. De blir däremot smittbärare (se smittvägar).

Subakut, akut och kronisk form av surra finns beskriven. Inkubationstiden anges hos häst till en till fyra veckor, ibland upp till åtta veckor.

Symtom: 

  • Återkommande feber med toppar på 41,5 eller högre 
  • Svaghet och nedsatt allmäntillstånd
  • Tilltagande blodbrist (anemi)
  • Allvarlig viktnedgång
  • Vätskesvullnader (ödem) i ben, buk, pung, juver
  • Punktformiga slemhinneblödningar, särskilt på tredje ögonlocket, liksom blödningar på övergång mellan slemhinna och hud
  • Blödningar i främre ögonkammaren
  • Förstorade lymfknutor och mjälte
  • Rörelsestörningar, som beskrivs som att de snubblar på frambenen och drar bakbenen

Övriga symtom som kan ses är:

  • Nässelutslag (urtikaria)
  • Gulfärgade slemhinnor (ikterus)
  • Abort

Sjukdomen kan ge olika svåra symtom beroende på T. evansi-stammens virulens och känsligheten hos den smittade hästen. Djur som utsätts för stress, till exempel av undernäring, dräktighet och arbete, är mer mottagliga för sjukdomen. I populationer som inte haft sjukdomen förut ses ofta akuta sjukdomstecken och hög dödlighet, över 50 procent. I akuta fall dör hästen oftast inom två till åtta veckor.

I endemiska områden kan hästar ha en viss motståndskraft mot sjukdomen. Då utvecklas mer kroniska eller subkliniska former, och friska bärare kan till och med förekomma.

Smittämne (agens)

Trypanosoma evansi är en encellig parasit (protozo) som sprids mellan djur med hjälp av bitande insekter. T. evansi överlever inte i insekterna utan finns på dess mundelar.

Smittvägar

Bland trypanosomer anses T. evansi anses vara den som kan infektera flest olika värddjur. Kamel- och hästdjur är extra känsliga. Sjuka såväl som friska smittbärare fungerar som reservoar för smittan. Import av smittade djur till områden där smittan inte finns anses vara den största risken för introduktion av smittan.

Smittreservoar för T. evansi varierar mellan olika områden. För Europas del skulle smittan kunna bäras av vilda djur som hjortar, vildsvin eller gnagare om T. evansi introduceras med smittade hästar.

I Mellanöstern och Afrika anses kameldjur vara reservoar, i Sydamerika hästar och i till exempel Kina anses hästar, mulor, buffel och hjortar vara värddjur. Capybara (vattensvin), världens största gnagare (cirka 75 kg) och släkt med marsvin är en annan känd smittreservoar i Syd- och Centralamerika.

T. evansi överförs mekaniskt med bitande, blodsugande flugor av framför allt genus Tabanus (hästflugor) och Muca spp, men även Lyperosia, Stomoxys (stallflugor) och Atylotus. Insekterna är som mest smittförande de första minuterna efter att de sugit blod från en infekterad individ. Risken avtar successivt och efter åtta timmar finns ingen smitta kvar. I Syd- och Centralamerika fungerar fladdermöss som både reservoar och vektor.

Blodsmitta från infekterade djur, som till exempel via kanyler som återanvänds till flera djur ska också tas i beaktande. Även smitta via mjölk och betäckning har förekommit.

Patogenes

Smitta sker genom bitande flugor (se smittvägar), som deponerar protozoerna i blod eller lymfa i samband med bettet. I det akuta stadiet vänder sig immunförsvaret mot de infekterade röda blodkropparna i levern, mjälten och lungorna. Det leder till den karaktäristiska anemin. När infektionen övergår i mer kronisk fas är hemoglobinbildningen i levern ofta nedsatt. Samtidigt bryter makrofager ned vita som röda blodkroppar och trombocyter. Cellnedbrytningen fortsätter med nekroser i skelettmuskulatur, hjärta, njurar, lever och centrala nervsystemet. Vid blödningar i främre ögonkammaren kan trypanosomen återfinnas där.

Vid obduktion av kroniska fall ses ofta en förstorad (hypertrofisk), stasad lever och skrumpnad, fibrotisk lymfvävnad. Kadavret är blekt och har ofta ventrala ödem.

Diagnos

Vid symtom som intermittent feber, anemi, viktförlust, ödem och förstorade lymfknutor kan surra misstänkas om hästen finns i eller kommer från ett endemiskt område. Differentialdiagnoser hos häst är bland annat afrikansk hästpest, virusarterit, infektiös anemi, dourine och piroplasmos.
Påvisande av antikroppar mot T. evansi eller påvisande av själva parasiten stöder diagnosen. Påvisande av själva parasiten i blod eller vävnad konfirmerar diagnosen.

Provtagning

Blod utan tillsats eller serum tas för påvisande av antikroppar mot T. evansi (ELISA eller card agglutination test, CATT). SVA skickar prov vidare till laboratorium utomlands, då analys inte utförs på grund av liten efterfrågan. Därför måste man vara ute i god tid vid provtagning för export.

Utstryk från EDTA-blod kan tas i feberfasen för att påvisa parasiten med hjälp av mikroskop. Det går även att göra utstryk från hudexsudat, lymfknutor eller organ. Känsligheten för mikroskopi är avhängigt hur mycket parasiter som finns i blod eller vävnad. Koncentrationsmetoder finns beskrivna.

Behandling

I endemiska områden behandlas med medel mot protozoer, som diminazene, suramin och quinapyramine. Cymelarsan är ett nyare preparat som introducerats under senare tid. Under svenska förhållanden är det förmodligen inte aktuellt med behandling om sjukdomen skulle diagnosticeras. 

Isolering

Trypanosomerna överlever mycket kort tid utanför värddjuret. Smitta sker med insekter, men skulle även kunna ske via öppna sår, smittade kanyler eller blodtransfusion. Smittade individer bör därför inte tillåtas ha direktkontakt med andra hästar. I endemiska områden vidtas åtgärder mot vektorer och eventuellt även mot reservoardjur.

Stallrengöring och desinfektion

Vid blodspill från smittad häst bör punktdesinfektion göras.

Profylax (förebyggande behandling)

Inget vaccin finns mot sjukdomen.

Kontroll av djur som kommer från länder där smittan finns endemiskt bör ske, om de ska flyttas dit smittan inte finns.

Den viktigaste profylaxen i endemiska områden är förebyggande åtgärder så att insekter inte kan bita eller suga blod från smittförande djur. Det anges att flugorna är som mest smittförande de första minuterna efter att de bitit och sugit blod från ett smittbärande djur. Efter åtta timmar är det inte längre någon risk för överförande. I Sydamerika tillkommer att skydda djur från fladdermöss.

Därutöver bör risken för blodsmitta förhindras genom att exempelvis använda nya kanyler till varje djur och att kontrollera blodprodukter som ska användas.

Prognos

Man anser att förmågan att orsaka sjukdom varierar mellan olika stammar av T. evansi.  Nedsatthet av till exempel stress eller andra infektioner kan öka risken att en surrainfektion blir fatal. Dödligheten är högst bland hästdjur, kameler, hund och katt. Övriga djurslag har betydligt lägre mortalitet.

Zoonosaspekt

T. evansi anses inte vara något hot för människa.

Vad säger lagstiftningen?

Sjukdomen är anmälningspliktig och regleras i Jordbruksverkets föreskrifter om anmälningspliktiga djursjukdomar. Den tillhör inte epizootilagens sjukdomar utan tas upp under övriga anmälningspliktiga.

Referens

Desquesnes M et al (2013).Trypanosoma evansi and Surra: A Review and Perspectives on Origin, History, Distribution, Taxonomy, Morphology, Hosts, and Pathogenic Effects. Review Article. Hindawi Publishing Corporation BioMed Research International Volume 2013, Article ID 194176, 22 pages 

Gutiérreza C. et al (2014) Control and eventual eradication of Trypanosoma evansi infection in dromedary camels after an episodic outbreak in mainland Spain: An example in a non-endemic area. Vet. Parasitology 204,153–15.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls