Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Adoption av gatuhund innebär risker

Vid en enkel sökning på internet når vi ett femtontal organisationer med svensk anknytning via vilka utländska gatuhundar kan adopteras. Hundarna uppges komma från europeiska länder som Rumänien, Polen, Irland, Spanien, Portugal, Grekland och Ryssland. Det här är länder som helt eller delvis har en annan sjukdomssituation än Sverige. Förhållandena som gatuhundarna lever under ökar deras utsatthet för olika smittor. Vid adoption riskerar därför köparen att hunden för med sig någon av dessa sjukdomar till sitt nya hem i Sverige.

Artikel ur SVA:s tidskrift SVAvet nr 2, 2014, sidorna 4-5

Det är okänt hur många gatuhundar som förs in i vårt land. Jordbruksverket uppskattar antalet till minst 1 000 stycken per år, utifrån de fåtal ansökningar som ställts till länsstyrelserna enligt § 16 djurskyddslagen. Antalet organisationer som för in adoptionshundar är dock många fler så mörkertalet är stort.

EU-kommissionen ser risker

Nyligen uppmärksammade EU-kommissionen risken för rabiessmitta från gatuhundar efter att två bulgariska adoptionshundar förts till Nederländerna för att där diagnosticeras med rabies. Larmet var dock falskt för analyserna visade sig vara negativa, men diskussionen kring riskerna med gatuhundar inom EU fortsätter. Vid införsel till Sverige ställs krav på rabiesvaccination och reglerna är lika inom hela EU.

Vilka riskerna är, och hur stora de är, beror på förhållandena för hunden före adoptionen. Hunden kan utgöra en smittorisk för andra hundar och ibland även för människor. År 2012 gjordes en undersökning i Norge där man bland annat analyserade blodprov från 80 adopterade gatuhundar från Östeuropa, främst Rumänien. Analyserna av de insamlade blodproverna visade att enbart 35 av hundarna hade godkända nivåer av antikroppar mot rabies. Fjorton av hundarna hade så låga nivåer av antikroppar att det är osannolikt att hundarna faktiskt var vaccinerade. Jordbruksverket lät nyligen testa tre illegalt införda − till synes rabiesvaccinerade hundar − där analysen visade att de sannolikt inte var vaccinerade. Beroende på ursprungsland kan sådana hundar utgöra en smittrisk.

Svårt upptäcka smittor

Förutom rabies finns det en rad andra smittor som hundar kan vara infekterade med utan att uppvisa sjukdomssymtom. I Jordbruksverkets statistik finns flera rapporter om sjukdomar som förts in till Sverige med hundar. De senaste två åren har fall av leishmanios, dirofilarios, babesios, monocytär ehrlichios, brucellos och smittsam venerisk tumör (TVT) rapporterats. Samtliga dessa sjukdomar, förutom brucellos och smittsam venerisk tumör, kan till största delen förhindras genom att man skyddar hunden mot fästingar och myggor.

Hundar som lever som gatuhundar får förstås inte sådana behandlingar vilket innebär att de löper större risk än välskötta familjehundar att infekteras. Det dröjer också en tid innan en smittad hund visar tecken på infektion. Detta i kombination med att det kan vara svårt att påvisa infektionerna med hjälp av laboratorieprover innebär att risken för att en till synes frisk före detta gatuhund, trots allt, bär på ett eller flera infektionsämnen är påtaglig. Den norska studien visade att nio av 80 hundar hade antikroppar mot babesia och sex var infekterade med Dirofilaria immitis. Sexton av hundarna hade antikroppar mot leptospira, men det är oklart om de uppkommit efter infektion eller vaccination.

Tidigare krävdes avmaskning mot rävens dvärgbandmask vid införsel till Sverige. Idag har sjukdomen etablerats på fyra kända platser och kraven fallit, men för varje icke avmaskad infekterad hund finns det risk för ytterligare spridning. Även andra ovanliga parasiter kan föras in på samma sätt. För att minska riskerna i Norge är kommersiell införsel av hundar från Rumänien numera förbjuden.

Brucellos sprids vid parning

Sjukdomen brucellos skiljer sig, precis som smittsam venerisk tumör, från de andra bland annat genom att spridning sker framförallt vid parning. Vid två tillfällen har brucellos påvisats hos hund i Sverige under de senaste åren, i kennlar med utländska kontakter. De smittade hundarna avlivades, eftersom det saknas fungerande behandlingsmetoder, och smittutredningar utfördes efter beslut av Jordbruksverket. Inte i något av fallen fanns koppling till gatuhundar, men smitta misstänks förekomma bland gatuhundar i Medelhavsområdet. Även smittsam venerisk tumör förekommer bland gatuhundar.

Förutom djurlidandet för hunden och risken för smittspridning, får en infektion också ekonomiska konsekvenser för djurägaren. Veterinärundersökningar, laboratorieundersökningar och behandlingar kan kosta mycket pengar. Flera av de aktuella smittämnena kan orsaka allvarlig och ibland livshotande sjukdom. Kostnaderna ersätts vanligen inte av försäkringsbolagen eftersom infektionen funnits redan vid tecknandet av försäkringen. Etablering av nya sjukdomar i landet innebär också kostnader för samhället. Ett säkrare sätt att hjälpa gatuhundarna är att ge dem en bättre tillvaro i sitt hemland genom att stödja någon av de organisationer som försöker hjälpa till på plats.

Gunilla Hallgen, veterinär epidemiolog, SVA
Lotta Gunnarsson, tf statsveterinär, SVA 

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls