Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Leptospiros hos hund

Leptospiros är en bakteriesjukdom som kan drabba både människor och djur. Sjukdomen anses vara ovanlig hos hund i Sverige. I typiska fall av leptospiros hos hund ses slöhet, feber och kräkningar.

  • Anmälningspliktig: Ja
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Ja
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Förekomst och smitta

Leptospiros är en bakteriesjukdom som kan drabba både människor och djur. Leptospiros förekommer i princip i hela världen, även hos hundar i Sverige, men sjukdomen är ett större problem i länder med varmare klimat. Svår sjukdom hos hund till följd av leptospirainfektion är inte vanligt i Sverige.

Leptospira-bakterier infekterar djur genom slemhinnor och hudskador. Bakterien är känslig för kyla och torka. Leptospiros är en ”säsongs-sjukdom” i många delar av världen; utbrott ses typiskt hos djur och människor efter perioder med mycket regn och/eller översvämningar, och med för leptospiros behagliga temperaturer (inte kallt väder utan gärna till exempel 15–20°C). Gnagare som råttor är viktiga smittspridare, så många gnagare som är infekterade kan också leda också till utbrott.

Hundar smittas typiskt via relativt varmt och stillastående vatten där infekterade djur såsom till exempel råttor, eller hundar kissat. Ansamling av hundar, till exempel i kennelmiljö eller under en hundutställning, ökar risken för smittspridning via infekterad hundurin.
Hundarna och råttorna som sprider infektionen behöver inte vara sjuka, bara bära på bakterien.
Hundar kan också smittas genom bett och genom att bita på/äta infekterade djur; gnagare, samt vid till exempel parning.

Människor kan också smittas med leptospiros

Leptospiros är en så kallad zoonos, en sjukdom som kan drabba både människor och djur. Människor kan förutom andra, mer vanliga smittvägar kanske även smittas via infekterad hundurin. En läkare skall ge dig råd om smittrisk. Du hittar dessutom information om leptospiros och andra infektionssjukdomar hos människa hittar du på Folkhälsomyndighetens webbplats.

Personal vid djursjukhus och djurkliniker som vårdar hunden när den är akut sjuk sprider leptospirabakterier i högre grad än efter att den fått antibiotika och tillfrisknat brukar rekommenderas olika skyddsåtgärder. Bland annat brukar då handskar rekommenderas vid hantering av infekterade hundar samt vid risk för kontakt med kontaminerad urin.

Efter antibiotikabehandling och tillfrisknande sprider hunden mindre mängd bakterier, men man brukar ändå rekommendera att man undviker direktkontakt med urin och slemhinnor och hudsår. Tala med en läkare om du undrar över smittrisk till människa, och för råd i aktuella fall.

Motverka smittspridning

Vid rengöring av miljöer där leptospirasmitta misstänks är det är viktigt att tänka på att leptospiror trivs i fuktig, varm miljö, och att de kan överleva längre i infekterad urin om urinen späds ut med vatten. Att enbart använda vatten vid rengöring är alltså direkt olämpligt, liksom att lämna kvar vattenpölar. Ytorna bör vara torra, och desinfektionsmedel med effekt mot leptospiror används som regel innan vidare mekanisk rengöring med mer vatten utförs. Din behandlande veterinär kan ge dig råd om desinfektionsmedel. Leptospiros kan också smitta människor, så en läkare skall också ge dig råd om vad du skal tänka på, se ovan under rubriken "Människor kan också smittas med leptospiros”.

Hundar som varit sjuka i leptospiros kan utsöndra bakterien då och då i urinen under flera veckor efteråt. För att minska risken för smitta till andra hundar bör hunden därför om möjligt kissa där andra hundar inte rör sig, nosar och slickar, och kissa där det är så torrt som möjligt. Bildande av urinpölar och fuktiga urinfläckar som finns kvar efter att hunden kissat klart bör när så är möjligt undvikas. Under kalla vintertider är risken för kvarvarande smitta mindre, men särskilt i hundtäta områden kan det tänkas att nästa hund ganska snart går fram och slickar på fortfarande relativt varm urin.

Vaccinerade hundar kan också sprida leptospira-bakterier.

Symtom

Vid lindriga leptospira-infektioner hos hund utvecklas antingen aldrig någon sjukdom, eller bara milda symtom. Hundar kan dock också drabbas dock av mer allvarliga infektioner, och i värsta fall kan livshotande sjukdom kan utvecklas. Under en sådan akut, dramatisk sjukdomsperiod kan kroniska, kvarstående skador kan uppstå i framförallt njurar och lever, som är de två organ som framförallt brukar skadas. Sådan svår sjukdom är inte vanligt hos hund i Sverige.

I typiska fall av leptospiros hos hund ses slöhet, feber och kräkningar. Hunden urinerar och dricker mer än normalt och är ovillig att röra sig. Blödningar kan ibland ses, bland annat munnens slemhinnor, i form av röda fläckar. Från andra länder har allvarliga lungblödningar också rapporterats.

Diagnos

Vid misstanke om leptospiros tas blodprov för att undersöka om antikroppar bildats mot leptospira-bakterier. Två prover med minst en veckas mellanrum, upp till cirka två veckors mellanrum bör tas. Utvecklingen av antikroppar kan ta tid, och en del hundar har låga mängder antikroppar utan att det har med den akuta sjukdomen att göra- de kan ha varit infekterade tidigare utan att visa symtom. Ett enda prov kan vara svårtolkat. Även när två prover tas så är det i slutändan den veterinär som utreder och behandlar hunden som kan avgöra vilken diagnos som är troligast.

Leptospira är ett bakteriesläkte med många arter som i sin tur uppträder med olika serovarer vilket betyder att man ofta behöver undersöka ett prov med flera analyser för säker diagnos. Därför testar vi provet från en misstänkt sjuk hund rutinmässigt med fem olika serovarer. För andra önskemål kontakta gärna laboratoriet innan provet skickas.

Blod- och urinprov kan undersökas med PCR-metod för påvisande av nukleinsyra från leptospirabakterier men även om hunden är smittad och har insjuknat kan undersökningsresultatet bli negativt.

De första prover tas så tidigt som möjligt efter att hunden visat symtom, både för att leta efter genetiskt material och antikroppar.

Behandling

Hundar som insjuknar i leptospiros ges visserligen antibiotika, men annan behandling såsom vätska och understödjande behandling (inskrivning vid ett djursjukhus eller en klinik) är mycket viktig för svårt sjuka hundar.

Vaccination

De flesta hundar som bara vistas i Sverige behöver inte vaccineras mot leptospiros. I samband med ett eventuellt utbrott, och för hundar som ska ut och resa kan det, beroende på vart hunden ska resa och i vilka miljöer hunden skall vistas, vara aktuellt att rekommendera vaccination.

Vacciner mot leptospiros ger inte ett fullständigt skydd mot infektion och vaccinerade hundar kan också sprida leptospira-bakterier. Ett mål med vaccination är att ge hunden ett ökat skydd mot allvarliga sjukdomssymtom. Vaccinerna har en relativt kortvarig effekt, och vaccination planeras därför ofta så att den sker i lagom tid inför en resa. Precis som all annan behandling och bedömning av hundens eventuella sjukdom, så är det den behandlande veterinär som har hand om den enskilda hunden vid djurkliniken eller djursjukhuset som gör en bedömning avseende vilka vaccinationer som bör ges, eller inte behövs.

Läkemedelsverket har utvärderat vaccin inregistrerat för den svenska marknaden, här kan du läsa Läkemedelsverkets värdering av vaccinet (pdf)

Mer information

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.

 

Vad säger lagstiftningen?

Leptospiros är hos hund liksom hos andra djur en anmälningspliktig sjukdom enligt Jordbruksverkets föreskrifter om anmälningspliktiga sjukdomar (pdf) (SJVFS 2013:23 Saknr K4).

Förekomst

Leptospiros förekommer i princip i hela världen. Infektion och utvecklande av sjukdom hos hund är mer frekvent i varmare klimat men ses även i Sverige.

Ett fåtal kliniska fall av leptospiros hos katt finns beskrivet i utländsk litteratur. Vanligen leder infektion hos katt inte till några symtom eller endast till milda symtom.

Agens och smittvägar

Leptospiror är gramnegativa spiroketer, med en mycket komplicerad taxonomi (namngivning, släktsskapsbeskrivning). Det finns 100 tals olika serovarer av spiroketen Leptospira, med olika patogenicitet för olika djurslag och människa och i möjliga reservoar-djurslag, det vill säga djurslag som kan vara av extra vikt för upprätthållande-spridande av bakterien.

Serologiska studier där friska hundar i Europa provtagits har påvisat antikroppsbildning mot framförallt serogrupperna Canicola, Icterohaemorrhagiae, Grippothyposa, Australis, och Sejroe. Hund anses vara ett viktigt reservoardjur för L. canicola. I Leptospira-vacciner för hund ingår oftast L. canicola tillsammans med serovaren L. icterohaemorrhagiae, och under senare år ofta även L. grippothyposa samt L. bratislava (den senare ingår i serogruppen Australis).

Leptospiror infekterar djur genom både intakta och skadade mukosala membran samt genom hudlesioner.

Indirekt omgivningssmitta är en viktig faktor för smittspridning. Leptospiror är känsliga för uttorkning och kyla; de föredrar ett relativt neutralt pH-värde samt en temperatur runt 15–20°C. Leptospiros är en ”säsongs-sjukdom” i många delar av världen; utbrott ses typiskt hos djur och människor efter perioder men mycket regn och/eller översvämningar, och med för leptospiros behagliga temperaturer (inte kallt väder).

Gnagare är viktiga reservoardjur, och smitta via kontaminerat, relativt varmt och stillastående vatten är typisk smittväg. Även för hund är vistelse i fuktiga miljöer där en infekterad gnagarpopulation finns en viktig smittrisk, och större sjukdomsutbrott ses även hos hundpopulationen ofta under varma månader under sensommaren – hösten efter en period med riklig nederbörd i områden där leptospiros är vanligt förekommande.

Infekterade djur utsöndrar leptospiror i urinen. Infekterade hundar kan utsöndra leptospirabakterier intermittent i urinen under lång tid; flera veckor. Symptomfria utsöndrare är inte ovanlig, och även vaccinerade hundar kan infekteras och sprida smitta. Ansamling av hundar, till exempel i kennelmiljö eller under en hundutställning, ökar risken för smittspridning via infekterad hundurin.

För att minska risken för smitta till andra hundar bör hundar som visats vara infekterade med leptospiros om möjligt kissa där andra hundar inte rör sig, nosar och slicka, och kissa där det är så torrt som möjligt. Under kalla vintertider är risken för kvarvarande smitta mindre, men särskilt i hundtäta områden som rastgårdar, storstadsområden etc. kan det tänkas att nästa hund ganska snart går fram och slickar på fortfarande relativt varm urin.

Direktsmitta mellan värddjur kan också ske genom bett, förtäring av infekterade vävnader (företrädelsevis gnagarkadaver) och vid parning. Intrauterin smitta förekommer också.

Zoonosaspekt

Leptospiros är en zoonos. På Fokhälsomyndighetens webbplats har har information om leptospiros och andra infektionssjukdomar hos människa. Främst smittas människor via kontakt med urin från råttor eller andra smittade djur, i regel genom att smittsam urin, eller vatten som förorenats av smittsam urin, kommer i kontakt med huden och kan tränga in i små sår eller rispor. Bakterien kan även tränga igenom slemhinnor, till exempel i ögonen.

Handskar rekommenderas vid hantering av sjuka hundar samt vid risk för kontakt med kontaminerad urin från sjuka, eller nyligt tillfrisknade hundar. Korrekt antibiotikabehandlade, tillfrisknade hundar kan då och då utsöndra en mindre mängd av bakterien i urinen under några veckor efter den akuta, sjukdomsfasen. Smittskyddsläkare kontaktas för rådgivning, gärna i samråd med SVA.

Vid risk för aerosol, till exempel i samband med rengöring av hundstallar och under vård av en sjuk hund rekommenderas även munskydd och skyddsglasögon/visir.

Vid rengöring av misstänkt leptospira-kontaminerade hundmiljöer görs först så ”torr” rengöring som möjligt med desinfektionsmedel/sprit med effekt mot leptospiror; för att motverka fuktig aerosol. eftersträvas uttorkning innan mekanisk rengöring som inkluderar vatten utförs

Patogenes och kliniska symtom

Symtombild och grad av sjukdom vid leptospiros hos hund varierar beroende på hur hög infektionsdosen är samt hundens immunsvar. Subklinisk infektion är en mycket vanlig följd av leptospirainfektion hos hund. Unga hundar drabbas oftare av allvarlig sjukdom. Särskilt hos valpar/ unga hundar förloppet vara perakut när en massiv leptospiremi föreligger. Symtomen och det (letala) förloppet kan då påminna om bland annat HCC (Hepatitis contagiosa canis; infektiös hepatit; infektion med Canine adenovirus type 1).

Leptospiros är inte en kronisk sjukdom som långsamt utvecklas, eller utvecklas flera veckor-månader efter infektionstillfället. I de fall kliniska symtom utvecklas sker detta en kortare tid – till exempel inom en vecka- efter infektionstillfället. Emellertid är komplikationer; utvecklande av kroniska njur- och/eller leverskador inte ovanligt hos hundar som drabbas av allvarlig form av leptospiros, på grund av de massiva organskador som uppstått under den akuta sjukdomsfasen.

Typiskt ses akut feber tillsammans med akuta njur- och/eller leverskador. Interstitiell nefrit med tubulära skador dominerar ofta, men även njurglomeruli kan vara affekterade. Allt från mild förhöjning av leverenzymer som detekteras med hjälp av blodprov till grav leverskada med hepatisk encephalopati kan utvecklas.

Blödningar i varierande grad, från peteccier i slemhinnor till epistaxis, haematuri och melena är ett karakteristiskt symtom, som dock inte ses i alla fall. Slemhinnorna kan också vara icteriska till följd av leverskada.

Inte oväntat är ovilja att röra sig och kräkningar vanliga symtom. Möjliga bakomliggande orsaker utöver de ovan nämnda inkluderar pancreatit och eller något eller några av olika inflammatoriska syndrom har i varierande grad beskrivits hos djur och människa, tillexempel myosit, meningit som kan ge smärt- och stelhets-symtom. Andra inflammatoriska tillstånd som beskrivits mer hos andra djur än hund inkluderar uveit och myocardit.

Respiratoriska symtom/tachypné kan utvecklas sekundärt till följd av tillexempel acidos, smärta, feber och aspirationspneumoni. Respiratoriska symtom kan också vara orsakade av Leptospiral Pulmonarry Haemorrhage Syndrome (LPHS), ett allvarligt, snabbt progredierande syndrom med hög mortalitet. Vid LPHS ses initialt multifocaal intra-alveolära blödningar. De relativt begränsade blödningarna kan snabbt övergå till massiva, generella lungblödningar, med pessima prognos som följd.

Diagnos

Vid misstanke om klinisk sjukdom hos hund till följd av leptospira-infektion görs serologisk undersökning i form av parprov; två upprepade undersökningar med cirka två veckors- eller minst drygt en veckas mellanrum. En kompletterande PCR-undersökning av blod och urin kan med fördel också utföras.

Observera zoonosrisken vid hanterande av urin från en akut sjuk, leptospira-infekterad hund, se ovan under rubriken ”Zoonosaspekt”.

  • Serologisk undersökning

Serologisk undersökning bör göras i form av parprov; två upprepade undersökningar med cirka två veckors- eller minst drygt en veckas mellanrum, för att påvisa en (helst fyrfaldig) titerstegring. Det första provet tas i tidig sjukdomsfas, så fort som möjligt.

Prov två: glöm inte att ange tidigare provresultat; datum för undersökning nummer ett på remissen när prov två i parprovsundersökningen begärs- och att undersökningen måste utföras på samma laboratorium med samma metod, på de två provmaterielen samtidigt- det vill säga det första provet skall vara sparat på laboratoriet.

Microscopic agglutination test (MAT) är rekommenderad; utvärderade serologiska undersöknings metod vid sjukdom till följd av leptospira-infektion hos hund. Metoden kräver träning och kontinuerlig omvårdnad av levande leptospirastammar i laboratoriet. Fråga laboratoriet vilken typ av undersökning som används – andra enklare test såsom ELISA finns på marknaden.

I akut sjukdomsfas/infektionsfas, kan titrar mot den aktuella serovaren (eller serovarerna) vara låga eller inte påvisbara. Om titrar påvisas mot någon eller några serovarer kan det bero på en tidigare infektion, eller vaccination. Hos de flesta vaccinerade hundar påvisas endast låga titrar redan inom tre-fyra månader efter vaccinationstillfället, men kvarstående högre titrar under lång tid, till exempel över ett år har också påvisats.

Det är fullt möjligt att titrar mot en eller fler serovarer påvisas i det första provet, men att en parprov-sanalys påvisar en kraftig titerstegring mot endast en av dem- eller höga titrar av antikroppar mot en serovar där det första provet var negativt (inga antikroppar påvisade).

En fyrfaldig stegring- eller högre - indikerar en akut infektion.

  • PCR-undersökning av blod och urin

PCR-undersökning; sökande efter Leptospira DNA kan utföras från blod och urin på hund. Undersökningen är ett bra komplement till serologisk undersökning. Ett positivt prov visar att någon eller några Leptospira-serovarer infekterat hunden, men inte vilken serovar.

Sensitiviteten varierar mellan olika PCR-undersökningar. Leptospira skall också finnas med i provmaterialet. Prov skall tas i tidig sjukdomsfas, så fort som möjligt, och innan antibiotikabehandling satts in. Chansen att påvisa leptospira i blod respektive urin varierar under infektionsförloppet; blod är teoretiskt sätt ett bättre material under de första cirka tio dagarna av infektionen, senare urin. I praktiken vet man dock sällan exakt när hunden blev infekterad, därför bör båda provmaterialen undersökas.

  • Odling

Odling av leptospiros från kliniskt material utförs sällan då bakterien är svårodlad från kliniskt material (det vill säga resultatet blir alltför ofta negativt). Kontakta alltid laboratoriet innan provet tas! Ett speciellt odlingsmedium för odling av Leptospiros bör som regel finnas tillhands under provtagningen, det vill säga på kliniken/djursjukhuset. 

Behandling

Understödjande behandling, i grava fall intensivvårdsbehandling med kontinuerligt utvärderande av prognos är centralt.

Som riktad antibiotikabehandling vid leptospiros hos hund anses ofta doxycyklin vara ett förstahandsval. Då infektionen ofta leder till akuta kraftiga lever- och njurskador och en kraftig allmänpåverkan påbörjas dock behandlingen som regel med intravenösa ampicillin-behandlingar, som anses ha god effekt mot leptospiremin. Därefter, när hundens tillstånd så tillåter, kan ett byte till peroral doxycyklin-behandling göras, Totalt två veckors behandling med doxycyklin mot kolonisation av bakterier i njurglomeruli och påföljande asymtomatisk utsöndring i urin, anges i till exempel koncensusdokument.

Profylax

De flesta hundar som bara vistas i Sverige behöver inte vaccineras mot leptospiros. I samband med ett eventuellt utbrott och för hundar som ska ut och resa kan det, beroende på vart hunden ska resa och i vilka miljöer hunden skall vistas, vara aktuellt att rekommendera vaccination. Riskmiljöer i samband med utbrott är hundrika miljöer i närområdet, såsom rastgårdar, parker, storstadsområden. Risken för smitta minskar vid kallt väder och ökar vid varmt och fuktigt väder; se ovan under rubriken ”Agens och smittvägar”. Riskmiljöer vid utlandsresa inkluderar förutom hundrika miljöer i varierande grad skog och mark, vatten och lantbruksmiljö.

Vacciner mot leptospiros ger inte ett fullständigt skydd mot infektion och vaccinerade hundar kan om de infekteras sprida bakterien. Ett mål med vaccination är att ge hunden ett ökat skydd mot allvarliga sjukdomssymtom orsakade av de serovarer vaccinet är riktat mot. Vaccinerna har en relativt kortvarig effekt. Vaccination kan därför gärna planeras så att ett så höggradigt skydd som möjligt kan förväntas vid tidpunkten for möjlig exponering for smitta, såsom inför en resa. Läkemedelsverket har utvärderat vaccin inregistrerat för den svenska marknaden, här kan du läsa Läkemedelsverkets värdering av vaccinet (pdf)

 

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls