Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Parvovirus hos hund

Hundens parvovirus typ 2 (CPV-2) finns spritt över hela världen och finns även i Sverige. Tack vare en utbredd vaccination ses sjukdom till följd av parvovirusinfektion för närvarande sällan hos inhemska hundar. Infektionen kan hos valpar och ovaccinerade hundar leda till mycket grav sjukdom. Typiska symtom inkluderar hög feber, kräkningar och diarré.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Förekomst och smitta

Hundens parvovirus typ 2 (CPV-2) finns spritt över hela världen, och finns även i Sverige. Det finns dock sedan länge effektiva vacciner mot CPV-2, d v s hundar som vaccinerats korrekt har ett mycket gott skydd (immunitet) mot infektion med parvovirus. Tack vare en utbredd vaccination ses sjukdom till följd av parvovirusinfektion för närvarande sällan hos inhemska hundar.

Virus sprids med avföring från infekterade hundar under totalt cirka två veckors tid. Efter det kan hunden fortsätta sprida virus om det finns avföring kvar på till exempel päls och tassar. Infekterade hundar sprider smitta redan innan de visar symtom på sjukdom och många smittspridande hundar visar aldrig några symtom. Viruset kan leva i upp till flera år i skog och mark och smitta nya hundar.

Viruset sprids också genom till exempel händer och föremål som kläder, matskålar, filtar etcetera.

På grund av parvovirus långvariga överlevnad i miljön kan man aldrig räkna med att kunna ”vänta ut” en parvovirus-smitta från omgivningen, varken utomhus eller inomhus.

När fall av parovirus-infektion påträffas i t ex en kennel måste förutom vaccinationsinsatser noggranna isoleringsrutiner och strikt hygien iakttagas för att motverka en snabb smittspridning till ovaccinerade djur. Noggrann rengöring och därefter när det är lämpligt desinficering utförs för att få bort hundens adenovirus från en infekterad miljö. Det finns kommersiella desinfektionsmedel med avdödande effekt på hundens parvovirus. Den utredande, behandlande veterinären ger råd om vilka medel som är aktuella.

I utomhusmiljöer och inomhusmiljöer som inte helt går att rengöra och desinficera kan alltså smittan finnas kvar under mycket lång tid; månader- flera år.

Korrekt vaccinerade hundar är väl skyddade mot smitta. Det är svårare att skydda valpar under och kring tre månaders ålder. Valpar som föds av en korrekt vaccinerad tik har ett indirekt skydd under de första veckorna. Skyddet avtar successivt, hur snabbt det sker varierar.

Korrekt vaccinerade vuxna hundar är väl skyddade mot smitta. Det är svårare att skydda valpar under, och kring tre månaders ålder. Valpar som föds av en korrekt vaccinerad tik har ett indirekt skydd under de första veckorna, men skyddet avtar successivt och hur snabbt det sker varierar. Se Grundvaccination av hund och katt (pdf) - uppdaterade rekommendationer 2009.

Symtom

Sjukdom till följd av en infektion med hundens parvovirus kan ses hos hundar i alla åldrar. Många äldre hundar visar dock inga symtom på att de är infekterade. Även om allvarlig sjukdom ses även hos vuxna hundar är risken för grav sjukdom störst hos unga hundar.

Symtom på sjukdom ses oftast inom några dagar från det att hunden infekterats. Typiskt är hög feber (40–41°C), kräkningar och diarré. Sådana symtom kan dock orsakas av en rad olika anledningar, det vill säga en hund som uppvisar sådana symtom behöver inte vara infekterad med just parvovirus.

Hunden kan snabbt bli sämre och avlida. I de flesta fall överlever dock hunden med hjälp av veterinärvård. Hundar som överlever parvovirus-infektionen brukar också tillfriskna helt, utan att få några bestående problem.

Riktigt små valpar födda av en tik som inte själv har ett bra skydd mot infektionen (en sådan tik är alltså inte vaccinerad) är mycket känsliga, och hela kullen kan dö mycket plötsligt om valparna infekteras med parvovirus. Valpar födda av en sådan tik kan också oväntat dö flera månader senare, till följd av skador på hjärtat. För att viruset skall kunna orsaka hjärtsjukdom måste det infektera valparna innan de blivit två månader gamla; hos äldre valpar/hundar orsakar en parvovirus-infektion normalt inte hjärtsjukdom.

Diagnos

Misstanke om infektion med parvovirus uppstår ofta när en eller flera ovaccinerade hundar uppvisar typiska symtom. De flesta hundar har också mycket få vita blodkroppar när de är akut sjuka till följd av parvovirusinfektion, och det kan ses med hjälp av blodprov.

Om man hittar själva viruset (eller delar av det) i ett avföringsprov vet man säkert att hunden är infekterad med just parvovirus. Ibland kan man dock inte hitta virus i avföringsprovet trots att hunden är sjuk, risken för det ökar ju längre tid som gått efter det att hunden infekterades.

Blodprov kan undersökas för att se om hundens immunförsvar har bildat antikroppar mot parvovirus. Vaccinerade hundar, och hundar som tidigare varit infekterade med parvovirus har också antikroppar i blodet.

Vaccination

Vaccin mot CPV-2 är definierat som ett vaccin som bör ges till samtliga hundar i Sverige i SVS vaccinpolicy, se Grundvaccination av hund och katt (pdf) - uppdaterade rekommendationer 2009.

Mer information

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.

 

Vad säger lagstiftningen?

Infektion hos hund med Parvovirus är inte anmälningspliktig.

Förekomst

Hundens parvovirus Hundens parvovirus typ 2 (Canine parvovirus type 2, CPV-2) tillhör liksom kattens parvovirus genus Parvovirus i familjen Parvoviridae.

Hundens parvovirus typ 2 finns spritt över hela världen, även i Sverige. Andra hunddjur, inklusive vargar, är mottagliga för naturlig infektion. Hundens parvovirus har också påvisats hos katt.

Tack vare en utbredd vaccination har antalet kliniska fall av sjukdomen kunnat begränsas dramatiskt. Korrekt vaccinerade djur är under normala förhållanden skyddade mot sjukdom och i Sverige ses därför i dagsläget endast enstaka sjukdomsfall hos inhemska hundar. För ovaccinerade hundar föreligger alltjämt en reell risk för allvarlig sjukdom.

Agens och smittvägar

Hundens parvovirus typ 2 (Canine parvovirus type 2, CPV-2) har en fekal-oral smittväg. Infekterade hundar börjar utsöndra virus i avföringen tre till fyra dagar efter infektionstillfället, vilket ofta innebär att utsöndring påbörjas innan tydliga kliniska symtom uppstått. Virusutsöndringen kan fortgå i upp till 14 dagar. Hunden kan därefter fortsätta att sprida viruset genom att bära på det i päls och på tassar.

CPV-2 är ett tåligt virus och kan kvarstå i infektiös form utomhus såsom i skog och mark, stadsbebyggelse etcetera i allt från månader till flera år. Indirekt smitta, det vill säga miljösmitta är alltså mycket svårt att undvika och till exempel kennelmiljöer och kan vara mycket svåra att sanera.
I inomhusmiljö inkluderande föremål och till exempel burgaller överlever det i över fem månader eller ännu längre. Människor kan via till exempel skor, kläder och händer tjäna som vektorer.

CPV-2 har god motståndskraft mot förändringar i pH och temperatur och motstår flertalet desinfektionsmedel tillgängliga på marknaden. Noggrann rengöring krävs, därefter används i tillämpliga fall desinficering, efter noggrann granskning av vilket desinfektionsmedel som är aktuellt, i vilken dos och med vilket tillvägagångssätt.

Hundens parvovirus har också påträffats hos katter som inte vaccinerats mot kattens parvovirus. Det är alltså möjligt att en katt som inte är immun mot parvovirus infekteras med hundens parvovirus. Katter kan också utveckla symtom till följd av infektionen.

Ett CPV-2 negativt faeces kan inte utesluta inte att en hund inte är smittförande. Även om så vore fallet kvarstår risken för indirekt smitta från redan utsöndrat virus av inte bara just den undersökta hunden, utan även generellt i svårsanerad inomhusmiljö, och i utomhusmiljö inkluderande till exempel parker, skogsområden etcetera.

Eventuellt kan en valp som överlevt CPV-2orsakad enterit vara immun för hela livet. En immun hund, något som förväntas uppnås genom korrekt vaccination utsöndrar inte virus i träck vid en re-exponering för parvovirus och ingen virusutsöndring ses i faeces.

Zoonosaspekt

Varken hundens eller kattens parvovirus är zoonotiska agens.

Patogenes och kliniska symtom

Fullgott immuniserade (vaccinerade) hundar utvecklar inte sjukdom.

CPV-2 har affinitet till snabbt delande celler. Cellnekros till följd av viral replikation ses i benmärg, lymfoid vävnad samt tarmens kryptceller resulterande i diarré och leukopeni. Hos äldre hundar är infektionen ofta subklinisk. Allvarliga symtom ses oftast hos hundar under sex månaders ålder.

Hos neonatala valpar utan maternellt skydd leder en parvovirusinfektion till en nästan hundraprocentig mortalitet.

Hos valpar under fyra till åtta veckors ålder har viruset även affinitet för myocyter. Valpar som inte skyddas av maternell immunitet kan därför drabbas av myokardit och avlida till följd av hjärtsvikt. Vanligen inträffar dödsfallen redan vid fyra till åtta veckors ålder, men även till synes friska valpar kan drabbas av plötslig hjärtsvikt så sent som vid sex månaders ålder. De flesta svenska tikar har dock ett immunologisk skydd mot infektion och denna form av CPV-2orsakad sjukdom är numera mycket ovanlig.

Parvoviral enterit kan ses hos hundar i alla åldrar. Inkubationstider som anges varierar från cirka fyra till sju till cirka sju till 14 dagar. Symtom uppkommer plötsligt och hos framförallt unga hundar kan sjukdomen ha ett mycket snabbt förlopp med dödsfall inom ett par dagar som följd.

Affekterade hundar uppvisar ofta hög feber (40 - 41°C) i samband med plötsligt uppkomna besvär med kräkningar och grav, ofta blodig diarré. Grav dehydrering och allvarliga elektrolytbalansrubbningar kan snabbt utvecklas till följd av det skadade tarmepitelets nedsatta funktion. Skadorna på den intestinala mukosan kan också leda till sekundär bakteriell överväxt. Panleukopeni ses hos cirka 85 procent av affekterade hundar inom 72 timmar från det att de första kliniska symtomen ses.

Dehydrering, elektrolytrubbningar, sepsis (framförallt gramnegativ), endotoxisk chock och utveckling av DIC (disseminated intravascular coagulation) är vanliga orsaker till de dödsfall som kan ses till följd av en CPV-2 infektion hos hund.

Hundar som överlever den akuta fasen återhämtar sig som regel snabbt. Regeneration av lymfoida och hematopoietiska celler samt intestinala epitelceller är snabb. Senkomplikationer förväntas normalt inte. Ett undantag är de fall där valpar infekteras in utero eller före fyra till åtta veckors ålder, det vill säga under den tid då virus även kan replikeras i och skada hjärtmuskelceller.

Diagnos 

  • PCR-undersökning
    Sökande efter CPV-virus i feces görs med fördel med PCR- undersökning. Utsöndringen av virus i feces kan vara kortvarig och snabbt avtagande (det vill säga chansen att få med virus i provmaterialet innan det skickas till laboratorium minskar snabbt). PCR-undersökningar av hundar har dock också påvisat CPV i flera veckor efter kliniska symtom på infektion upphört.
    Vaccination leda till positiva svar under cirka fem till tolv dagar efter vaccinationstillfället. En eventuell förekomst av felint parvovirus (det vill säga ett virus som normal inte förväntas orsaka symtom på sjukdom hos hund) i hundens avföring också kan leda till ett positivt provsvar.

  • Fekala antigentester
    Fekala antigentester har lägre sensitivitet än PCR-undersökning av faeces. Ett ytterligare observandum för dessa tester, utöver de beskrivna för PCR ovan, är att lokala enterala antikroppar kan förhindra detektion av virus. Sensitiviteten kan också tänkas variera mellan olika märken. När in-house test vid veterinärkliniken används för att få ett omedelbart testresultat, eller flera vid upprepad undersökning, kan faeces också skickas till laboratorium för konfirmerande PCR-undersökning.

  • Serologi
    Komplettering med serologisk undersökning är aktuellt särskilt när virus inte kan påvisas men stark klinisk misstanke kvarstår. Observera dock att det första provet skall uttas i så tidigt sjukdomsstadium som möjligt; om undersökning inte önskas direkt kan serum därefter sparas i kyl för att eventuellt skickas till laboratorium vid ett senare tillfälle.

    Närvaro av höga antikroppstitrar i blodet (serumprov) hos ovaccinerade djur - det vill säga djur där vaccinationshistorien är 100 procent tillförlitlig, vilket i sig kan vara svårt att säkert veta - konfirmerar endast exponering för infektionsämnet, och är inte diagnostiskt. Exponeringen kan ha skett för en lång tid sedan, till exempel genom omgivningssmitta i skog och mark, utan att kliniska symtom utvecklades. Observera att höga antikroppstitrar påvisats kvarstå i nio år eller längre.

    Det humorala svaret hos hundar mot CPV-2 är snabbt, och höga antikroppstitrar är ofta närvarande innan eller vid samma tidpunkt som hunden utvecklar kliniska symtom. Parprover tas för att demonstrera den klassiska, eftertraktade 4-faldiga stegringen- men eftersom maximal titernivå ofta ses redan dag 7–10 efter infektionstillfället och provtagning inte lär ske förrän kliniska symtom ses (4–7 – 14 dagar efter infektion) finns en risk att provtagningen sker för sent i förloppet – det vill säga ingen tydlig titerstegring påvisas. En grav leukopeni kan dock leda till att en signifikant titerstegring fördröjs.

  • Obduktion

    I fatala fall av parvoviral enterit kan typiska förändringar påvisas i tunntarmen och lymfatiska organ (lymfknutor, mjälte, thymus). Virala antigen kan påvisas i vävnaderna med hjälp av immunohistokemi.
    Vid plötsliga dödsfall orsakade av parvovirusinducerad myokardit hos unga djur ställs diagnosen med hjälp av mikroskopisk vävnadsundersökning av myokardiet och påvisande av virala antigen eller virus i myocyter.

Behandling

Behandling av klinisk CPV-infektion är symtomatiskt understödjande efter behov – vilket kan inkludera avancerad intensivvård- och under kontinuerlig utvärdering av prognos. Återställande av vätske- och elektrolytbalans är centralt i behandlingen. Värdet av Recombinant feline interferon-ω (rFeIFN-omega) vid klinisk sjukdom hos hund till följd av CPV-2 infektion är till viss del undersökt i ett fåtal publicerade studier.

Profylax

Vaccin mot CPV-2 är definierat som ett basvaccin (core vaccine), det vill säga ett vaccin som bör ges till samtliga hundar i Sverige i SVS vaccinpolicy, se Grundvaccination av hund och katt (pdf) - uppdaterade rekommendationer 2009.

 

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls