Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Valpsjuka (Canine distemper) hos hund

Valpsjuka orsakas av ett virus (Canine distemper virus, förkortas CDV). Tack vare en utbredd vaccination ses sjukdomen för närvarande sällan hos inhemska hundar. Infektionen kan hos valpar och ovaccinerade hundar leda till mycket grav sjukdom, och plötslig död. 

  • Anmälningspliktig: Ja
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga.

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Förekomst och smitta

Valpsjuka, (på engelska Canine distemper), orsakas av ett virus (Canine distemper virus, förkortas CDV) som finns spritt över hela världen, även i Sverige. Det finns sedan länge effektiva vacciner mot detta virus och hundar som vaccinerats korrekt har ett mycket gott skydd (immunitet) mot CDV. Tack vare en utbredd vaccination ses sjukdomen för närvarande sällan hos inhemska hundar.

CDV infekterar även en rad andra djurslag inkluderande zooparksdjur, vilt, marina däggdjur och farmade pälsdjur. Ovaccinerade hundar utgör därför en smittrisk för både andra hundar och ett antal andra djurslag. Stora kattdjur som lejon, leoparder och tigrar kan utveckla mycket allvarlig sjukdom. CDV-orsakad sjukdom förväntas dock inte hos vanliga tamkatter.

Valpsjukevirus kan överleva i upp till några veckor i omgivningen om det inte är för varmt, torrt och solljust. då dör viruset snabbare. Hundar kan smittas av virus i omgivningen, de behöver alltså inte träffa en sjuk hund för att själva bli sjuka. Virus sprids också av hundar som inte själva blir sjuka, det vill säga ofta vet man inte om att en infekterad hund spridit smitta i ett område förrän någon eller några oskyddade hundar plötsligt insjuknar.

Hundar smittas mycket lätt genom genom att vistas nära, eller ha direktkontakt med en infekterad hund. Viruset kan också smitta via till exempel händer och föremål som kläder och matskålar.

När fall av valpsjuka påträffas i till exempel en kennel måste förutom vaccinationsinsatser noggranna isoleringsrutiner och strikt hygien iakttagas för att motverka en snabb smittspridning till ovaccinerade djur. Noggrann rengöring och därefter när det är lämpligt desinficering utförs för att få bort hundens adenovirus från en infekterad miljö. Det finns kommersiella desinfektionsmedel med avdödande effekt på hundens valpsjukevirus. Den utredande, behandlande veterinären ger råd om vilka medel som är aktuella. I utomhusmiljöer och inomhusmiljöer som inte helt går att desinficera kan alltså smittan finnas kvar länge, särskilt när infekterade hundar vistas där och fortsätter sprida virus.

Korrekt vaccinerade vuxna hundar är väl skyddade mot smitta. Det är svårare att skydda valpar under och kring tre månaders ålder. Valpar som föds av en korrekt vaccinerad tik har ett indirekt skydd under de första veckorna, men skyddet avtar successivt och hur snabbt det sker varierar. Se Grundvaccination av hund och katt (pdf) - uppdaterade rekommendationer 2009.

Symtom

Risken för allvarlig sjukdom är större hos unga hundar än hos äldre, i övrigt friska hundar. Hos vuxna hundar ses ofta bara milda symtom, eller inga symtom alls, trots att de är infekterade och sprider viruset.

Virusinfektionen leder i typiska sjukdomsfall till en allvarlig lunginfektion, med hög feber, tung andning och ett kraftigt påverkat allmäntillstånd. Oftast rinner det rikligt med tjock, varliknande vätska från nos och ögon. I en del fall börjar hunden också kräkas, och/eller får diarré efter en tid. Dräktiga tikar aborterar sina valpar, eller föder svaga valpar som snart dör.

Infekterade hundar kan också drabbas av allvarliga hjärnskador, som gör att hunden får symtom som till exempel kramper, eller andra nervskador som gör det omöjligt för hunden att leva vidare. Hunden kan utveckla sådana neurologiska besvär direkt, eller först flera veckor eller månader efter det att den blev infekterad.

Diagnos

När en hund dör till följd av valpsjuka är en obduktion ett bra sätt att i efterhand få en säker diagnos.

Hos levande hundar är det inte alltid lika lätt att få en säker diagnos.

Från en akut sjuk hund kan man leta efter själva viruset; prov tas oftast från ögon och svalg med hjälp av en provtagningspinne. Blodprov kan undersökas för att se om hundens immunförsvar har bildat antikroppar mot viruset. Resultaten från upprepade prover med två veckors mellanrum jämförs; man undersöker om mängden antikroppar ökar.. Vaccinerade hundar, och hundar som tidigare varit infekterade har också antikroppar i blodet.

Hos hundar som plötsligt får neurologiska symtom, t ex kramper, utan att visa några andra symtom typiska för valpsjuka, och där man inte vet om att hunden kan ha blivit smittad kan det vara mycket svårt att få en säker diagnos.

Vaccination

Vaccin mot det virus som orsakar Valpsjuka är definierat som ett vaccin som bör ges till samtliga hundar i Sverige i SVS vaccinpolicy, se Grundvaccination av hund och katt (pdf) - uppdaterade rekommendationer 2009.

Mer information

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.

 

Vad säger lagstiftningen?

Valpsjuka hos hund är en anmälningspliktig sjukdom (SJVFS 2013:23 Saknr K4). 

Förekomst

Under 1900-talets första hälft var valpsjuka en vanlig dödsorsak hos hund världen över. Utvecklingen av vacciner gjorde det möjligt att kontrollera sjukdomen, och under 1960-talet sågs en dramatiskt minskad sjukdomsförekomst. I Sverige är kliniska fall av valpsjuka hos hund för närvarande ovanligt tack vare en utbredd kontinuerlig vaccinering. Under åren 1997–2014 har ett drygt dussin fall hos hund rapporterats. En viss underrapportering kan förväntas.

Agens och smittvägar

Valpsjuka orsakas av Canine distemper virus (CDV), ett morbillivirus i paramyxoviridae familjen. CDV är ett RNA virus.

CDV infekterar även en rad andra djurslag inkluderande zooparksdjur, vilt, marina däggdjur och farmade pälsdjur. Hundar är viktiga för upprätthållande av smitta och icke immuna hundar utgör en smittrisk för ett antal andra djurslag. Stora kattdjur som lejon, leoparder och tigrar kan utveckla mycket allvarlig sjukdom. CDV-orsakad sjukdom förväntas dock inte hos tamkatter.

CDV sprids främst genom direktkontakt med, och via aerosol eller droppsmitta från, akut infekterade hundar. Den smittförande hunden kan vara subklinisk smittbärare eller endast uppvisa diffusa symtom såsom vid kennelhosta, vilket försvårar diagnos och smittspårning. Hundar som enbart uppvisar neurologiska symtom kan också vara smittförande. Utsöndring av virus sker i alla kroppssekretioner i upp till 90 dagar efter infektionstillfället. Ofta är dock utsöndringsperioden betydligt kortare, till exempel ett par veckor.

Viruset inaktiveras av UV-strålning, värme och torka och det överlever inte så länge i rumstemperatur, dock minst 3 timmar vid 20ºC och minst 1 timme vid 37ºC i vävnadsrester. I varmare klimat kvarstår virus inte länge i till exempel en kennelmiljö om alla hundarna avlägsnas samtidigt. Viruset klarar sig dock betydligt länge i kallare klimat; i en omgivningstemperatur på 0-4ºC kan det överleva i upp till några veckor i omgivningen och i frysgrader ännu längre, man vet att det vid -65 ºC överlever i minst 7 år.

Ett flertal vanligt förekommande desinfektionsmedel har god avdödande effekt på CDV. Viruset har ett lipoproteinhölje vilket gör det extra känsligt för fettlösande preparat. Rengöring skall utföras innan desinfektionsmedel används.

Zoonosaspekt

CDV är inte ett zoonotiskt virus.

Patogenes och kliniska symtom

Vid valpsjuka ses symtom framförallt till följd av virusorsakade skador i CNS-vävnad och i luftvägsepitel samt som en följd av den immunosuppression CDV-infektionen ger upphov till; sekundära infektioner.

Allvarlig, generaliserad valpsjuka med eller utan CNS symtom med hög mortalitet ses framförallt i åldersspannet tre till sex månaders ålder; det vill säga hos valpar från och med att ett maternal antikroppsskydd försvinner. Hos vuxna hundar ses ofta endast milda övre luftvägssymtom, feber och nedsatt aptit, och andelen subkliniska CDV infektioner kan vara så hög som 50 procent.

Vid klassiska fall av valpsjuka ses vanligen konjunktivit som ett första symtom, följt av en torr hosta. Hostan övergår till att bli våt och produktiv, ögonsekretet blir mukopurulent och rhinit utvecklas. Krustigt exsudat kan ses runt ögon och nos. Pneumoni utvecklas, och ofta ses hög feber (över 40ºC) tillsammans med ett nedsatt allmäntillstånd och anorexi. De respiratoriska symtomen kan följas av gastrointestinala symtom. Olika sekundära infektioner tillstöter ofta. Akuta dödsfall ses, men med adekvat understödjande behandling är prognosen i ofta god.

CNS-symtom till följd av virusorsakad encefalit (multifokala eller diffust utbredda skador)
kan utvecklas samtidigt som andra symtom, men ses vanligen en till tre veckor efter tillfrisknande från systemisk sjukdom. I vissa fall ses de först veckor eller månader senare, men det är mindre vanligt. CNS symtom också kan också uppträda som enda tecken på att en infektion föreligger/har förelegat, dvs. utan att några andra symtom setts. Det går inte att förutse vilka hundar som kommer utveckla neurologiska symtom. Oavsett om CNS symtomen ses akut eller om de är kroniska är de vanligen progressiva, med eller utan en period av tillfällig förbättring.

Hyperestesi och nackstelhet kan ses som en följd av meningial inflammation. Vanligen dominerar dock symtom som kramper, cerebellära och vestibulära symtom, ataxi, pares, paralys och myoclonus (dvs. ofrivilliga muskelryckningar). Myoclonus är relativt specifikt för CDV-infektion, men inte patognomoniskt – de kan uppstå även till följd av andra inflammatoriska tillstånd i CNS. Rytmiska kontraktioner ses vanligen när hunden sover. De kan vara begränsade till en muskelgrupp eller vara utbredda och omöjliggöra ett normalt hundliv även hos hundar där inga andra neurologiska symtom ses.

Okulära skador som uveit, optisk neurit och retinal nekros kan utvecklas. Optisk neurit kan leda till plötslig blindhet, med dilaterade pupiller. Hos en del hundar utvecklas retinal atrofi och ärrbildning med ett karakteristiskt utseende för en genomgången CDV-infektion (så kallade ”gold medallion signs”).

Hyperkeratos av nasala planum och trampdynor ses ofta tre till sex veckor efter infektionstillfälle. Detta symtom är en god diagnostisk indikator, liksom den emaljhypoplasi som ofta ses om smittan skett innan permanenta tänder hunnit utvecklas. Beroende på i vilket stadium tandutvecklingen är när valpen drabbas av infektionen kan också andra skador, till exempel oligodonti och partiell tanderuption ses. Andra grava infektionstillstånd med hög feber under tandutvecklingsperioden (som regel före fyra månaders ålder) kan också ge upphov till tandskador, det vill säga påvisande av emaljhypoplasi är inte patognomoniskt för CDV-infektion.

Transplacental infektion av foster leder till abort, dödfödda och/eller svagfödda valpar.

Diagnos

  • Påvisande av virus
    Påvisande av viruset är optimalt för fastställande av diagnos. Påvisande av virus kan ske genom PCR undersökning, eller genom påvisande av virala antigen med hjälp av till exempel immunofluorescens. CDV är ett svårodlat virus och odling utförs därför sällan.
    Gnugga med provtagningspinne (”skrapprov”) så att material kommer med, gärna med ”flockad” provtagningspinne i plast/plastliknande material från konjunktiva och tonsiller. Skrapprov kan användas för båda typerna av undersökningar. För PCR kan också urin- och blodprover skickas för analys. Cerebrospinal vätska och andra kroppsvätskor (inkluderande till exempel bronkialsköljnings prov) kan undersökas med PCR, men sensitiviteten kan vara lägre än för de andra provmaterialen.
    Sensitiviteten för de olika provtagningsmaterialen och undersökningsmetoderna är inte helt klarlagd, men ett negativt provsvar kan inte användas för att utesluta att en CDV-infektion föreligger. Prover skall oavsett tas så tidigt som möjligt i sjukdomsförloppet.
    En kombination med andra testmetoder; provmaterial (se nedan) rekommenderas.
  • Vävnadsbiopsier
    Immunofluorescens metoder kan liksom PCR användas för att påvisa virus i vävnadsprover (biopsier) - om hundens tillstånd tillåter och sådan provtagning är motiverad; tag alltid kontakt med laboratoriet innan uttagande av prover för att klarlägga vilka validerade laboratorieundersökningar (metoder) som finns tillgängliga.
  • Blodprov för påvisande av IgM- och/ eller IgG-antikroppar
    Blodprov för påvisande av IgM- och/ eller IgG-antikroppar tas omedelbart vid misstanke om CDV-infektion. Ett tidigt blodprov möjliggör en parprovsanalys; undersökning om antikroppstitrar stiger. Som vanligt måste man vara säker på att IgM och IgG titrar inte beror på en tidigare infektion eller vaccination, och det är inte alltid lätt att tolka resultatet av de serologiska testerna. Många av de hundar som avlider till följd av CDV utvecklar endast låga antikroppstitrar på grund av immunosuppression.
    Immunosuppression kan även hos mindre gravt sjuka hundar fördröja ett påvisande av titerstegring: i många fall ses inte titerstegringen förrän en längre tid efter tillfrisknande.
    En kombination med andra testmetoder; provmaterial (se ovan) rekommenderas.
  • Obduktion
    Obduktion leder som regel till fastställande av diagnos.
  • Neurologiska symtom
    De hundar som uppvisar neurologiska symtom till följd av en CDV-infektion kan utgöra en speciell diagnostisk utmaning, särskilt när inga andra symtom har noterats, och när smitta skett från en subklinisk bärare eller från omgivningen. Serum titer och CSF-titer kan jämföras; en högre titer i CSF pekar på en CNS-infektion; provet skall inte kontamineras med blod. Tag alltid kontakt med laboratoriet innan uttagande av prover för att klarlägga vilka validerade laboratorieundersökningar (metoder) som finns tillgängliga.

Behandling

Hundar med klinisk sjukdom till följd av infektion CAV-1 behandlas symtomatiskt understödjande efter behov, med kontinuerlig utvärdering av prognos. Grad av neurologiska symtom är vid sidan av överlevnad av den akuta fasen av grav generell sjukdom den viktigaste prognostiska faktorn vid CDV-infektion eftersom de ofta är progressiva, kroniska och icke behandlingsbara.

Profylax

Vaccin mot CAV-1 är definierat som ett basvaccin (core vaccine), det vill säga ett vaccin som bör ges till samtliga hundar i Sverige i SVS vaccinpolicy, se Grundvaccination av hund och katt (pdf) - uppdaterade rekommendationer 2009.

 

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls