Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Kattens leukemivirus

De kliniska symtom som FeLV orsakar hos infekterade katter kan delas in i tumörsjukdomar och sjukdomar orsakade av ett försämrat immunförsvar. FeLV infektion orsakar också tidig fosterdöd och bör därför finnas med som differentialdiagnos vid utredning av reproduktionsproblem hos katt.

  • Anmälningspliktig: Ja
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Smittämne

Felint leukemivirus (FeLV) är ett retrovirus som förekommer i flera olika subtyper bland andra; A, B, C och T. FeLV-A är den vanligaste och är den variant som smittar från katt till katt. Felint leukemivirus är känsligt för de flesta vanliga rengöringsmetoder (till exempel tvål, desinfektionsmedel, värmebehandling och uttorkning) och överlever vanligen högst 48 timmar utanför katten. 

Smittvägar

Felint leukemivirus utsöndras framför allt med saliven hos katter som är smittbärare. Virus finns då också i blod, avföring och ibland i urin men i relativt små mängder så saliven är den primära smittvägen. Eftersom virus är så känsligt smittar sjukdomen framför allt genom slickande och via bett. Ungar till en smittförande hona smittas i livmodern eller genom att kattmamman slickar dem och ger di. Katter som är till synes helt friska kan vara smittbärare.

Diagnos  

Smittförande katter identifieras genom att virus påvisas i blodprov. Helblod, utan tillsats, skickas till SVA, Virologisk diagnostik. För att skilja katter med en kvarstående infektion från dem som gör sig av med smittan krävs minst två blodprover med två till tre månaders mellanrum. Katter som har en latent FeLV-infektion upptäcks inte med blodprov, men de är heller inte smittspridare och eliminerar vanligen virus efter ett tag.  

Sjukdomens utveckling

Efter infektion förökar sig virus i tonsiller och/eller lymfknutor och infekterar där vita blodkroppar (lymfocyter och makrofager). Virus transporteras sedan vidare via blodet och förökar sig i mjälte, tarm och benmärg. Från benmärgen frisätts vita blodkroppar (neutrofiler och trombocyter) infekterade med virus. Virus i dessa vita blodkroppar infekterar flera vävnader, inklusive spottkörtlar och urinblåsa, med följd att virus sedan utsöndras i saliv och urin.  

Beroende på kattens immunförsvar de första månaderna efter att den har infekterats, kan den antingen framgångsrikt bekämpa virus och tillfriskna, eller virus kan fortsätta att föröka sig i benmärg och lymfvävnad så att katten ständigt utsöndrar virus i blod och saliv och därmed också ständigt är smittbärare. Alla sådana katter insjuknar förr eller senare (vanligen inom tre till fyra år) och dör i elakartade tumörer, immunförsvarsrelaterade sjukdomar eller andra blodsjukdomar. De flesta katter som infekteras som vuxna tillfrisknar dock helt. Vuxna katter är mer motståndskraftiga mot FeLV än kattungar. Om nyfödda kattungar smittas får nästan alla virus konstant i blodet (persisterande viremi), medan av vuxna katter utvecklar mindre än 20 procent persisterande viremi även efter långvarig kontakt med virus.  

Virus i benmärgen förökar sig inte alltid, utan kan ligga latent i benmärgen, utan att det blir någon spridning till blodet, och katten är då vanligen inte heller smittspridare. Detta kan ses under avläkningsprocessen. De flesta katter har helt gjort sig av med virus i benmärgen efter sex månader, men det kan ta längre tid. I enstaka fall kan virus som ligger latent spridas tillbaka till blodet långt senare när katten utsätts för någon form av stress, till exempel sjukdom, kortisonbehandling eller dräktighet. Detta kan då göra katten smittförande igen. 

Virus i benmärgen kan orsaka olika typer av blod-, benmärgs- eller lymfcancer (lymfom, leukemi).

Sjukdomsbild

De flesta katter som smittas har ett effektivt immunförsvar och gör sig av med infektionen inom några veckor till månader. I ett akut stadium kan de visa lindriga sjukdomstecken och viss svullnad av lymfknutorna. Dessa katter har sedan antikroppar som troligen skyddar dem resten av livet. Små kattungar blir oftare än vuxna katter sjuka under den akuta fasen, och man har även sett tymusatrofi (tillbakabildning av brässen, en orsak till "fading kitten syndrome") hos kattungar infekterade med FeLV. 

De kliniska symtom som FeLV orsakar kan delas in i tumörsjukdomar och sjukdomar orsakade av ett försämrat immunförsvar. Immunförsvaret försvagas av virus påverkan på olika blodceller och på benmärgen.

FeLV infektion orsakar också tidig fosterdöd och bör därför finnas med som differentialdiagnos vid utredning av reproduktionsproblem hos katt.

Förebyggande åtgärder

I en smittad kattgrupp testas alla katterna och de positiva katterna isoleras från de övriga. Alla utrymmen samt matskålar och sandlådor ska göras rent ordentligt. Testa igen efter tre månader. Ta då bort smittförande katter, katter med virus i blodet vid upprepad provtagning, från kattgruppen. Kontrolltesta gruppen årligen och testa alla nya katter som kommer till gruppen två gånger med tre månaders mellanrum (under den tiden ska de nya katterna hållas isolerade) innan de förs in i gruppen. 

Fungerande vacciner finns på marknaden, men bör inte användas i onödan eftersom alltför frekvent vaccination av katter kan innebära en ökad risk för vissa ovanliga tumörsjukdomar. Vaccin ger heller inte hundraprocentigt skydd åt små kattungar. Det ersätter inte testning i uppfödningar.

Referenser

  • Barr M, Olsen C & Scott F (1995) Feline Viral Diseases, ur: Ettinger SJ & Feldman EC (eds) Textbook of Veterinary Internal Medicine, Diseases of the Dog and Cat, WB Saunders Company, Philadelphia
  • Cotter, SM (1998) Feline Viral Neoplasia, ur: Greene, C.E (ed) Infectious Diseases of the Dog and Cat, Second ed., W.B. Saunders Company, Philadelphia
  • Gaskell, RM och Bennett, M (1996) Feline and Canine Infectious Diseases, Blackwell Science Ltd, Oxford
  • Nilsson, A-M (1998) Kattens sjukdomar, ICA-förlaget, Västerås
  • Pedersen NC (1991) Common Infectious Diseases of Multiple-Cat Environments, ur: Pedersen NC (ed), Feline Husbandry, Diseases and Management in the Multiple-Cat Environment 

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls