Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Betesfeber hos nötkreatur

Betesfeber hos nötkreatur orsakas av infektion med bakterien Anaplasma phagocytophilum. Smittämnet överförs via fästingar och orsakar vanligen hög feber hos betesgående djur.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Ja
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Betesfeber sprids med fästingar. Foto: Bengt Ekberg/SVA

Andra namn: tick-borne fever, granulocytär anaplasmos (före detta ehrlichios), fästingfeber, pasture fever. 

Förekomst

Finns i olika delar av Europa. Frekvensen i Sverige är inte känd men sjukdomen förekommer varje år framför allt under betessäsongen i vissa områden oftast hos nötkreatur men även hos får till exempel på Gotland.

Kliniska symtom

Varierande morbiditet och låg mortalitet (i de flesta fall).

Vanliga:
Hög feber, minskad mjölkproduktion (mjölkkor), nedsatt allmäntillstånd, hög andningsfrekvens, leukopeni (framför allt neutropeni/trombocytopeni).

Mindre vanliga:
Hosta, minskad kroppsvikt, rörelsestörningar, abort, dödfödda kalvar, försämrad spermiekvalitet, sekundärinfektioner (framför allt pneumonier) på grund av immunsuppression.

Differentialdiagnoser

Andra febersjukdomar (till exempel luftvägsinfektioner). 

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Anaplasma phagocytophilum (tidigare Ehrlichia phagocytophila). Smittämnet kan överleva i infekterad fästing under lång tid (>1 år).

Inkubationstid:

Cirka 4-14 dagar

Infektionsport:

Fästingbett (saliv)

Spridning i djuret:

Infektionsagens infekterar leukocyter (eosinofiler, neutrofiler, monocyter), förökas i inklusionskroppar i cytoplasman och sprids till andra celler när cellerna går sönder.

Smittvägar:

All smittspridning mellan djur sker via fästingar. Fästingen infekteras då den suger blod från infekterade djur. Små gnagare, vilda idisslare, getter och nötkreatur kan vara reservoarer. Andra djur som hund och häst kan troligen också vara bärare.

Provtagning och diagnostik

Blodprov (med EDTA) för direkt påvisande av bakterien med PCR i tidigt stadium av sjukdomen.
Blodprov (utan tillsats) för analys av antikroppar mot A phagocytophilum tas i senare stadier. Säkrast resultat erhålls om parprov kan analyseras. Ett prov tas i tidigt stadium (serum förvaras fryst) och ett prov tas cirka två veckor senare.

Behandling och profylax

Stalla in sjuka djur.
Systemisk behandling med oxytetracyklin (bäst effekt om sätts in i tidigt stadium).
Vid sekundärinfektion behandlas enligt gängse principer efter behov.
Undvik beten med mycket fästingar och/eller behandla djuren mot fästingar. Preparat innehållande flumetrin finns godkänt för nötkreatur.
Fungerande vaccin finns ej. 
Immunitet utvecklas vanligen efter en till två infektionsomgångar men är relativt kortvarig (månader). 

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls