Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

BVD - bovin virusdiarré

Bovin virusdiarré (BVD) orsakar främst reproduktionsproblem hos nötkreatur men kan även leda till diarré och hosta. Ett kontrollprogram startade i Sverige 1993 och sedan utgången av 2013 bedöms sjukdomen vara utrotad från landet.

  • Anmälningspliktig: Ja
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Introduktion

Bovin virusdiarré orsakas av en virusinfektion och är en viktig sjukdom i nötkreatursbesättningar över hela världen men bedöms sedan 2014 vara utrotad från Sverige. Trots namnet innebär sjukdomen främst reproduktionsproblem som omlöpningar, kastningar, missbildningar och svag- och dödfödda kalvar. Försämrad kalvhälsa med diarré och hosta kan dock också ses. BVD kan medföra stora besättningsproblem och kostnader.

Förekomst

Under 2015 hade totalt 7 gårdar antikroppar mot BVD men ingen av dessa besättningar visade sig vara infekterad längre. Nyinfekterade besättningar har inte upptäckts sedan 2011. Sedan 2014 anses Sverige vara fritt från BVD. Fortsatt övervakning av sjukdomen är dock nödvändig.

Kliniska symtom

Främst reproduktionsproblem som omlöpningar, kastningar, missbildningar och svag- och dödfödda kalvar. Försämrad kalvhälsa med diarré och hosta kan dock också ses och ibland även feber och nedsatt allmäntillstånd. Hög morbiditet och låg mortalitet hos infekterade djur.

Djur som är persistent infekterade (se nedan) kan utveckla så kallad mucosal disease med hög dödlighet. I akuta fall ses feber, dysenteriliknande diarré, förlorad aptit, uttorkning och erosioner i näsborrar och mun. Djuren dör oftast inom några få dagar. Det finns också en kronisk form med utdraget förlopp.

Differentialdiagnoser

BVD: Andra abortorsaker och virusinfektioner som kan orsaka diarré och hosta.
Mucosal disease: elakartad katarralfeber, mul- och klövsjuka

Etiologi och patogenes

Infektionsagens: 

Bovint virusdiarrévirus som tillhör genus pestivirus inom familjen Flaviviridae. Det finns två genotyper (typ 1 och 2 (ej påvisad i Sverige)) och två biotyper (icke cytopatogena och cytopatogena) av BVD-virus. Det är den icke cytopatogena biotypen som sprids i populationen och kan orsaka persistent infektion. Hos persistent infekterade djur kan mutationer i virus ibland leda till att den cytopatogena biotypen utvecklas vilket leder till mucosal disease.

Infektionsport:

Främst via slemhinnor.

Inkubationstid:

Sex till tolv dagar.

Spridning i djuret:

Virus sprids till lymfoid vävnad där uppförökning sker. Om djuret är dräktigt sprids virus transplacentalt. Om en dräktig ko/kviga infekteras före dag 125 av dräktigheten föds persistent infekterade kalvar. Sådana kalvar bildar aldrig antikroppar utan fortsätter att utsöndra virus.

Smittvägar:

Persistent infekterade djur är den viktigaste smittkällan. Spridning sker via direktkontakt mellan nötkreatur vid inköp, transport, bete med mera. I vissa fall kan indirekt smittspridning ske via injektioner, semin, ströbäddar och luft.

Provtagning och diagnostik

Specifika BVD-antikroppar kan påvisas i mjölk (tankmjölk eller individprover) eller serum.
BVD-virus kan påvisas i blod- och vävnadsprov med PCR och virusisolering IPX.

Behandling och profylax

Behandling är oftast inte aktuell. Understödjande åtgärder kan dock bli aktuella i vissa fall. Vanligen (dock ej persisterande infekterade djur) bildar smittade djur antikroppar och får livslång immunitet.

I en BVD-fri besättning kan följderna bli stora om BVD-virus införs. Risken är särskilt stor vid inköp av dräktiga djur och det är av största vikt att inköpta djur kommer från en BVD-fri besättning. BVD kan även smitta på bete vid direktkontakt mellan nötkreatur. Det är viktigt att persistent infekterade djur identifieras och slås ut.

I Sverige startades ett kontrollprogram 1993. Programmet övergick 2010 till ett övervakningsprogram på de flesta håll i landet. Under 2010 till 2013 fortsatte dock bekämpningsprogrammet i några få områden. Eftersom Sverige sedan 2014 anses vara fritt från BVD har programmet övergått till ett rent övervakningsprogram.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls