Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Diarré hos småkalvar

Diarré är en av de vanligaste kalvsjukdomarna. Foto: Virpi Welling/Gård & Djurhälsan

En av de vanligaste sjukdomarna hos kalvar i mjölk- och köttproducerande besättningar över hela världen är kalvdiarré (neonatal enterit). Diarré är ett tecken på att balansen mellan miljön, kalven och mikroorganismerna är störd. Förloppet är beroende av kalvens immunstatus, infektionsdos hos huvudpatogenen och smittryck från övriga patogener.

Smitta mellan djur och människor kan vara aktuellt. Kryptosporidier och salmonella innebär en risk i detta avseende. Salmonella är anmälningspliktig hos både människor och djur, medan kryptosporidios är anmälningspliktig hos människa.

Förekomst

Enstaka kalvar kan drabbas men vissa besättningar har kontinuerliga problem med hög andel insjuknade kalvar. Andelen insjuknade kalvar brukar vara högre under vinterhalvåret och under kalvningsintensiva perioder. I en svensk studie med drygt 3000 kalvar, drabbades cirka 12 procent av kalvarna av diarré med varierande intensitet före 90 dagars ålder. Rotavirus och kryptosporidier är dominerande agens vid diarré hos svenska kalvar. Eimeria (koccidios) kan vara ett problem särskilt för lite äldre kalvar. Coronavirus påvisas sporadiskt och E. coli F5+ är ett rätt ovanligt fynd. Detta innebär att indikationen för behandling med antibiotika vid kalvdiarré är begränsad. Salmonella kan vara en viktig orsak till diarré, men är i dagsläget ovanligt. Salmonella påvisas bara i ett fåtal besättningar per år. Under 2014 rapporterades 389 fall av någon form av mag- eller tarmstörning hos kalvar under sex månaders ålder. Dessa återfanns i färre än 5 procent av mjölkbesättningarna i kokontrollen. Häften av dessa kalvar var yngre än 2 veckor och drygt 90 procent av fallen återfanns hos kalvar under 3 månader. Fallen var relativt jämnt utspridda över året, men flest förekom i december följt av augusti månad. I Gård & Djurhälsans kalvpaket analyserades under 2014 400 prover från kalvar med diarré från sammanlagt 100 besättningar (både mjölk, diko- och förmedlingsbesättningar). Flest prover skickades in under mars månad, tätt följt av september och april. Hälften av de prover som analyserades för koccidier var positiva och cirka 30 procent av de prover där kryptosporidier efterfrågades var positiva. För rotavirus analyseras ett samlingsprov från varje besättning och av alla undersökta återfanns viruset i 36 procent av besättningarna. Både kryptosporidier och rotavirus tycks vara vanligare i större besättningar samtidigt som koccidier oftare påvisas i mindre besättningar. Trots det stora antal prover som undersöks för E. coli F5+ var endast 8 procent av de undersökta proverna positiva år 2014. Giardia påvisades i knappt en femtedel av de undersökta proverna men anses ändå inte ha någon klinisk betydelse.

Allmän rutin för undersökning, diagnostik och behandling

Det är viktigt att vara noggrann och systematisk vid undersökning och diagnostik av diarrésjukdomar. Det är i de flesta fall svårt att ställa diagnos enbart på kliniska symtom. Laboratorieundersökningar är väsentliga för att konfirmera eller utesluta olika diagnoser. Ett lämpligt tillvägagångssätt är att:

  • noggrant samla in bakgrundsinformation om patient (ålder, symtom och deras varaktighet, tidigare sjuklighet, tidigare behandling) och besättning (andel drabbade djur, mortalitet, tidigare sjukdomsproblem, råmjölksrutiner, inköp av djur, rutiner för rengöring och flytt av kalvar, system för ensam- och gruppboxar (omgång/kontinuerlig, amma, gruppstorlek))
  • göra en noggrann klinisk undersökning av hela djuret (allmäntillstånd, typ av diarré, andra symtom)
  • utifrån ovan göra en lista på möjliga differentialdiagnoser och därefter ta lämpliga prover för konfirmering av diagnos

Provtagning för diagnostiskundersökning

När det gäller kalvdiarré är diagnostiken framför allt viktig på besättningsnivå för att veta vilka olika agens som förekommer i en besättning och hur råmjölksrutiner fungerar. Det är värdefullt att ta prov från flera kalvar, för att kunna fånga upp de relevanta patogenerna och variationen i immunstatus mellan kalvarna. I vissa fall är upprepad provtagning nödvändigt för säker diagnos. Om möjligt bör prover från tre till fem kalvar skickas för analys, och då bör man ta:

  • träckprov (bakterieodling, parasitundersökning, virusantigen)
  • blodprov (totalprotein som mått på råmjölksupptag, från friska kalvar som är två till sju dagar gamla)

Vad kan man göra?

Att begränsa smittspridningen vid utbrott är viktigt! Kunskap om orsaker, immunitet och miljö- och skötselfaktorer är avgörande för att lyckas. Kalvhälsoutredningar bör alltid göras när kalvdiarré är ett besättningsproblem.

Behandling

De tre största riskerna vid kalvdiarré är uttorkning, näringsbrist och obalans i kroppens elektrolyter. Principen för behandling blir därmed att ge kalven vatten, mjölk och elektrolyter (salter). Kalvar som dricker själva behöver vatten motsvarande minst 15 procent av kroppsvikten per dag. Kalvar som inte orkar dricka själva behöver få dropp. Näringsbrist och svält förhindras genom att kalven får samma mängd mjölk som vanligt, gärna uppdelat på fler mål per dag. Obalans i kroppens elektrolyter förhindras genom att kalven får salter (natrium, kalium, klorid, bikarbonat) i vatten eller mjölk.
Självklart bör sjuka kalvar skötas om extra väl! Sjukbox, tjock halmbädd, bra foder, friskt vatten och gärna värmelampa och täcke är exempel på detta. Det är också viktigt att försöka minska smittspridningen! Om sjukligheten är så hög att det inte är praktiskt möjligt att isolera sjuka kalvar, kan istället friska kalvar eller alternativt nyfödda kalvar avskiljas. Kalvstallet och boxarna bör hållas rena - rengör med hett vatten och låt torka ordentligt.

Ett kombinerat rota-/coronavirus- och E. coli F5+-vaccin för immunisering av dräktiga kor/kvigor finns.
E. coli-diarré kan behandlas med antibiotika, förstahandsval är trimetoprim/sulfonamid. Penicillin är inte verksamt.

Mot eimeria används exempelvis metafylax (gruppbehandling av kliniskt sjuka djur och djur som inte ännu utvecklat klinisk sjukdom) med toltrazuril, som avdödar alla stadier av parasiten.

Halofuginone finns registrerat för profylax och terapeutisk behandling av kryptosporidieorsakad diarré, men effekten är tveksam och extremt noggrann dosering krävs då substansen är relativt giftig.

Läs mer om behandling av neonatal enterit i Information från Läkemedelsverket (pdf).

Förebygga

Att förebygga diarréutbrott handlar framför allt om bra råmjölksrutiner, rengöring och att inte ha stora grupper där späda kalvar blandas med äldre. Flytta alla kalvar i en box samtidigt för att möjliggöra effektiv rengöring och för att minimera blandning av oinfekterade yngre kalvar och äldre smittspridare. Noggrann rengöring av kalvningsboxar mellan kalvningar och att bara ha en ko per kalvningsbox förebygger tidig infektion hos kalven. Isolera drabbade individer för att bromsa smittspridning. Kalven har ett bra skydd mot infektion under den tid den dricker råmjölk. Även vanlig mjölk innehåller en del lokalt verkande antikroppar, så kalvar som får helmjölk har ett visst skydd.

Besättningar fria från vissa agens kan skydda sig mot introduktion genom goda smittskyddsrutiner.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls