Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Diarré hos småkalvar

Diarré är en av de vanligaste kalvsjukdomarna. Foto: Virpi Welling/Gård & Djurhälsan

En av de vanligaste sjukdomarna hos kalvar i mjölk- och köttproducerande besättningar över hela världen är kalvdiarré (neonatal enterit). Diarré är ett tecken på att balansen mellan miljön, kalven och mikroorganismerna är störd. Förloppet är beroende av kalvens immunstatus, infektionsdos hos huvudpatogenen och smittryck från övriga patogener.

Smitta mellan djur och människor kan vara aktuellt. Kryptosporidier och salmonella innebär en risk i detta avseende. Salmonella är anmälningspliktig hos både människor och djur, medan kryptosporidios är anmälningspliktig hos människa.

Förekomst

Diarré är den vanligaste sjukdomen för kalvar under tre månaders ålder. Enstaka kalvar kan drabbas men vissa besättningar har kontinuerliga problem med hög andel insjuknade kalvar. På populationsnivå uppskattas att 5–10 % av kalvar i mjölkbesättningar drabbas av diarré, men variationen mellan besättningar är stor. Andelen insjuknade kalvar brukar vara högre under vinterhalvåret och under kalvningsintensiva perioder. Rotavirus och kryptosporidier är dominerande agens vid diarré hos svenska kalvar. Eimeria (koccidios) kan vara ett problem särskilt för lite äldre kalvar. Coronavirus påvisas sporadiskt och E. coli F5+ är ett rätt ovanligt fynd. Detta innebär att indikationen för behandling med antibiotika vid kalvdiarré är begränsad. Salmonella kan vara en viktig orsak till diarré, men är i dagsläget ovanligt. Salmonella påvisas bara i ett fåtal besättningar per år.  I Gård & Djurhälsans kalvpaket analyserades under 2017 437 prover från kalvar med diarré från sammanlagt 114 besättningar (både mjölk, diko- och förmedlingsbesättningar). Flest prover skickades in under årets första kvartal. . Knappt hälften av de prover som analyserades för koccidier var positiva och cirka 40 procent av de prover där kryptosporidier efterfrågades var positiva. För rotavirus analyseras ett samlingsprov från varje besättning och av alla undersökta återfanns viruset i 46 procent av besättningarna. Både kryptosporidier och rotavirus tycks vara vanligare i större besättningar samtidigt som koccidier  var lika vanliga i stora som små besättningar Trots det stora antal prover som undersöks för E. coli F5+ var endast 6 procent av de undersökta proverna positiva år 2017. 

Allmän rutin för undersökning, diagnostik och behandling

Det är viktigt att vara noggrann och systematisk vid undersökning och diagnostik av diarrésjukdomar. Det är i de flesta fall svårt att ställa diagnos enbart på kliniska symtom. Laboratorieundersökningar är väsentliga för att konfirmera eller utesluta olika diagnoser. Ett lämpligt tillvägagångssätt är att:

  • noggrant samla in bakgrundsinformation om patient (ålder, symtom och deras varaktighet, tidigare sjuklighet, tidigare behandling) och besättning (andel drabbade djur, mortalitet, tidigare sjukdomsproblem, råmjölksrutiner (mängd, kvalitet, tidpunkt, hygien), inköp av djur, rutiner för rengöring och flytt av kalvar, system för ensam- och gruppboxar (omgång/kontinuerlig, amma, gruppstorlek))
  • göra en noggrann klinisk undersökning av hela djuret (allmäntillstånd, typ av diarré, andra symtom)
  • utifrån ovan göra en lista på möjliga differentialdiagnoser och därefter ta lämpliga prover för konfirmering av diagnos

Provtagning för diagnostiskundersökning

När det gäller kalvdiarré är diagnostiken framför allt viktig på besättningsnivå för att veta vilka olika agens som förekommer i en besättning och hur råmjölksrutiner fungerar. Det är värdefullt att ta prov från flera kalvar, för att kunna fånga upp de relevanta patogenerna och variationen i immunstatus mellan kalvarna. Vissa diarrépatogener förekommer som regel bara vid en viss ålder hos kalven och det är därför viktigt att misstänka diarréagens utifrån kalvens ålder (se bild). I vissa fall är upprepad provtagning nödvändigt för säker diagnos. Om möjligt bör prover från tre till fyra kalvar skickas för analys, och då bör man ta:

  • träckprov (bakterieodling, parasitundersökning, virusantigen)
  • blodprov (totalprotein som mått på råmjölksupptag, från tre till fyra friska kalvar som är två till sju dagar gamla)

Vad kan man göra?

Att begränsa smittspridningen vid utbrott är viktigt! Kunskap om orsaker, immunitet och miljö- och skötselfaktorer är avgörande för att lyckas. Kalvhälsoutredningar bör alltid göras när kalvdiarré är ett besättningsproblem.

Behandling

De tre största riskerna vid kalvdiarré är uttorkning, näringsbrist och obalans i kroppens elektrolyter. Principen för behandling blir därmed att ge kalven vatten, mjölk och elektrolyter (salter). Att det skulle vara fördelaktigt att ta bort mjölken under några dagar för diarrékalvar är en missuppfattning som stammar långt bak i tiden. Unga kalvar har skrala fettdepåer och svälter snabbt om man tar bort mjölken. Svältutfodring försämrar immunförsvaret och kalven får svårare att klara av infektionen. Mjölkgivan kan dock med fördel delas upp på flera mindre mål. Kalvar som dricker själva behöver vatten motsvarande minst 15 procent av kroppsvikten per dag, men mer än så om den är uttorkad. Fri tillgång till friskt vatten gör att kalven själv kan kompensera för en viss grad av uttorkning och därmed få ett mildare diarréförlopp. Så länge kalven har sugreflex kan man ge extra vätska via munnen, i första hand genom att låta kalven dricka själv och i andra hand via sond. Kalvar som inte vill stå upp och med svag/ingen sugreflex behöver få dropp och skyndsamt tillses av veterinär. Obalans i kroppens elektrolyter förhindras genom att kalven får salter (natrium, kalium, klorid, bikarbonat) i vatten eller mjölk, antingen via köpt eller hemmagjord elektrolytlösning. Detta ges med fördel mellan mjölkmålen. Gör hemmagjord elektrolytlösning genom att blanda en liter vatten med en matsked honung eller druvsocker, en halv tesked salt och ett kryddmått bikarbonat. Att ge råmjölk till kalvar med diarré kan eventuellt hjälpa till att motverka infektionen lokalt i tarmen.

Självklart bör sjuka kalvar skötas om extra väl! Sjukbox, tjock halmbädd, bra foder, friskt vatten och gärna värmelampa och täcke är exempel på detta. Det är också viktigt att försöka minska smittspridningen! Om sjukligheten är så hög att det inte är praktiskt möjligt att isolera sjuka kalvar, kan istället friska kalvar eller alternativt nyfödda kalvar avskiljas. Kalvstallet och boxarna bör hållas rena - rengör med hett vatten och låt torka ordentligt.

Behandling med meloxikam kan eventuellt övervägas som komplettering till rehydrering vid diarré. Eventuell behandling bör ske med försiktighet till dehydrerade, hypovolemiska och hypertensiva djur som kräver parenteral rehydrering på grund av potentiell risk för renal toxicitet. Djur med nedsatt lever-, hjärt- eller njurfunktion samt djur med blödningsrubbningar ska inte behandlas. Inte heller djur med tecken på gastrointestinala sår och blödningar eller djur yngre än en vecka ska behandlas.

Ett kombinerat rota-/coronavirus- och E. coli F5+-vaccin för immunisering av dräktiga kor/kvigor finns, där kon utsöndrar antikroppar mot dessa sjukdomar till råmjölken. Detta förutsätter bra råmjölksrutiner för att försäkra sig om att kalven verkligen får i sig antikropparna.

E. coli-diarré kan behandlas med antibiotika, förstahandsval är trimetoprim/sulfonamid. Antibiotikabehandling av kalvar över en vecka är därför sällan indicerat. Penicillin är inte verksamt vid diarré.

Mot eimeria används exempelvis metafylax (gruppbehandling av kliniskt sjuka djur och djur som inte ännu utvecklat klinisk sjukdom) med toltrazuril, som avdödar alla stadier av parasiten. Har kalven redan uppvisat symptom är dock sådan behandlingen ofta verkningslös.
Halofuginone finns registrerat för profylax och terapeutisk behandling av kryptosporidieorsakad diarré, men effekten är tveksam och extremt noggrann dosering krävs då substansen är relativt giftig.

Läs mer om behandling av neonatal enterit i Information från Läkemedelsverket (pdf).

Förebygga

Att förebygga diarréutbrott handlar framför allt om bra råmjölksrutiner, rengöring och att inte ha stora grupper där späda kalvar blandas med äldre. Flytta alla kalvar i en box samtidigt för att möjliggöra effektiv rengöring och för att minimera blandning av oinfekterade yngre kalvar och äldre smittspridare. Noggrann rengöring av kalvningsboxar mellan kalvningar och att bara ha en ko per kalvningsbox förebygger tidig infektion hos kalven. Isolera drabbade individer för att bromsa smittspridning. Kalven har ett bra skydd mot infektion under den tid den dricker råmjölk. Även vanlig mjölk innehåller en del lokalt verkande antikroppar, så kalvar som får helmjölk har ett visst skydd.

Besättningar fria från vissa agens kan skydda sig mot introduktion genom goda smittskyddsrutiner.

Olika diarréagens ger sjukdom vid olika ålder hos kalven. Bild: Anna Duse/SVA

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls