Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Oral nekrobacillos hos nötkreatur

Oral nekrobacillos som orsakas av bakterien Fusobacterium necrophorum, är inte så vanlig i Sverige idag, men vissa besättningar kan få stora problem. Sjukdomen ger främst symtom hos unga djur som kan får nekroser i munnen, feber, foderleda och ibland hosta.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Andra namn: Nekrotiserande stomatit, kalvdifteroid

Förekomst

Oral nekrobacillos är sannolikt inte så vanlig i Sverige, men det finns rapporter om besättningar som kan ha stora problem. Det är främst unga djur som drabbas, men sjukdomen kan även ses hos vuxna nötkreatur. Sjukdomen finns i två varianter, nekrotiserande stomatit som ses hos två till tre veckor gamla kalvar och kalvdifteroid som ses hos två till fyra månader gamla kalvar. Under 2014 rapporterades 35 fall av nekrobacillos i Sverige och dessa återfanns i färre än 1 procent av mjölkbesättningarna i kokontrollen. Infektionen sågs hos djur från en veckas till knappt tre års ålder. Cirka 40 procent av de rapporterade fallen sågs hos djur under en månads ålder, en fjärdedel av fallen hos djur mellan en och fyra månader och resterande över fyra månaders ålder.

Kliniska symtom

Nekrotiserande stomatit ger lesioner i form av torra nekroser i den främre delen av munnen och på insidan av kinderna. Det första tecknet på sjukdom kan vara svullna kinder. Tungan kan också vara affekterad och ibland hänga utanför munnen på grund av smärta. Ofta luktar munhålan illa. Nedsatt allmäntillstånd, feber och anorexi ses också.

Kalvdifteroid ger lesioner längre bak i svalget. Symtomen är salivering, sväljningssvårigheter, näsflöde, smärtsam hosta, smärta över larynx, hög feber, lukt från munnen, inspiratorisk dyspné, nedsatt allmäntillstånd samt inappetens.

Bakterier kan också spridas till olika delar av kroppen och ge symtom som pneumoni och septikemi.

Differentialdiagnoser

För nekrotiserande stomatit: Tandömsning, corp al, förgiftning, aktinos.

För kalvdifteroid: Corp al, traumatisk laryngit, tumörer, aktinos

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Fusobacterium necrophorum

Inkubationstid:

-

Infektionsport:

Skador i munslemhinnan. Till exempel på grund av stickigt foder, men även vid tandömsning.

Spridning i djuret:

Lokalt i underliggande vävnad.

Smittvägar:

Smittbärande djur. Miljö, som dåligt diskade mjölkningshinkar.

Provtagning och diagnostik

Den kliniska bilden föranleder misstanke, och en noggrann munhåleundersökning med eventuell bakteriologisk provtagning stärker diagnosen.

Prov för bakteriologisk odling (och resistensundersökning) kan tas, men eftersom F. necrophorum är en anaerob och krävande bakterie kan odling vara svårt och resistensbestämningar har hittills bara gjorts i speciellt riktade studier.

Behandling och profylax

Bakterierna är känsliga för penicillin enligt den resistensövervakning som gjorts på F. necrophorum i Sverige. Understödjande behandling är viktigt. Djur som inte vill eller kan dricka måste få vätska på annat sätt. Smärtpåverkade djur behandlas med NSAID, vilket också gör att svullnaden lägger sig i svalget hos djur med kalvdifteroid. Djuret bör isoleras under behandlingstiden så att inte smittan sprids i besättningen.

Förebyggande åtgärder är ett mjukt och fint hö till kalvarna samt att hålla god hygien i kalvboxar, i mjölk- och vattenhinkar och i fodertråg. Kalvarna ska också ha tillräckligt med utrymme och beläggningen ska inte vara för hög. A-vitaminbrist kan ge dåliga slemhinnor och hungriga kalvar som brölar mycket kan få slemhinneskador på arybrosken. En välbalanserad foderstat med optimalt innehåll av vitaminer och mineraler samt tillräckligt mycket mat är alltså viktigt. Dåligt immunförsvar och andra sjukdomar kan predisponera så goda råmjölksrutiner är också viktigt.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls