Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Urinvägskonkrement hos nötkreatur

Urinsten hos nötkreatur är en metabolisk och oftast utfodringsbetingad sjukdom. Diagnosen ställs oftast på handjur. För låg vattenkonsumtion, växter som innehåller höga halter kiselsyra, samt hög andel kraftfoder till gödkalvar och stutar kan bidra till problem med urinvägskonkrement. För djur med symtom är prognosen dålig och djurskyddsaspekten viktig. Profylax är A och O.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Andra namn:

Urolithiasis; urinsten, njursten.

Förekomst

Urinvägskonkrement bestående av kalciumkarbonat (calcit) från får. (Klicka på bilden för ett större format)
Foto: Bengt Ekberg/SVA

Symtom på urinvägskonkrement är vanligast hos stutar i 6-24 månaders ålder. Förekommer sporadiskt, men även som hopade fall. År 2006 rapporterades hopade fall i en liten besättning med uppfödning av inköpta tjurkalvar (Vikman 2006). Urinvägskonkrement som analyserades bestod av kiselsyra, vilket sattes i samband med fräkenväxter i ensilage.

Antalet urinvägskonkrement från nötkreatur som skickas för kemisk analys till SVA är litet. 1992-2013 analyserades nio stenar varav sex var rena kiselsyrastenar (Vera Galgan, SVA).

Incidensen av urinvägskonkrement hos nötkreatur på den amerikanska prärien varierar mycket mellan år, oklart varför.

Symtom

Nedsatt aptit, nedstämdhet, milda trumsjukesymtom.
Slutar äta och dricka och visar tecken på smärta.
Oroliga, står och trampar, sparkar mot buken, svänger med svansen, gnisslar tänder.
Resultatlösa försök att urinera, kramper i bukens bakre del. Vid rektalisering eventuellt pulsationer i uretra och utspänd urinblåsa.
Takykardi, takypné.
Vid urinblåseruptur allmän depression, ökat bukomfång, uremi, chock, död.

Differentialdiagnoser

Obstruktioner i mag-tarmkanalen, vasst, magsår, urinvägsinfektion, inflammation/svullnad i förhud, navel eller underhud, bråck med mera.

Etiologi och patogenes

Predisponerande faktorer:

För liten vattenkonsumtion (dålig tillgång eller smak; för kallt vatten etcetera); växter med hög halt av kiselsyra (till exempel fräkenväxter) eller oxalsyra; hög kraftfodergiva; särskilt stor mängd fosfor och/eller fel Ca/P-kvot; pelleterat foder; kastrering.

Kemi:

Små stenar och grus bildas av salter som fälls ut i koncentrerad urin. 
Struvitstenar (magnesiumammoniumfosfat) har samband med kraftfoder och Ca:P-kvoten i foderstaten; kiselsyrastenar har samband med växter på bete och i grovfoder.

Anatomi:

Stenarna fastnar framför allt i den trånga passagen i nedre delen av urinrörets s-formade krök i bäckenhålan men kan också fastna i det maskformiga bihanget utanför penis. Hondjur har vidare urinrör, vilket minskar risken för obstruerande urinsten.

Provtagning  och diagnostik

I håret runt förhuden kan man ibland se kristaller eller sandliknande konkrement.
Ställ djuret på torrt underlag några timmar och se om den kan urinera.

Förhöjda blodureavärden vid uremi (snabbtest).
Halmgul vätska med urin i bukpunktat vid uremi.

Kemisk analys av konkrement kan ge information om orsaken.

Behandling och profylax

En fastställd diagnos hos ett enskilt djur innebär att fler djur i flocken är i riskzonen.

Åtgärder vid första fallet:
Se till att djuren dricker tillräckligt med vatten. Eventuellt kan saltinnehållet i foderstaten ökas till tre till fem procent av torrsubstanshalten för att stimulera vattenintaget.
Se över utfodringen med avseende på kraftfoder, grovfoder, kalcium och fosfor.

Behandling

Oftast utsiktslös.
Avlivning av djurskyddsskäl.

Profylax

Fri tillgång till vatten redan från första levnadsveckan.
Bra grovfoder.
Foderkalk för att höja Ca/P-kvoten till minst två. Ej extra P eller Mg.
Eventuellt öka saltmängden i fodret, så att törsten ökar.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls