Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Harpest (tularemi)

Harpest (Tularemi) orsakas av bakterien Francisella tularensis. Den drabbar bland de vilda djuren, främst harar och gnagare. Kan även drabba människa.

  • Anmälningspliktig: Ja
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Ja
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Orsak: Bakterien Francisella tularensis
Arter: Skogshare, fälthare, smågnagare, övriga gnagare, samt andra däggdjur, fåglar.
Spridning: Framförallt via mygg, även vid direktkontakt med smittade djur, infekterad föda, vatten eller dammpartiklar.
Utbredning: Skandinavien, Europa, Asien, Nordamerika.
Årstidsförekomst: Vanligast under augusti – november. En av de mest uppmärksammade sjukdomarna hos hare är harpest eller tularemi som den också kallas efter Tulare County i Kalifornien, där den upptäcktes 1906. Sjukdomen orsakas av en bakterie - Francisella tularensis. Harpest förekommer i dagsläget i större delen av Sverige, med undantag för de allra sydligaste delarna.

Förändringar i organ vid harpest. Foto: SVA

Sjukdomen drabbar framför allt gnagare och harar, vilka verkar vara känsligast för infektionen, men förekommer sporadiskt hos flera andra djurarter. Den finns rapporterad hos mer än 200 olika arter inkluderande fiskar, groddjur, reptiler, fåglar, däggdjur och olika typer av leddjur (insekter, spindlar med flera). I Sverige är den diagnostiserad på skogshare, fälthare, kanin, bisam, lämmel, ekorre, smågnagare, korp, fjällvråk och slaguggla.

Bland de vilda djuren ses harpest i Sverige oftast hos skogsharar, fältharar och smågnagare, vilka verkar ha hög känslighet för sjukdomen. Djur som är känsliga för harpest insjuknar en eller ett par dagar efter att de smittats. Infektionen leder ofta till en allmän blodförgiftning och vid obduktion av det döda djuret ser man framför allt vita härdar (nekroser, det vill säga vävnadsdöd) i lever, mjälte och benmärg.

Smittsamheten är mycket hög och sjukdomen kan också drabba människor. Den vanligaste infektionsvägen för människor är via bett av infekterade myggor, men man kan också drabbas genom direktkontakt med infekterade gnagare och harar eller genom att man äter infekterat kött eller dricker smittat vatten.

Eftersom myggor är de vanligaste smittspridarna i Sverige uppträder sjukdomen främst under sensommaren och den tidiga hösten. När frosten kommer och myggorna försvinner, avtar också harpesten. Människor som infekteras via myggor får efter ett par dagar en lokal ansvällning (böld) på infektionsstället. Bölden kan brista och töms då på var. Senare svullnar den närmaste lymfknutan upp och även denna kan brista. Infektionen leder i allmänhet till hög feber och allmänpåverkan. Människor som misstänker att de smittats av harpest bör söka läkare för att få antibiotika. Genomgången sjukdom hos människa ger livslång immunitet.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls