Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Hundens dvärgbandmask (E.granulosus) hos vilt - SVA övervakar hundens dvärgbandmask hos vilt

Det finns två olika dvärgbandmaskar, hundens dvärgbandmask Echinococcus granulosus och rävens dvärgbandmask Echinococcus multilocularisParasiterna orsakar olika typer av blåsmaskar i mellanvärdar, av vilka människa i undantagsfall kan vara en.

Vargar i de östra delarna av Finland har visat sig i viss utsträckning bära på hundens dvärgbandmask, vilket väckt farhågor om att invandrande vargar ska kunna sprida den till Sverige. I nuläget anser SVA att smittan inte finns spridd i den svenska naturen, även om den historiskt sett har funnits i landet, och de senaste 50 åren har upptäckts i ytterst sällsynta fall.

Hundens dvärgbandmask (Echinococcus granulosus)

Hundens dvärgbandmask (Echinococcus granulosus) har främst hund och varg som huvudvärd och idisslare som mellanvärd. Den genotyp av E. granulosus som förekommer i Skandinavien har hjortdjur som mellanvärd.  I undantagsfall kan även människa smittas, men parasiten föredrar inte människa som mellanvärd.

Smittspridningen sker genom att bandmasken sprider ägg med värddjurets, hund eller varg, avföring som hamnar i naturen. När hjortdjur (ren, älg, hjort, rådjur) betar på smittad mark, får de i sig parasitens ägg. I mellanvärden bildas en välavgränsad vätskefylld blåsa (cysta) som innehåller början till nya bandmaskar, och som växer till långsamt i inre organ. Hunden (vargen) smittas igen genom att äta bytesdjur eller slaktrester med ekinokockcystor.

Hundens dvärgbandmask förekom sporadiskt i landet under 1900-talet och då framför allt i norra delarna där smittan gick mellan ren och hund. Efter 1960-talet, då smittkedjan mellan renslaktrester och hundar brutits efter informationsinsatser och hanteringsåtgärder, har hundens dvärgbandmask förekommit endast i sällsynta fall, med många år mellan fynden. Senaste fyndet av E. granulosus på ren i Sverige var slaktsäsongen 1996-1997 då tre renar var infekterade med cystor i lungorna. Hos älg har parasiten endast påvisats i Sverige hos två djur, med 20 års mellanrum, det senaste fallet var från Märsta i Stockholms län under 1990-talet. Hos älgarna sågs en cysta i levern.

Förekomst av dvärgbandmask kan övervakas genom att leta mask i tarmen hos hundar och vargar men även genom kontroll av förekomst av larvstadiecystor i mellanvärdarna. Följande insatser utförs/har utförts för att undersöka förekomst av dvärgbandmask i Sverige:

Undersökningar av rovdjur (värddjur)

Före 2010 undersöktes ett urval av de obducerade vargarna och från 2010 har alla obducerade vargar undersökts utan att varken hundens eller rävens dvärgbandmask har påvisats.

Ett urval av de mårdhundar som avlivats i Sverige, där vissa var invandrade finska djur, har undersökts, också utan fynd av dvärgbandmask.

Undersökningar av hjortdjur (mellanvärdar)

Samtliga slaktade renar och samtliga obducerade eller viltbesiktigade vilda hjortdjur kontrolleras avseende förekomst av ekinokockcystor. Jägare som hittar förändringar i organ på älg, hjort och rådjur skickar i stor utsträckning in dessa för undersökning och inte heller där har cystbildningar som påträffats visat sig vara dvärgbandmaskcystor.

Denna övervakning gör att SVA på goda grunder anser att hundens dvärgbandmask inte har etablerat sig i svenska naturen.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls