EBLV hos fladdermöss
Vissa fladdermöss i Europa bär på fladdermusrabies, European Bat Lyssavirus (EBLV). Det finns två typer, EBLV1 och EBLV2. Däremot har det klassiska rabiesviruset aldrig påvisats hos fladdermöss i Europa. EBLV1 har främst påvisats hos sydfladdermöss (Eptesicus serotinus) och EBLV2 hos främst vattenfladdermöss (Myotis daubentonii) och dammfladdermöss ( Myotis dascyneme).
I Sverige har antikroppar mot EBLV, men inte virus, påvisats hos enstaka vattenfladdermöss. Det betyder att djuren stött på EBLV under sin levnad och att immunförsvaret har aktiverats. Sannolikt förekommer EBLV hos vissa fladdermössarter i Sverige, men i mycket låg grad. EBLV kan i mycket sällsynta fall även smitta andra varmblodiga djur, däribland människa och orsaka livshotande rabieslik sjukdom.
Rabiesvirus smittar via saliv, det är därför viktigt att iaktta försiktighet vid hantering av fladdermöss, använd alltid handskar. Fladdermöss går vanligtvis inte till anfall, men kan bita i försvar om man tar i dem. Bitna personer bör kontakta smittskyddsläkare.
Symtombilden och sjukdomsförloppet hos EBLV-infekterade fladdermöss är inte helt känd. Troligtvis är de allra flesta infekterade fladdermössen helt symtomlösa, men symtom som desorientering, oförmåga att flyga och aggressivitet har rapporterats. Även viktförlust och överkänslighet för högfrekventa ljud har observerats.
Djur som infekteras med klassiskt rabiesvirus utvecklar oftast antikroppar mot viruset mycket sent i sjukdomsförloppet. Antikroppar är därför av inget eller ringa diagnostiskt värde. Hos EBLV-infekterade fladdermöss verkar detta inte gälla då antikroppar mot EBLV kan ses hos till synes kliniskt friska individer. Det är dock osäkert om förekomst av antikroppar betyder att antikroppar utvecklas i ett tidigare skede i sjukdomsförloppet eller om det är djur som genomgått klinisk sjukdom och tillfrisknat.
Resultat av övervakning
Under 2009 påvisades antikroppar mot EBLV hos enstaka vattenfladdermöss i Skåne. Hos ingen av fladdermössen kunde virus påvisas i saliven. Undersökning av fladdermöss i fält (aktiv övervakning)har genomförts under 2008 och 2009.
Övervakningen av döda inskickade fladdermöss (passiv övervakning)har pågått sedan slutet av 80-talet och knappt 800 döda fladdermöss har under tiden skickats in för undersökning. En del av fladdermössen har varit i för dåligt skick för undersökning. Inte i någon av de knappt 500 fladdermöss som undersökts har rabiesvirus påvisats. Detaljerade resultat redovisas i rapportserien ”Surveillance and control programs” under respektive år. De finns även redovisade i ”zoonosrapporten” och ”viltövervakningsrapporten” som SVA ger ut.
Inskick av döda fladdermöss
Vid fynd av allvarligt sjuka eller döda fladdermöss kan dessa skickas till SVA. Det är dock av största vikt att i alla lägen komma ihåg att ALDRIG TA I EN FLADDERMUS UTAN SKYDDSHANDSKAR! Personer som hittar en allvarligt sjuk fladdermus uppmanas att kontakta veterinär för omhändertagande och avlivning.
 Döda fladdermöss lindas in i papper eller stoppas i en tom pappersrulle och läggs därefter i en tätförslutande plastpåse och sänds per post i ett vadderat kuvert. Märk kuvertet tydligt med texten ”BIOLOGISKT ÄMNE, KATEGORI B”, skriv också UN 3373 på kuvertet och rita en kvadrat runt. Ange avsändare.
Det är viktigt att uppge namn, adress, telefonnummer, när och var djuret påträffades och eventuellt avlivades samt övriga observationer av intresse. Det är särskilt viktigt att ange om fladdermusen bitit ett annat djur eller en människa. Kontakta alltid smittskyddsläkare om människa har blivit biten.
Samtliga döda eller avlivade fladdermöss skickas till:
Statens Veterinärmedicinska Anstalt
Enheten för patologi och viltsjukdomar
Travvägen 12 A
751 89 Uppsala
Kostnader för porto och emballage svarar insändaren för. Den som har skickat in en död fladdermus får resultatet från rabiesundersökningen sig tillsänt. SVA skickar vidare alla undersökta fladdermöss till Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm.
Fladdermöss är fridlysta och får inte avlivas om de inte har livshotande skador. |