Andfåglar

Med andfåglar (ordningen Anseriformes) avses änder, gäss och svanar. De domesticerade formerna, som kallas anka eller tamanka och tamgås, härstammar från gräsanden (Anas platyrhynchos) respektive grågåsen (Anser anser), i några fall underarter till grågåsen eller från svangåsen. De vilda andfåglarna har stor geografisk utbredning. Olika arter är anpassade till olika klimatzoner och skiftande levnadsmiljöer, vilket är viktigt att ta hänsyn till om de ska hållas som tamfåglar.

Bild: Tamankor. Foto Bengt Ekberg, SVA

Gäss domesticerades under neolitisk tid för cirka 5000 år sedan, medan änder domesticerades betydligt senare, troligen för cirka 1000 år sedan. Ank- och tamgåshållning har lång historia i Sverige. Ankor hölls redan på 1400-talet. Idag hålls ankor och tamgäss för produktion av kött och ägg både i kommersiella besättningar och i småflockar hos enskilda djurägare. Kommersiell kött- och äggproduktion från andfåglar sker i mycket stor skala i Sydostasien. I Europa sker kommersiell produktion av ankkött bland annat i Storbritannien och Frankrike.

I södra Sverige finns ett begränsat antal kommersiella producenter av anka och gås. År 2007 slaktades cirka knappt 20 000 tamgäss och drygt 13 500 ankor på kommersiella slakterier i Sverige. Många andfåglar hålls för prydnad och som sällskapsdjur.

Bild: Gäss. Foto: Désirée Jansson, SVA

Bra att veta om andfåglar:

• Ankor i fångenskap blir cirka 10 till 12 år gamla, medan gäss kan bli uppemot 25 år.
• Änder och ankor ruggar (byter fjäderdräkt) oftast två gånger per år medan gäss bara ruggar en gång per år. Under ruggningen kan fåglarna inte flyga.
• Andfåglarnas ungar är täckta av dun. De kan äta, simma och dyka nästan direkt efter kläckningen.
• Andfåglar kan lätt bli präglade på människor i tidig ålder, vilket man bör försöka undvika. Prägling på människor kan leda till aggressivitet eller till att fåglarna saknar intresse för att fortplanta sig med artfränder.