Leishmanios hos hund

Förekomst

Leishmanios är inte en inhemsk infektion men den har på senare år diagnostiserats i Sverige hos flera hundar som importerats från och/eller vistats i sydeuropeiska länder som Spanien, Grekland, Portugal och Frankrike. I många områden i dessa länder är infektionen mycket vanligt förekommande hos hund. I en artikel publicerad 2014 beskrivs fall av Leishmanios hos två finska hundar som misstänks ha blivit smittade i Finland via dels hundbett dels parning med en infekterad hund från Spanien. I Europa utgör hundar huvudreservoar för en hos människor allvarlig form av leishmanios orsakad av Leishmania infantum.

Leishmanios kan också drabba tamkatter, ett mindre antal fall finns rapporterade från Medelhavsområdet. Att så få fall av leishmanios hos katt påvisats kan tolkas som att katter har en bättre resistens mot orsakande agens jämfört med hundar.

Agens och smittvägar

Leishmanios orsakas av en intracellulär protozoo av genus Leishmania. Parasitens vektor är sandmyggor (fjärilsmyggor, på engelska sandflies), i Europa av genus Phlebotomus. Det är i sandmyggan parasiten utvecklas till sitt infektiösa stadium, det vill säga närvaro av sandmyggor krävs för att smittan skall spridas i ett geografiskt område eller i en population. Misstänkta fall av direktsmitta (blodsmitta) hos människa har dock rapporterats.

Sandmyggor förekommer inte i svenskt klimat och risken för spontan, icke iatrogen smittspridning från en infekterad hund till friska svenska hundar som inte själva vistas i länder där sandmyggor finns är mycket liten.

Zoonosaspekt

Visceral leishmanios (VL) hos människa är en allvarlig sjukdom men för friska människor som vistas i icke endemiska områden är risken för smitta mycket liten. Eftersom sällsynta fall av misstänkt direktsmitta mellan människor har rapporterats bör dock viss försiktighet iakttagas vid hantering av till exempel kontaminerade injektionsnålar i samband med provtagning eller behandling av en leishmaniainfekterad hund. Särskilt i de fall där immunosupprimerade individer handhar en infekterad hund kan vissa försiktighetsåtgärder vara aktuella, till exempel om hunden har öppna, blödande sår. För rådgivning kontaktas smittskyddsläkare.

Patogenes och kliniska symtom

Inkubationstiden är mycket varierande, från några månader upp till flera år. Detta innebär att en leishmaniainfekterad, serologiskt positiv hund inte behöver uppvisa symtom förrän flera år efter att den vistats i ett endemiskt område.

Hos hund utvecklas som regel en visceral leishmanios som förlöper som en kroniskt progredierande sjukdom, om den inte behandlas. Även hos de hundar där endast hudsymtom noterats av ägaren måste risken för en visceral involvering alternativt en med tiden kommande visceral påverkan beaktas. Symtombilden varierar kraftigt mellan olika individer och kan påminna om en rad andra sjukdomstillstånd. Sekundärinfektioner är vanligt, liksom samtidig infektion med till exempel Dirofilaria immitis (hjärtmask).

Symtom som kan ses inkluderar:  

• Avmagring och generell muskelatrofi. Uttalad atrofi av huvudets muskler är typiskt.

• En generell lymfknuteförstoring är vanligt förekommande.

• Anemi.

• Epistaxis (nosblödning) ses ofta unilateralt. Nosblödningarna kan vara fatala!

• Onychogrypos, det vill säga abnormt långa klor, är ett relativt specifikt fynd.

• Förändringar i okulära och periokulära vävnader. En främre uveit kan föreligga, liksom konjunktivit och ögonlocksförändringar av olika slag, bland annat diffust ödem och välavgränsade granulom i ögonlockskanterna. En uveit kan också uppkomma efter insatt behandling.

• Ulcerationer, framför allt i mukokutana övergångar och tryckpunkter.

• Proliferativa förändringar i slemhinnor som makroskopiskt kan förväxlas med tumörvävnad samt kutana noduli.

• Den vanligaste generella hudförändringen är en exfoliativ dermatit med eller utan hypotrichos och/eller alopeci. Pustulär steril dermatit kan också ses, liksom torr päls. Andra förändringar som associerats med leishmanios är hyperkeratos av trampdynor och nos. Alopeci periokulärt är vanligt.

• Symtom som polyuri, polydipsi, depression och kräkningar. En vanlig bakomliggande orsak är njurskador; njursvikt är en mycket vanlig dödsorsak hos hundar med leishmanios. Hepatit eller en fullt utvecklad leversvikt kan också föreligga.

• Rörelsestörningar och smärtsymtom kan ses till följd av polyartrit och/eller polymyosit eller till följd av trampdyneskador som sprickor eller ulcerationer vid övergång till hud. Osteolytiska skador och proliferativ periostit kan i vissa fall ses vid röntgenundersökning.

Diagnos

Samtidig infektion med andra agens som till exempel Dirofilaria immitis (hjärtmask) är inte ovanligt i de länder där leishmanios finns endemiskt. Provtagning för flera olika agens kan alltså vara indicerat.  

Serologi

Serologisk undersökning för påvisande av specifika antikroppar finns tillgängligt och används ofta som ett första test. Det är också den test som är bäst lämpat för screening av symtomfria hundar.

Ett negativt provsvar kan betyda att hunden ännu inte har hunnit utveckla (mätbara) antikroppar. En förnyad serologisk undersökning efter en längre tid, till exempel efter några månader, kan därför vara aktuellt när det är en symtomfri hund som testas. Ett alternativ till upprepad serologi är utökad undersökning med cytologisk undersökning och PCR, vilket är att rekommendera i de fall där kliniska misstanke om leishmanios föreligger och fastställande av diagnos önskas så snart som möjligt.

Cytologisk undersökning

Parasiten kan identifieras i färgade utstryk. Sensitiviteten varierar med mängden parasiter i provmaterialet. Rekommenderat provmaterial är benmärgs- eller lymfknuteaspirat samt aspirat från synliga förändringar i till exempel slemhinnor eller hud, i de fall sådana finns att tillgå.

En cytologisk undersökning är en betydligt mindre sensitiv metod jämfört med en PCR-undersökning av samma material.

PCR-undersökning

Samma provmaterial som används till cytologisk undersökning kan användas för PCR-undersökning. I de fall hunden har typiska förändringar i till exempel hud eller slemhinnor är det värdefullt och praktiskt enkelt med provtagning både från dessa förändringar och från lymfknutor för PCR-undersökning.

Materialet (biopsier och/eller aspirat) skickas i till exempel sterila mjölkrör eller blodprovsrör, utan tillsats.

PCR-undersökning av benmärgsaspirat anses vara den säkraste metoden för att påvisa en leishmaniainfektion. Även med denna mycket sensitiva metod kan dock förnyad provtagning vara aktuellt när ett negativt provsvar erhålls trots stark klinisk misstanke. 

Behandling

Behandling av leishmanios hos hund leder sällan till total eliminering av parasiten. Återfall som kräver behandling är följaktligen mycket vanligt.

En rad läkemedel har tidigare använts, till exempel diminazen, metronidazol och antifungala läkemedel som ketokonazol och itroconazol. Studie av deras effekt saknas och de preparat som i praktiken använts i Europa under senare tid är meglumin antimonat och allopurinol, ett nyare behandlingsalternativ. En rad olika dosrekommendationer och behandlingsstrategier finns angivna för dessa preparat. 

Allopurinol finns att tillgå i tablettform i Sverige och kan användas som enda behandling eller som en del i en kombinationsbehandling.

Megluminantimonat används numera i Europa framförallt tillsammans med allopurinol som en del av en inledande kombinationsbehandling. En sådan inledande behandling brukar följas av en längre tids behandling med enbart allopurinol. Megluminantimonat finns inte registrerat i Sverige och finns endast att tillgå som en injektionslösning.

Profylax

Profylaktiska åtgärder mot leishmanios hos hund inkluderar användande av myggrepellerande veterinärmedicinska preparat med indikation för just detta. Särskilt under kvällar och nätter (sandmyggorna är mest aktiva i skymning och gryning) bör hunden också skyddas med hjälp av myggnät eller genom inomhusvistelse. Det finns även möjlighet att vaccinera.

Mer information

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.

Beställ SVA:s analyser

Leishmania, antikroppar, serum (ELISA IgG)

Leishmania PCR