Brucellos hos hund

Förekomst och smitta

Brucellos hos hund har hittills i princip inte förekommit i Sverige men en eller flera infekterade hundar kan komma att sprida sjukdomen vidare till andra hundar i landet, precis som sker i Europa. Hur vanligt förekommande infektionen är i Europa och andra världsdelar är inte klarlagd.

Infektionen drabbar främst hundar, men även människa kan smittas. Katter kan infekteras men verkar inte bli sjuka.

Infekterade hundar sprider ofta på smitta utan att själva visa symtom. De kan inte bli av med bakterien, det vill säga en hund som infekterats kan aldrig sägas ha slutat att sprida smitta.

Hundar smittas då de får i sig bakterien från andra hundars urin, sperma eller flytningar, via mun, näsa och vid parning eller insemination. Aborterade foster, placenta, vaginala flytningar och sperma utgör en stor smittrisk, men alla kroppsvätskor kan innehålla bakterien. Bakterien utsöndras i flera månader.

Bakterien trivs inte utanför hunden, i omgivningen, och den är lätt att tvätta och desinficera bort. Så länge som hundar som sprider smitta finns kvar (till exempel i en kennel) kan dock bakterien att snabbt åter hittas efter rengöringen, både inomhus och utomhus, eftersom hundarna via till exempel urinen fortsätter att sprida smittan.

Symtom

Vuxna hundar visar ofta inga symtom alls, i vart fall under en lång tid (månader – år) och infektionen kan vara svårt att diagnosticera, då det finns många andra möjliga orsaker till de symtom hunden visar. Hunden kan bli allmänt trött och magra av och pälsen kan bli ful. Lymfknutor kan vara förstorade. Andra hundar får kraftiga symtom på infektion i till exempel ögon, njurar eller hjärna.

De mest typiska symtomen hos tikar är att de inte blir dräktiga, eller att de aborterar sina foster. De kan också ha kraftiga flytningar efter aborten. Trots infektionen fortsätter de dock ofta att löpa som vanligt. Hos hanhundar skall man särskilt tänka på brucellos när testiklarna förändras, och när de blir sterila (tikarna de parar inte blir dräktiga)

Diagnos

Det finns andra sjukdomstillstånd hos hund som orsakar samma symtom som ses vid brucellos och för att få en säker diagnos tar man specifika prover. Man kan behöva ta upprepade prover, då infektionen inte är helt lätt att hitta. Blodprover tas för att leta efter antikroppar mot bakterien, eller själva bakterien. Bakterien kan också odlas från flytningar, foster, blod och olika organprover. 

Behandling

Tyvärr har ingen behandling hittats som har effekt. Som regel avlivas därför infekterade hundar. Hundar som misstänks vara infekterade isoleras direkt och omgivningen saneras. På grund av sjukdomens allvarliga karaktär kan Jordbruksverket välja att vidta åtgärder om sjukdomen skulle påvisas i Sverige. Det kan innebära beslut om provtagning, isolering och avlivning av hundar.

Förebyggande åtgärder

Den absolut viktigaste förebyggande åtgärden är noggrann kontroll av avelshundar eller sperma som tas in från andra länder samt stor försiktighet då svenska hundar paras med utländska hundar. Kontroll av importerade hundar kan också minska risken för smitta.

Anmälningsplikt

Till skillnad från brucellos hos livsmedelsproducerande djur (idisslare och svin lyder brucellos hos hund inte under epizootilagen. Brucellos hos hund är dock en anmälningspliktig diagnos (SJVFS 2002:16, kod S106). På grund av sjukdomens allvarliga karaktär kan Jordbruksverket välja att vidta bekämpningsåtgärder om sjukdomen skulle påvisas i Sverige.

Förekomst och smitta

Brucellos hos hund har historiskt sett normalt inte förekommit i Sverige. Sjukdomen förekommer i flera europeiska länder, och infekterade hundar kan föras in i Sverige och komma att sprida sjukdomen vidare till andra hundar i landet, precis som sker i Europa. Hur vanligt förekommande infektionen är i Europa och andra världsdelar är inte klarlagt. B. canis är ett zoonotiskt agens, men infekterar primärt hunddjur.

Katter har infekterats experimentellt och då utvecklat bakteremi, men inte kliniska symtom. Det är oklart om brucellos kan förekomma hos katt under naturliga förhållanden och katter anses inte vara någon naturlig smittkälla.

Agens och smittvägar

Brucellabakterier är små gramnegativa, kockoida stavar. Flera olika arter, som infekterar olika djurslag finns. Hund infekteras av B. canis, även om B. abortus och B. suis sporadiskt har isolerats vid aborter hos hund i de länder där dessa infektioner förekommer.

Infekterade hundar bär ofta på smitta utan att själva visa symtom. Hanhundar utsöndrar bakterier främst med urin och sperma och tikar med vaginalt sekret (särskilt efter abort och under löpning), men utsöndring kan ske med alla kroppsvätskor Den vanligaste smittvägen är oral, genom intag av aborterat material eller infekterade vaginalflytningar, men bakterien kan penetrera slemhinnor exempelvis vid parning, som liksom artificiell insemination är en viktig smittspridningsväg. Sjukdomen kan även smitta via kontaminerad utrustning som burar. I flytningar efter en abort kan större mängder av bakterien utsöndras i flera veckor, intermittent i flera månader. Bakteremi utveckas ungefär tre veckor efter infektion och kvarstår i minst sex månader. Utsöndring av bakterien från ett infekterat djur kan ske även efter att bakteremin försvunnit.

Iatrogen smittöverföring har rapporterats ske via kontaminerat materiel i samband med bland annat vaginoskopi och via blodtransfusion.

B. canis lever inte särskilt länge utanför värddjuret och inaktiveras av flertalet desinfektionsmedel, miljösanering av till exempel ett hundstall är alltså möjligt, såvida inte återsmitta sker kontinuerligt.

Zoonosaspekt

Människor är relativt motståndskraftiga mot B. canis. Infektioner hos laboratoriepersonal, djurskötare och djurägare har dock rapporterats. Den vanligaste smittkällan för djurägare är kontakt med aborterat material.

Information om infektionssjukdomar hos människa finns hos Smittskyddsinstitutet.

Patogenes och kliniska symtom

Vuxna hundar uppvisar som regel endast reproduktionsrelaterade symtom, trots en bakteriemi som kan ha pågått en längre tid. Klinisk undersökning påvisar ofta inte några sjukliga förändringar. Hos en del hundar utvecklas allmänsjukdom med symtom som diffus trötthet, viss avmagring och försämrad pälskvalitet. Generell lymfadenit förekommer. Ett fåtal hundar drabbas av skador som diskospondylit, uveit, meningoencephalit eller glomerulinefrit.

Hos hanhund utgör epididymit, orchit och pungdermatit de mest typiska symtomen. Spermaförändringar kan påvisas. Dessa leder till reproduktionsstörningar; parade tikar blir inte dräktiga när de paras med en steril hane. Reproduktionsstörningar kan också ses hos tikar på grund av att de infekterats av hanen.

Hos tik är abort under de två sista dräktighetsveckorna med vaginala flytningar i en till sex veckor de mest typiska symtomen. Tidig resorption och dödfödslar, eventuellt med några levande svagfödda valpar i kullen ses också. Observeras bör att löpcykeln oftast inte påverkas, och att en kroniskt infekterad tik kan få normala kullar efter ett första aborttillfälle trots att bakterien fortfarande utsöndras.

Diagnos

Serologi

Antikroppstester är ofta negativa upp till fyra veckor efter infektionstillfället och först åtta till tolv veckor efter infektion kan man räkna med ett mätbart serologiskt svar hos ett infekterat djur. Antikropparna försvinner sedan när bakteremin försvinner även om bakterierna fortfarande återfinns i olika vävnader i djuret. Låga antikroppsmängder kan också föreligga vid kronisk infektion, tikar provtas därför företrädelsevis under löpning, dräktighet eller i samband med en abort, då sannolikheten för påvisande av positiv antikroppstiter är högre. Antibiotikabehandling kan leda till negativa provresultat.

Provet bedöms som negativt eller positivt, inga antikroppsmängder beräknas. I vissa fall kan resultatet av snabbagglutinationen vara tvetydigt och då rekommenderas att ett omprov tas inom 30 dagar. Positiva prover bör alltid konfirmeras genom odling av bakterien. I samband med smittspårning kan upprepade provtagningar komma att behövas innan man kan utesluta smitta.

Serologisk undersökning efterfrågas av en del länder som rutin i samband med export/import.  

Odling

Definitiv diagnos ställs genom isolering av bakterien B. canis från hunden. Specifik frågeställning krävs och laboratoriet skall kontaktas innan material skickas in. Odling av Brucella spp. sker på säkerhetslaboratorium för smittfarligt material på grund av smittrisken för laboratoriepersonalen. Direktutstryk görs på insänt material. Utstryken avläses samma dag. Själva odlingen tar sedan upp till sju dygn och utförs på specialmedium.

B. canis utsöndras intermittent och ett negativt odlingsresultat utesluter inte att en hund är infekterad. Antibiotikabehandling kan bidra till ett falskt negativt resultat.

Provmaterial:
B. canis framodlas företrädesvis från aborterade foster, moderkaka och vaginalflytningar i samband med aborter. Sperma från misstänkt infekterade hanhundar, blododling med hjälp av bifasiska odlingsflaskor och odling från organmaterial som lymfknutor, prostata och mjälte kan också vara aktuellt. Observera zoonosrisken vid insamlande och paketerande av material.

Behandling

Avlivning rekommenderas av infekterade djur. Jordbruksverket kan välja att fatta beslut om hur djuret ska hanteras. Misstänkt infekterade hundar isoleras direkt och omgivningen saneras. En rad olika antibiotikakombinationer har prövats utomlands men ingen behandling har visats leda till elimination av B. canis från infekterade hundar, därför kan inte behandling rekommenderas. Bakgrunden till detta ligger i bakteriens intracellulära natur, vilket gör bakterien svåråtkomlig för antibiotika. I kombination med att det är mycket svårt att säkert kunna påvisa att en hundgrupp blivit fri från brucellos, får introduktion av brucellasmitta i en kennel mycket allvarliga konsekvenser för den drabbade uppfödaren.

Förebyggande åtgärder

Den absolut viktigaste förebyggande åtgärden är noggrann kontroll av avelshundar eller sperma som tas in från andra länder samt stor försiktighet då svenska hundar paras med utländska hundar. Import av hundar från utlandet innebär också risk för smitta.