Till startsidan

Spolmask

Hos 95 procent av vuxna hundar påvisas inga parasiter. Spolmask kan vara ett problem hos valpar i uppfödningsmiljö. Cirka tre procent av vuxna hundar i Sverige är infekterade med spolmask. Samtidig infektion med spolmask, hakmask och bandmaskar är sällsynt.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Ja
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga.

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Spolmask hos hund

Förekomst av spolmask och smittvägar

Två arter spolmask finns, hundspolmasken Toxocara canis och spolmasken Toxascaris leonina. Båda spolmaskarterna förekommer vanligt hos vild rödräv. T. canis är vanligast hos hund. Den kan orsaka problem hos framför allt valpar i till exempel kennlar och draghundsgrupper.

Den viktigaste smittvägen till valpar är i livmodern (intrauterin) med början dag 42 i dräktigheten. Valparna kan också smittas via mjölken under de första levnadsveckorna (galaktogen). Vuxna kan infekteras när de äter smittade smågnagare (så kallade parateniska mellanvärdar) eller när de får i sig maskägg från omgivningen (per oral). Spolmasklarverna vandrar sedan i kroppen genom levern till lunga för att hostas upp, sväljas ned i mage-tarm och därefter utvecklas till vuxen mask. Hos tik/tikvalp vandrar larverna ut i kroppen där de ligger vilande för att vid dräktighet aktiveras och vandra över till foster i livmodern eller till valparna via modersmjölken.

Toxascaris vandrar inte i kroppen utan sprids endast via gnagare eller per oralt med ägg. Ofta förekommer Toxascaris samtidigt med Toxocara.

Människa kan infekteras med spolmasklarver från hund och ge så kallad visceral larva migrans. Larverna kan vandra i kroppen och orsaka lever- och lungskador vilka vanligen läker av utan men. I sällsynta fall kan dock vandrande spolmasklarver orsaka allvarliga ögonskador.

Klinik

Via smitta direkt till fostren i livmodern eller via mjölken kan stora mängder larver överföras. Skadorna hos valparna är beroende av mängden mask. Dessa masklarver växer i tunntarmen från cirka en millimeters längd hos den nyfödda valpen till fem till tio centimeter inom tre veckor. Svullen buk (ascites), hosta och näsflöde (verminös pneumoni) hos valpar är tecken på kraftig spolmaskinfektion. En lindrig till måttlig spolmaskinfektion orsakar mer ospecifika symtom som dålig tillväxt, diarré, ruggig päls, trötthet, dålig aptit, kräkningar och slemmig avföring och kan hos snabbvuxna raser bidra till rakitis. Hos mycket kraftigt infekterade valpar kan tarmen förstoppas och orsaka död.

Vuxna hundar visar sällan kliniska symtom, sannolikt tack vare under uppväxten förvärvad immunitet. Stress, tumörer och andra immunodepressiva tillstånd kan orsaka att spolmask åter kan etablera sig. Inhiberade larver hos en vuxen tik ger inga kliniska symtom. Larver kan dock reaktiveras hos en löpande tik och i ringa omfattning nå tikens tarm och där utvecklas till könsmogna maskar.

Diagnostik

Spolmaskägg kan påvisas i träckprov. Vuxna spolmaskar ses ibland i avföringen. Det händer också att hundar kräks upp spolmaskar. De är då tre till tio centimeter långa, några millimeter grova, runda och gulvit-brunröda i färgen. Enstaka maskar liksom larver kan inte påvisas då dessa inte avger ägg.

Behandling

Någon regelbunden avmaskning av flertalet vuxna hundar är ej påkallad. Äldre unghundar och vuxna avmaskas endast vid konstaterad parasitförekomst.

Vuxna hundar i större populationer som kennlar kan behöva ett regelbundet, profylaktiskt avmaskningsprogram. Ett sådant program bör utarbetas i samråd med kennelns veterinär. Godkända substanser är bensimidazoler (flubendazol, fenbendazol och febantel), pyrantel, makrocykliska laktoner (milbemycin, moxidectin och selamektin) och emodepsid. Det finns många kennlar vars tikar är fria från spolmask och inte heller behöver avmaskas. Dräktiga tikar med förmodad förekomst av inhiberade spolmasklarver eller hennes valpar kan behöva avmaskas profylaktiskt. Tiken ges då fenbendazol dagligen från dräktighetens 40:e dag till och med 14 dagar efter valpning. Alternativt behandlas valparna före sin 21:a levnadsdag. Tiken bör då undersökas på förekomst av maskägg strax före beräknad valpning eller avmaskas vid samma tidpunkt.

Valpar avmaskas sedan lämpligen med antingen bensimidazol-preparat var 4:e vecka eller pyrantel-preparat varannan vecka tills de lämnar uppfödningsmiljön.

Valpkull som ej avmaskats bör undersökas avseende förekomst av ägg från spolmask under sin fjärde levnadsvecka.

Smittade valpar bör avmaskas inte bara för sin egen hälsas skull utan även för att bryta smittcykeln så att tiken inte blir infekterad igen eftersom äggen kan överleva mycket lång tid i miljön. Avmaskning bör också göras med hänsyn till att spolmask kan smitta till människa. I städer och fram för allt omkring barns lekplatser bör hundfekalier uppsamlas och omhändertas. I kennlar kan rengöring ske med hett vatten.