Förkortningen MRSA står för ”meticillinresistent Staphylococcus aureus". Meticillinresistens medieras av att stafylokocken har förvärvat en gen som heter mecA. Denna gen gör att målstrukturen förändras vilket gör så att inga betalaktamantibiotika kan binda till bakterien. Betalaktamantibiotika blir därför verkningslösa såsom penicillin, cefalosporiner och amoxicillin med klavulansyra. Dessutom är dessa bakterier ofta resistenta mot andra antibiotikagrupper, och är då multiresistenta.
Vad säger lagstiftningen?
Meticillinresistens hos Staphylococcus aureus är anmälningspliktigt enligt SJVFS 2002:16 (med ändringar) till Jordbruksverket och aktuell länsstyrelse. Normalt anmäler det diagnosticerande laboratoriet. Om koagulaspositiva meticillinresistenta stafylokocker påvisas av ett laboratorium som inte är insatt i svenska veterinära förordningar till exempel ett utländskt laboratorium är det den remitterande veterinären själv som får göra anmälan. Eftersom fynd av MRSA hos djur kan vara av betydelse för smittskyddet för människor ska också smittskyddsläkaren informeras (SFS 1971:810).
Fynd av MRSA hos människa är också anmälningspliktigt och dessutom klassas MRSA som en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen (SFS 2004:168). Med allmänfarlig sjukdom avses smittsam sjukdom som kan medföra allvarliga konsekvenser. Därför sker alltid smittspårning då MRSA konstaterats hos människa. I denna lag står det även att en individ som misstänker att den är smittad med MRSA snarast ska kontakta läkare. Mer information om MRSA hos människor finns på Stramas, Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsens hemsidor.
Förekomst
I Sverige konstaterades MRSA för första gången hos hund hösten 2006 men hos katt först i februari 2009. Majoriteten av hundarna med MRSA-infektion har haft sårinfektioner i någon form. Den dominerande varianten av MRSA har varit av spa-typ t032. Spa-typning är en form av släktskapsundersökning av stafylokocker, och denna variant är en av de vanligaste hos människor, se Smittskyddsintitutets hemsida. Mer information om MRSA-situationen hos djur finns på svenska i rapporten ”Antibiotika och djur i Sverige 2009” och på engelska i SVARM 2009. Antalet MRSA fall hos djur uppdateras kontinuerligt på sidan MRSA hos djur i Sverige på SVA:s hemsida.
Agens och smittvägar
MRSA är en bakterie som i huvudsak smittar genom direktkontakt men även indirekt via utrustning och inredning.
Zoonosaspekt
MRSA sprids mellan människor och djur. Mer information om MRSA hos människor finns på Stramas, Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsens hemsidor.
Kliniska symtom
MRSA ger samma typ av infektioner som andra S. aureus och S. pseudintermedius. Att bakterien är meticillinresistent går inte att bedöma utifrån kliniska symtom utan bakteriologisk odling och resistensbestämning behövs för att kunna ställa diagnosen.
MRSA bör misstänkas vid till exempel en sårinfektion efter ett kirurgiskt ingrepp eller generellt vid svårläkta sår och hudinfektioner särskilt om djuret har antibiotikabehandlats. Om det är känt att djurägaren bär MRSA är också provtagning av alla typer av variga infektioner hos djuret motiverad.
Djur kan även bära på MRSA utan att ha symtom.
Diagnos
Vid misstanke eller inför antibiotikabehandling tas prov för bakteriologisk odling.
Viktigt är att laboratoriet har kunskap om hur MRSA konstateras för att inte missa denna diagnos.
Vid frågeställning MRSA behövs bakteriologisk odling enligt speciella metoder. Om hunden eller katten inte har kliniska symtom men ska undersökas för bärarskap ska flera prover tas på olika ställen. Laboratoriet bör därför kontaktas före provtagningen för korrekt hantering och analys.
Vid smittspårning kan isolaten släktskapsundersökas med till exempel spa-typning.
Behandling
En MRSA-infektion hos hund eller katt bör inte antibiotikabehandlas. Erfarenheten visar att med god konventionell sårvård kommer de flesta såren att läka utan antibiotikabehandling.
Smittskydd
God vårdhygien inom djursjukvården är ett måste för att undvika att MRSA sprids mellan patienter, mellan patienter och personal och mellan patient och djurägare. I korthet innefattar vårdhygien bland annat rutiner gällande handhygien, klädsel, isolering, rengöring av instrument och städning.
Då MRSA är en kontaktsmitta har handhygien särskilt stor betydelse. Detta innebär handdesinfektion, före och efter kontakt med djur och vid synlig smuts ska handdesinfektionen föregås av handtvätt. Korrekt klädsel är också av stor betydelse. Tillämpning av god vårdhygienisk arbetsmiljöpraxis enligt Arbetsmiljöverket (AFS 2005:1). Det är arbetsgivarens ansvar att säkerställa att denna föreskrift tillämpas. Givetvis är det viktigt att även djurägaren informeras om att till exempel använda handskar och handdesinfektion före och efter sårvård. Likaså bör djurägaren upplysas om att om de misstänker att de själva smittats med MRSA till exempel om han eller hon får bölder eller variga sår, bör personen kontakta läkare.
Dessutom bör en patient med MRSA hållas isolerad så att den inte har direkt eller indirekt kontakt med andra patienter på kliniken eller djursjukhuset. Djuret bör också hållas isolerat från andra djur i hemmet tills att infektionen har läkt. Hur länge djuret bör hållas isolerat får beslutas från fall till fall av den behandlande veterinär i samråd med smittskyddsläkare och länsveterinär. Svenska erfarenheter tyder som de internationella på att hos hund blir djuret provtagningsnegativt för MRSA en tid efter att den kliniska infektionen har läkt ut helt.
Djurägaren bör uppmanas att inför veterinärbesök informera om att djuret har eller har haft en infektion med MRSA. Detta för att åtgärder som minskar risken för smittspridning ska kunna vidtas och för att djuret ska få en korrekt behandling.
Vid konstaterad MRSA hos en patient bör utöver länsveterinären även smittskyddsläkaren involveras. Myndigheterna samverkar kring frågor om utredning av smittskyddsrutiner på kliniken eller djursjukhuset och om risker för spridning mellan djur och människa. För mer information, se dokumentet MRSA i samhället.