Smittämne
Ringorm hos katt orsakas av ringormssvamp (dermatofyter), i de allra flesta fall av Microsporum (M.) canis. Många katter som infekteras med M. canis sprider smitta (sporer) till omgivningen och till andra katter utan att själva visa några symtom. Detta är ett problem då smittan hos katterna och i omgivningen kan vara omfattande innan den upptäcks.
Trichophyton (T.) mentagrophytes är en annan ringormssvamp som kan infektera katter. Denna svamp är dock ett mindre problem i kattgrupper eftersom i princip alla smittade visar symtom. Smittrisken till andra katter är inte fullt lika stor, därför att sporbildningen till omgivningen är mindre än hos M. Canis.
Katter kan infekteras även med andra arter av ringormssvampar, men det är mycket sällsynt. Prata med din veterinär om vilken sort av ringorm din katt/dina katter drabbats av innan du sätter igång en sanering.
Symtom
Vilka symtom och hur mycket symtom som ses hos katter infekterade med ringorm varierar. Tydliga symtom ses oftare hos kattungar och nedsatta djur. Friska vuxna katter visar sällan några symtom alls.
Klåda förekommer undantagsvis. Typiska symtom hos svårt angripna katter är fläckvis håravfall och avbrutna hårstrån, samt fjällande hud. Krustor och en fuktande rodnad i huden kan uppstå, i vissa fall över hela kroppen, tillsammans med kraftigt, utbrett håravfall. Vanligare är dock förändringar på huvud, hals, rygg, svans och/eller framben.
Undantagsvis drabbas även klorna, ibland med klolossning som följd. Katten kan också drabbas av en bakteriell infektion i den av ringorm drabbade huden.
Smitta
Ringorm är en zoonos, vilket innebär att det smittar till människa. Hudproblem, som kan ta lång tid att behandla, kan utvecklas. Framförallt hos barn, äldre individer och människor med nedsatt immunförsvar kan hudproblemen bli svåra. Kontakta läkare om du misstänker att du smittats med ringorm.
Hos enskilda, friska katter spontanläker en M. canis infektion i allmänhet inom tio till tolv veckor. Katterna kan dock lätt återsmittas av de svampsporer som sprids i miljön. Svampsporerna kan överleva i månader till år och är ofta svåra att få bort från en hemmiljö. Eftersom katter ofta sprider smitta utan att själva visa symtom kan dessutom infektionen finnas en tid i besättningen innan man som kattägare märker det. En enda till synes helt opåverkad katt kan smitta ner en hel besättning.
Diagnos
Diagnosen ringorm hos katt fastställs genom provtagning och svampodling. Woods lampa och direktmikroskopi är mindre säkra laboratoriemetoder för kattens ringormsart och används inte rutinmässigt. Finns ringormssvamp med i provet tar det i allmänhet cirka en vecka att få ett odlingssvar men svampen kan ibland växa långsamt, så i en del fall tar det tre veckor innan odlingen kan anses vara klar och ett svar kan lämnas ut.
Att ringormssvamp inte hittas i en odling är ingen garanti för att katten är fri från ringorm. För att så gott det går försäkra sig om att en katt är fri från ringorm bör man ta minst två prover, med minst en vecka mellan provtagningarna. Om inget av proven påvisar svampväxt och katten inte utsatts för smitta under och efter provtagningsperioden kan man vara relativt säker på att katten för tillfället är fri från ringorm.
Provtagning av katter utan symtom sker genom att pälsen borstas med en ny tandborste tagen ur en obruten förpackning. Huvudet och frambenen borstas extra noga. Tandborsten med päls skickas i ett rent torrt kuvert. (I tättslutande förpackningar, som till exempel rör, kan det bli tillräckligt fuktigt så att snabbväxande mögel istället tar över). Ny tandborste och nytt kuvert skall användas för varje katt. Svampsporer sprids från kattens päls till omgivningen. Därför ska den yta katten hålls på, liksom provtagarens händer, kläder etcetera vara rena innan nästa katt provtas annars finns risk för att en katt som inte har ringorm ändå får ett positivt provsvar.
Katter med symtom provtas av veterinär.
Vaccination
Det finns ett vaccin mot ringorm för häst, hund och katt tillgängligt i Sverige. Det har dock inte visats ge skydd mot infektion hos just katt.
I den vaccinrapport som utarbetats av Statens Veterinärmedicinska Anstalt och Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap återfinns rekommendationer avseende vaccinationsrutiner. Rapporten nås via SVAs hemsida. Om man vill läsa specifikt om ringorm finns det en text om detta på sidan 58, avslutad med en kortare sammanfattning avseende vaccinationsgruppens rekommendationer på sidan 59.
Vaccination av hund och katt i Sverige (dokumentet är PDF-format, 941 Kb)
Mer information
På SVAs hemsida finns ytterligare information "Ringorm i kattgrupper - behandling och sanering" samt "Ringorm hos katt - vanliga frågor och svar".
Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din katt eller kattbesättning. Djursjukhus, djurkliniker och veterinärmottagningar finner du i telefonkatalogens gula sidor samt via Internet.