Taura syndrome hos räka

Förekomst

Taura syndrome virus är vanligt förekommande i regioner med intensiva räkodlingar, framförallt i Sydostasien, men även Sydamerika. I regioner där viruset är enzootiskt kan upp till 100 procent av odlingarna drabbas. Dödligheten kan variera mellan 40 och 100 procent. TSV drabbar framför allt jätteräkor, och då ofta Penaeus vannamei och P. stylirostris (penaeid prawns) men alla räk-arter (även icke-penaeid) anses kunna var bärare av viruset.

Symtom

Sjukdomen förekommer i tre faser, akut, övergående och kronisk fas.

Räkorna kan uppvisa flera olika symtom, ensamma eller i kombination, men även symtomfri infektion förekommer. Det vanligaste är att räkorna slutar äta och blir slöa. De ansamlas ofta vid kanterna av odlingsdammarna, och drar till sig mycket sjöfågel. I akut fas märks en hög dödlighet hos framför allt unga individer. Sjuka individer blir blekröda och stjärten och pleopoderna (simbenen) får röda inslag. I övergångsfasen bildas mörkpigmenterade fläckar på skalet, och djuren dör framför allt vid skalömsning. I den kroniska fasen uppvisas inga yttre symtom.

Taura ger likartade symtom som White spot syndrome virus (WSSv) och yellowhead virus, genotyp 1 (YHV1), varför PCR-diagnostik är att rekommendera för att skilja sjukdomarna åt.

I akut fas kan förändringar ses vid histopatologisk undersökning av skalets epitel, medan det i övergående och kronisk fas inte ses några sådana förändringar. I dessa faser krävs antigen PCR eller antikroppsbaserade metoder för diagnos.

Etologi och patogenes

Infektionsagens:

Taura Syndrome Virus (TSV), tillhörande familjen Dicistroviridae, är ett icke höljeförsett linjärt ssRNA-virus. Man anser att det finns mins fyra olika genotyper, baserat på sekvensering av kapsidprotein VP1. De delas in i en amerikansk, en sydostasiatisk, en Belizeiansk och en Venezuelansk grupp. Olika antikroppstester krävs för de olika virusvarianterna.

Infektionsport:

Via munnen.

Spridning i djuret:

Skalets epitel, tarm, gälar, antennkörtlar och simben. En infekterad räka kan bära infektionen resten av livet.

Smittvägar:

TSV kan smitta horisontellt och genom förorenat vatten. Foder och döda infekterade räkor (kannibalism) är kända smittvägar. Vertikal smitta misstänks förekomma, men smittvägen är inte verifierad.

Alla sorts kräftdjur anses kunna bära på TSV, exempelvis krabbor, kräftor, sötvattensräkor, olika hummerarter. Om dessa icke-peneida kräftdjur också är känsliga för viruset och hur de i så fall drabbas är inte utrett.

Överlevnad:

Viruset överlever i 48 timmar i avföring från sjöfågel som ätit infekterade räkor. Vattenlevande insekter kan vara mekaniska vektorer för viruset. Även människa anses vara en viktigt mekanisk vektor för sjukdomsspridning. TSV kan överleva infrysning, och infekterade livsmedel är en riskprodukt för vilda eller odlade räkor. Det finns ingen information om överlevnad av TSV i miljön, men det anses att viruset är mycket resistent, särskilt i sjövatten.

Provtagning och diagnostik

Vid misstanke om sjukdom ska djuren sändas till SVA för provtagning och analys. Sjukdomsmisstanke verifieras med molekylära metoder.

Behandling och profylax

Det finns inga vaccin mot TSV. Vid odling av räkor ska specifikt patogenfria (specific pathogen free (SPF)) räkor användas, alternativt konfirmerat PCR-negativa räkyngel. I Sydostasien finns TSV-resistenta räkstammar av P. vannamei och P. stylirostris kommersiellt tillgängliga, dessa rapporteras har upp till 100% överlevnad i laboratorieförsök.

Biosäkerheten är den viktigaste faktorn för att hålla räkor sjukdomsfria.