Utseende
Krusskräppa är en flerårig ört som är mellan 40–120 cm hög. Stjälken är hård och trind. Hjärtbladen är långsmalt ovala och 8–12 mm långa med en rundad topp. Örtbladen är ovala till äggrunda hos unga plantor men blir senare långa och lansettlika, med en starkt vågig och krusig kant. Bladen är glatta och rödaktiga. Blommorna är små (3–5 mm) och gröna och sitter i kransar ovanför varandra i en grenig, kvastlik gles blomställning. Krusskräppa blommar i juli–augusti. Fröställningen ser ut som en mörkbrun kvast och fröna är trekantiga. Krusskräppa känns igen på sina starkt krusiga blad och spetsigt hjärtlika inre hylleblad som oftast har en stor knöl.
Förekomst
Krusskräppa förekommer allmänt i Götalands och Svealands jordbruksbygder för att sedan avta norrut. Den växer på olika typer av näringsrik kulturmark som åkrar, trädgårdar, gårdsbebyggelse, äldre vallar, ängs- och betesmarker, åker- och vägkanter och skräpmarker (ruderatmarker), men också på naturliga växtplatser som stränder.
Påverkan på djur
Krusskräppa kan ge upphov till oxalatförgiftning. Symtombilden varierar beroende på vilka organsystem som drabbas hårdast, och kan innefatta bland annat kräkningar, diarré som kan vara blodig, kolik, oregelbunden hjärtrytm (arytmi), lågt blodtryck (hypotoni), överdrivna reflexer (hyperreflexi), toniska kramper, darrningar, förlamning, blod i urinen (hematuri), blodbrist (anemi) och utmärgling. Död kan förekomma.
Får och häst är känsliga för förgiftning av krusskräppa medan nötkreatur är mindre känsliga.
Om ditt djur har ätit av växten
Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.
Djurslagsspecifika uppgifter
Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.
Vad är giftigt?
Hela krusskräppan är giftig.
Giftinformation
Krusskräppa innehåller dikarbonsyrorna kaliumoxalat och fri oxalsyra, tanniner, antracenderivaten fyscion, chrysofanol och emodin samt naftalenderivaten nepodin, neposid och prientalon. Krusskräppa kan även ackumulera nitrater.
Slemhinnan i mag-tarmkanalen blir lokalt irriterad. De fria oxalsyrorna bildar svårlösliga salter tillsammans med kalcium och magnesiumjoner vilket leder till att nivån av kalcium och magnesium i blodet blir för låg. Följden är akut hjärtrytmstörning, kortvariga, ofrivilliga kontraktioner av enskilda muskelfibrer i en skelettmuskel (fascikulation) och symptom på det centrala nervsystemet. Det kan också förekomma kristallbildning i njurtubuli vilket leder till en akut tubulär vävnadsdöd (nekros). Kristallbildning i kärlväggarna på det centrala nervsystemet kan orsaka inflammation i hjärnvävnad.