I familjen Ixodidae finns många blodsugande fästingarter som kan överföra smitta. Vår vanliga fästing (Ixodes ricinus) sprids allt längre norrut i Sverige, Finland och Norge och taigafästingen (I. persulcatus) ökar i utbredning längs den svenska norrlandskusten. Båda dessa är viktiga bärare av zoonoser, det vill säga infektioner som kan överföras mellan djur och människa.
Kan föra med sig nya sjukdomar
Under 2018 hittades för första gången vuxna hyalommafästingar i Sverige tillhörande arterna Hyalomma marginatum och H. rufipes. Hyalommorna kallas ofta för flyttfågelfästingar för att de liftar med flyttfåglar från länder i Asien, Afrika och södra Europa. Vanligtvis har vi för kallt och fuktigt klimat i Sverige och övriga Norden för att främmande arter ska kunna utvecklas till vuxna (reproduktiva) fästingar. I dagsläget saknas kunskap om risken för att hyalomma fästingar i Norden kan överföra nya fästingburna smittämnen till djur och människor, såsom piroplasmos, krim-kongo blödarfebervirus och olika typer av fläckfebervirus.
Sedan det svenska EU-inträdet 1995 har också det utländska resandet med medföljande djur (främst hundar, katter och hästar) ökat markant. Teoretiskt innebär detta att det finns en större risk än tidigare för att djuren medför nya fästingarter som normalt inte finns i Sverige. De resande djuren kan därmed drabbas av olika typer av exotiska patogener, alltså smittämnen som normalt sett inte förekommer hos våra inhemska fästingarter. Ett exempel är brokig hundfästing (Dermacentor reticulatus) som bland annat kan överföra sjukdomarna piroplasmos mellan hästdjur (Theileria equi och Babesia caballi) och babesios hos hundar (Babesia canis). Redan idag har vi importerade hästar med denna blodsjukdom i landet, en smitta som än så länge inte kan sprida sig naturligt. Men om eller när denna fästingart får fäste här kan det bli en endemisk smitta. Detta har till exempel hänt i Tyskland när denna fästingart etablerade sig och babesios hos hund började spridas.
Babesios (sommarsjuka) kan orsaka allvarlig sjukdom hos nötkreatur i vissa områden i Sverige. Cirka fyra procent av fästingarna i södra Sverige bär på Babesia divergens, men förekomst av babesios hos nötkreatur i mellersta och norra Sverige är i stor utsträckning okänd. Vanliga sjukdomssymptom hos boskap är hög feber och blod i urinen och dödligheten är hög utan medicinsk behandling. En ökad utbredning av fästingar kan resultera i ett ökat antal fall av infekterade djur i landet.
Anaplasmos (betesfeber) är utbredd över hela Europa och kan infektera både djur och människor. Djur drabbas ofta av hög feber, trötthet och aptitlöshet. Abort hos får och nedsatt mjölkproduktion hos mjölkkor är också vanligt.
Borrelia anses idag vara den vanligaste fästingburna sjukdomen hos människor i Europa och fästingburen hjärninflammation (TBE) är den allvarligaste. Vår vanliga fästing sprider den europeiska TBE-virustypen och orsakar årligen hjärninflammation hos omkring omkring 200-500 människor i Sverige. Tajgafästingen kan bära på ännu mer aggressiva TBE-virustyper (till exempel sibirisk och far-eastern TBE) med högre dödlighet hos människa. Än har vi inte hittat dessa nya virustyper i Sverige. Dock kan fortsatt utbredning av tajgafästingen öka riskerna och öppna upp för scenarier med allvarlig TBE i de norra delarna av landet. Borrelia och TBE är främst ett problem för människor, men djuren är viktiga som reservoar- och värddjur.