Gå direkt till innehåll

Fästingar i ett förändrat klimat

Vårt förändrade klimat flyttar fästingars utbredning norrut vilket medför ökad risk för att djur och människor drabbas av fästingburna sjukdomar, även i nya områden.

Vanlig fästing kryper på grässtrå.
Fästingens utbredningsområde påverkas av mildare vintrar. Foto: Anders Lindström

I familjen Ixodidae finns många blodsugande fästingarter som kan överföra smitta. Vår vanliga fästing (Ixodes ricinus) sprids allt längre norrut i Sverige, Finland och Norge och taigafästingen (I. persulcatus) ökar i utbredning längs den svenska norrlandskusten. Båda dessa är viktiga bärare av zoonoser, det vill säga infektioner som kan överföras mellan människa och djur. Såväl denna spridning av fästingar som en eventuell ökad förekomst av fästingburna sjukdomar i norr är inte klarlagd.

Kan föra med sig nya sjukdomar

Under 2018 hittades för första gången vuxna Hyalomma fästingar i Sverige tillhörande arterna H. marginatum och H. rufipes. Hyalommorna kallas också för flyttfågelfästingar och kommer med flyttfåglar från varmare länder i Asien, Afrika och södra Europa. Vanligtvis kan inte dessa främmande arter utvecklas till vuxna/reproduktiva fästingar i Norden. I dagsläget saknas kunskap om risken för att Hyalomma fästingar i Norden kan överföra nya, farliga fästingburna smittämnen till hästar och människor, såsom piroplasmos, Krim-Kongo blödarfebervirus (CCHFV) och rickettsia (fläckfeber).

Sedan det svenska EU-inträdet 1995 har också det utländska resandet med medföljande djur (främst hundar, katter och hästar) ökat markant. Teoretiskt innebär detta att det finns en större risk än tidigare för att djuren medför nya fästingarter som normalt inte finns i Sverige. De resande djuren kan därmed drabbas av olika typer av exotiska patogener, alltså smittämnen som normalt sett inte förekommer hos våra inhemska fästingarter. Ett exempel är brokig hundfästing (Dermacentor reticulatus) som bland annat kan överföra sjukdomarna piroplasmos mellan hästdjur (Theileria equi och Babesia caballi) och babesios hos hundar (Babesia canis). Idag har vi importerade hästar med denna blodsjukdom i landet, en smitta som än så länge inte kan sprida sig naturligt. Men om eller när sådana fästingar får fäste här kan det bli en endemisk smitta. Detta har hänt i Tyskland när denna typ av fästing etablerade sig och babesios hos hund började spridas.

Babesios (sommarsjuka) kan orsaka allvarlig sjukdom hos nötkreatur i vissa områden i Sverige. Fyra procent av fästingarna i södra Sverige bär på babesia, men förekomst av babesios i mellersta och norra Sverige är i stor utsträckning okänd. Vanliga sjukdomssymptom hos boskap är hög feber och blod i urinen och dödligheten är hög utan medicinsk behandling. En ökad utbredning av fästingar kan resultera i ett ökat antal fall av infekterade djur i landet.

Anaplasmos (betesfeber) är utbredd över hela Europa och kan infektera både djur och människor. Djur drabbas ofta av hög feber, trötthet och aptitlöshet. Abort hos får och nedsatt mjölkproduktion hos mjölkkor är också vanligt.

Borrelia anses idag vara den vanligaste fästingburna sjukdomen hos människor i Europa och fästingburen hjärninflammation (TBE) är den allvarligaste. Vår vanliga fästing sprider den europeiska TBE-virustypen och orsakar årligen hjärninflammation hos omkring 400 människor i Sverige. Tajgafästingen kan bära på ännu mer aggressiva TBE-virustyper (till exempel sibirisk och far-eastern TBE) med högre dödlighet hos människa. Än har vi inte hittat dessa nya virustyper i Sverige. Dock kan fortsatt utbredning av tajgafästingen öka riskerna och öppna upp för scenarier med allvarlig TBE i de norra delarna av landet. Borrelia och TBE är främst ett problem för människor, men djuren är viktiga som reservoar- och värddjur.

Forskningsprojekt om fästningar!

Vid SVA bedriver vi flera forskningsprojekt om fästingar. 

Senast uppdaterad : 2020-12-16