Urinvägskonkrement hos idisslare

Förekomst

×

Ladda ned original

Urinvägskonkrement bestående av kalciumkarbonat (calcit) från får. Foto: Bengt Ekberg/SVA

Urinvägskonkrement förekommer sporadiskt hos idisslare. Det är vanligast att getter drabbas, följt av nötkreatur. Hos getter, nötkreatur och får är det unga kastrerade handjur som löper större risk att drabbas, medan det hos alpackor främst är avelshannar som drabbas.

Symtom

De symtom som djuren uppvisar beror på hur stora urinvägskonkrementen är och var de sitter. Djuren kan visa ett eller flera av följande symtom.

• Tecken på obehag, oro, trampar runt, gnisslar tänder (bruxism)
• Rastlöshet, resultatlösa försök att urinera
• Smärtsam och frekvent urinering (dysuri)
• Nedsatt aptit, slutar att äta och dricka
• Blod i urinen (hematuri)
• Blodblandad urin i pälsen runt förhuden
• Kolik, sparkar mot buken, milda trumsjukesymtom

Vid rektalisering förekommer eventuellt pulsationer i urinrör (uretra) och utspänd urinblåsa.

Om urinblåsan brister (urinblåseruptur) avklingar smärtsymtomen och följs av symtom som

• Allmän depression
• Utspänd buk till följd av urin i buken
• Ödem i bukväggen
• Urinförgiftning (uremi)
• Chock
• Död

Differentialdiagnoser

Obstruktioner i mag-tarmkanalen, vasst, magsår, urinvägsinfektion, bråck, inflammation/svullnad i förhud, navel eller underhud.

Etiologi och patogenes

Ett djur som drabbas av urinvägskonkrement har ofta flera stenar i urinvägarna, både i urinröret och uppe i urinblåsan. Predilektionsställena där stenarna fastnar skiljer sig åt mellan djurslag beroende på skillnader i anatomin, men gemensamt är att det är i stort sett omöjligt att avlägsna dem och försök till det kan orsaka skador på djuret.

Urinvägskonkrement består av olika salter som fälls ut i koncentrerad urin och bildar grus och små stenar. Sammansättningen varierar beroende på vilka salter urinvägskonkrementen är uppbyggda av. Salterna i sin tur har sitt ursprung från olika slags fodermedel. Det finns huvudsakligen fem typer av urinstenar: apatit (kalciumfosfat), kalciumkarbonat, kalciumoxalat, kiselsyra och struvit (magnesiumammoniumfosfat).

Risken för att ett djur drabbas av urinvägskonkrement beror dels på individen, dels på foderstaten. Predisponerande faktorer kan vara:

• Hos idisslarna är det vanligast att get och nötkreatur drabbas.
• Ras. Dvärggetter drabbas oftare än andra getter och texel drabbas oftare än andra får.
• Unga djur drabbas oftare på grund av en diet som innehåller mycket protein.
• Handjur drabbas oftare då de har längre och smalare urinrör där urinstenar kan fastna.
• Kastrering vid ung ålder bidrar till en minskad diameter och underutveckling av urinröret.
• Otillräcklig vattenkonsumtion.
• Grovfoder som innehåller växter med hög halt av kalcium, kisel eller oxalsyra.
• Spannmål eller pelleterat kraftfoder tillför fosfor.
• Obalanserad kvot mellan kalcium och fosfor.

Provtagning och diagnostik

Ställ djuret på torrt underlag några timmar för att se om det kan urinera.

I håret runt förhuden kan man ibland se kristaller eller sandliknande konkrement.

Bukpunktat: urin (indikerar blåsruptur).

Vid kemisk analys kan sammansättningen på urinvägskonkrementen ge information om orsaken till att de bildas. Instruktion för provtagning finns här: Urinvägskonkrement - SVA

Behandling och profylax

Prognosen när djuret visar symtom är dålig. Behandling är oftast utsiktslös och avlivning av djurskyddsskäl kan bli nödvändig. När urinvägskonkrement hos ett enskilt djur har bekräftats i en djurbesättning innebär det oftast att fler individer är i riskzonen.

Profylax och utfodring är av stor betydelse. Det här kan du som djurägare göra.

• Ge fri tillgång till vatten redan från första levnadsveckan och genomför avvänjningen varsamt.
• Erbjud alla djur fri tillgång till smakligt vatten med lagom temperatur.
• Eventuellt kan salt blandas i fodret så att djuren blir törstigare och dricker mer. Exempel på inblandning kan vara 3–5 procent av dagligt ts-intag eller 60–100 g natriumklorid för ett djur som väger 100 kg.
• Erbjud ett bra grovfoder som inte har för höga halter kalcium, kisel eller oxalsyra genom att undvika vissa växter som bergsyra, ängssyra, harsyra, klöver, krusskräppa, kärrfräken, rabarber och svinmålla.
• Undvik att ge för stora givor spannmål eller pelleterat kraftfoder, eller uteslut helt.
• Ge eventuellt foderkalk för att höja kvoten mellan kalcium och fosfor till två.
• Undvik att tillföra extra fosfor eller magnesium.
• Eventuellt kan ammoniumklorid blandas i fodret för att surgöra urinen. Exempel på inblandning kan vara 0,3 g ammoniumklorid per kg kroppsvikt och dag.
• Kastrering efter könsmognad minskar risken för urinvägskonkrement.

Beställ SVA:s analyser

Urinvägskonkrement