Betesfeber
Tick-borne fever, granulocytär anaplasmos (före detta ehrlichios), fästingfeber, pasture fever.
Betesfeber hos nötkreatur orsakas av infektion med bakterien Anaplasma phagocytophilum. Smittämnet överförs via fästingar och orsakar vanligen hög feber hos betesgående djur.
Anmälningspliktig :
Nej
Epizooti :
Nej
Zoonos :
Ja
Ordförklaring
Förekomst
Finns i olika delar av Europa. Frekvensen i Sverige är inte känd men sjukdomen förekommer varje år framför allt under betessäsongen i vissa områden oftast hos nötkreatur men även hos får till exempel på Gotland.
Kliniska symtom
Varierande morbiditet och låg mortalitet (i de flesta fall).
Vanliga:
Hög feber, minskad mjölkproduktion (mjölkkor), nedsatt allmäntillstånd, hög andningsfrekvens, leukopeni (framför allt neutropeni/trombocytopeni).
Mindre vanliga:
Hosta, minskad kroppsvikt, rörelsestörningar, abort, dödfödda kalvar, försämrad spermiekvalitet, sekundärinfektioner (framför allt pneumonier) på grund av immunsuppression.
Differentialdiagnoser
Andra febersjukdomar (till exempel luftvägsinfektioner).
Etiologi och patogenes
Infektionsagens:
Anaplasma phagocytophilum (tidigare Ehrlichia phagocytophila). Smittämnet kan överleva i infekterad fästing under lång tid (>1 år).
Inkubationstid:
Cirka 4-14 dagar
Infektionsport:
Fästingbett (saliv)
Spridning i djuret:
Infektionsagens infekterar leukocyter (eosinofiler, neutrofiler, monocyter), förökas i inklusionskroppar i cytoplasman och sprids till andra celler när cellerna går sönder.
Smittvägar:
All smittspridning mellan djur sker via fästingar. Fästingen infekteras då den suger blod från infekterade djur. Små gnagare, vilda idisslare, getter och nötkreatur kan vara reservoarer. Andra djur som hund och häst kan troligen också vara bärare.
Provtagning och diagnostik
Blodprov (med EDTA) för direkt påvisande av bakterien med PCR i tidigt stadium av sjukdomen (troligen från strax innan febern debuterar och 1-2 veckor framåt). PCR-undersökning fungerar inte om djuret antibiotikabehandlats.
Behandling och profylax
Stalla in sjuka djur.
Systemisk behandling med oxytetracyklin (bäst effekt om sätts in i tidigt stadium).
Vid sekundärinfektion behandlas enligt gängse principer efter behov.
Undvik beten med mycket fästingar och/eller behandla djuren mot fästingar. Preparat innehållande flumetrin finns godkänt för nötkreatur.
Fungerande vaccin finns ej.
Immunitet utvecklas vanligen efter en till två infektionsomgångar men är relativt kortvarig (månader).