Mykoplasma hos alpacka och lama

Förekomst

M. haemolamae påvisades första gången 1988 i Nordamerika och finns i de flesta länder där sydamerikanska kameldjur hålls. Prevalensen varierar mellan 10 och 20 procent. Om en infekterad alpacka/lama påvisas är det troligt att hela flocken är smittad. Alpackor/lamor i alla åldrar kan drabbas, inklusive nyfödda. I Sverige har M. haemolamae inte påvisats.

Symtom

M. haemolamae ger ofta symtomlösa infektioner. Den kan ge upphov till feber, anemi, påverkat allmäntillstånd, dålig tillväxt/avmagring. Dödsfall förekommer.

Differentialdiagnoser

Andra orsaker till anemi, som Haemonchus. Andra orsaker till avmagring/dålig tillväxt, som tarmparasiter.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

M. haemolamae är en gramnegativ bakterie som saknar cellvägg. Den är nära släkt med Anaplasma spp. M. haemolamae räknas nu som en rickettsie men klassificerades tidigare som en protozo (Eperythrozoon spp).

Infektionsport:

M haemolamae fäster vid röda blodkroppar.

Smittvägar:

Smittvägen är inte känd. Blodsugande insekter kan spela en roll. Smitta från mor till unge förekommer troligen.

Överlevnad:

M. haemolamae har sannolikt dålig överlevnad utanför alpackan/laman.

Provtagning och diagnostik

EDTA-blod för PCR.

(Blodutstryk beskrivs i litteraturen).

Obduktion.

Behandling och profylax

Alpackor/lamor med bra immunförsvar kan hålla infektionen i schack trots att M haemolamae finns kvar i kroppen. Eftersom mykoplasmer saknar cellvägg är de inte penicillinkänsliga. Behandling med annan antibiotika har ofta dålig effekt, och många djur förblir bärare av infektionen. Oxytetracyklin trycker ner infektionen men eliminerar den inte. De förebyggande åtgärderna är viktigast: Undvik inköp av djur som kan vara smittade.