Gå direkt till innehåll

Öronsjukdomar hos kanin

Kanin

Allmänt om öronsjukdomar

Bakgrund

En kanins öronapparat består av ytteröron, hörselgång, trumhinna, mellanöra och inneröra. Ytteröronen kan var små som på hermelinkaniner, mycket stora som på belgiska jättar eller hängande som på vädurskaniner.

Hörselgången är till en början vertikal men en bit ner i örat viker den av och blir mer horisontell in mot trumhinnan. Det finns också en blindgång i ytterörat som kan vara svår att skilja från den riktiga hörselgången.

Trumhinnan skiljer ytterörat från mellanörat. I mellanörat ligger hörselbenen (hammaren, städet och stigbygeln) och här mynnar örontrumpeten som kommunicerar med näshålan.

Innerörat består av båggångarna som är ett balansorgan, hörselsnäckan samt hörselnerven.

Det naturliga för en kanin är att ha upprättstående öron. Ytterörat är till för att fånga upp ljudvågor så att kaninen ska kunna höra bättre. Det finns inga vilda kaniner som har hängande öron. De är bytesdjur och det skulle inte fungera att inte kunna höra faror som närmar sig. Hängande öron är något som människan avlat fram för att vi helt enkelt tycker om utseendet. Tyvärr bidrar hängande öron till öronsjukdomar på kanin.

Kaninens ytteröron har ytterligare en funktion som inte har med hörseln att göra. Kaninen värmereglerar med hjälp av sina öronlappar. När en kanin blir för varm, skickar kroppen ut blodet i kapillärerna i ytteröronen för avkylning. Vid kyla, drar kärlen ihop sig för att spara på värmen.

Öroninflammation

När man pratar om öroninflammationer menar man infektioner och inflammationer i hörselgång och ytteröra.

Orsak

En anatomisk orsak är de av människan framavlande hängande öronen. Ett hängande ytteröra täpper till hörselgången vilket gynnar uppkomsten av både sekretansamling, bakterietillväxt och även parasitförekomst. Sjukdomsframkallande organismer gillar när det är varmt och fuktigt som det blir i ett tilltäppt öra. Det naturliga sekretet som bildas i ett öra blir instängt och utgör en perfekt grogrund för organismerna.

De parasiter som kan leva i en kanins öron är en typ av öronskabb som kallas Psoroptes cuniculi.

De bakterier som orsakar öroninflammation kan vara många olika, några exempel är Pasteurella multocida, Stafylococcus aureus och Pseudomonas aeruginosa.

Symtom

Det vanligaste symtomet, vare sig orsaken är parasiter eller bakterier, är klåda i öronen. Kaninen kliar sig och skakar på huvudet. Eftersom många kaniner inte visar sina symtom för ägaren, kan det enda ägaren ser, vara avsaknad av päls och små sår i huden på ytteröronen och runt öronbaserna till följd av kliandet.

Om man tittar ner i hörselgången är den oftast fylld med sekret och i vissa fall kan det lukta illa. När det handlar om öronskabb, är sekretet vanligtvis mer torrt, krustigt och flagigt och förändringarna kan sprida sig långt ut på öronlappen.

Beroende på hur svullen hörselgången är och hur tilltäppt den är av sekret, kan kaninen dessutom ha nedsatt hörsel.

I mer komplicerade och besvärliga fall kan kaninen ha en svullnad vid en eller båda öronbaser. Det har då bildats en böld, det vill säga en varfyllnad. Om bölden är belägen så att den trycker på ansiktsnerven, får kaninen en uppdragning av överläpp och ansikte på den här sidan. Man ser tydligt när man tittar på kaninen framifrån att ansiktet är assymetriskt.

Diagnos

Hos veterinären tittar man ner i örat med ett otoskop för att se om hörselgången är svullen, röd, sårig och om det finns var eller annat onormal sekret. Man avgör då också om kaninen verkar ha ont eller om den har klåda. Om det är möjligt vill man också se hur trumhinnan ser ut för att bättre utvärdera allvarlighetsgraden och vilken behandling som är bäst. Vissa örondroppar är till exempel skadliga att använda för hörseln om trumhinnan är trasig.

Eftersom de flesta öroninfektioner är bakterieorsakade, är det bra att ta en odling från örat. Då får man inte bara veta vilken bakterie som är orsaken utan även vilken typ av antibiotika som är mest effektiv.

När man misstänker öronskabb, tar man ett prov från örat och undersöker i mikroskop. Det brukar då vara lätt att se skabbdjuren och ibland även djurens ägg.

Behandling

I lindrigare fall kan det räcka med lokal behandling med örondroppar. Vid lite allvarligare infektioner, kan man behöva komplettera med allmän antibiotikabehandling och i besvärligare fall kan man behöva söva kaninen och spola öronen.

Har man hittat öronskabb, behandlar man med antiparasitära medel. Det finns idag spot-on behandlingar som brukar vara effektiva och som ägaren enkelt utför själv i hemmet.

I de allra värsta fallen, till exempel om det samlats så mycket var i hörselgången att det är en böld vid öronbasen, måste man tillgripa kirurgi för att få en förbättring. Förutom att tömma ut allt var öppnar man upp en ny gång som ska möta upp den horisontella delen av hörselgången, med avsikt att lättare kunna hålla rent och öka ventilationen. Tyvärr är det en ganska besvärlig operation som inte alltid ger ett fullgott resultat.

Förebyggande

Har man en kanin med hängande öron, bör man regelbundet få öronen inspekterade av veterinär. Det kan vara lämpligt att göra till exempel vid den årliga vaccinationen. Kaniner som har återkommande besvär, kan behöva regelbunden rengöring av öronen med öronrengöringsmedel. Det finns gott om produkter avsedda för hund och katt som fungerar utmärkt även på kaniner. Rådgör med din veterinär om vilket medel som är lämpligt.

Infektion i mellan- och inneröra

Mellan- och inneröra ligger innanför trumhinnan och i dess strukturer ligger organ som har med både hörsel och balans att göra.

Orsak

Den vanligaste orsaken till sjukdom i mellan- och inneröra är bakterieinfektioner. Bakterierna kan komma in i de här strukturerna via en trasig trumhinna eller via örontrumpeten. Det innebär att bakterier från hörselgången eller näshålan kan sprida sig till mellanörat och orsaka sjukdom här men även i innerörat.

Symtom

Eftersom balansorganet ligger i innerörat kan symtomen vid mellan- och inneröreinfektion skilja sig från symtomen vid en ”vanlig” öroninflammation. De enda symtomen kan då vara ett lutande huvud, svårigheten med balansen och svårt att gå rakt. Allvarligare symtom är att kaninen får så kraftiga balansrubbningar att den ligger och rullar och att ögonen eller huvudet gör ofrivilliga rytmiska rörelser (nystagmus).

Kaniner som uppvisar de här symtomen bör utredas för mellan- och inneröreinfektion, även om öronen ser fina ut och även om de inte visar tecken på infektion i luftvägarna.

Beroende på hur infektionen slår, kan kaninen ha symtom som vid öroninflammation eller symtom på luftvägsinfektion som till exempel snuva eller tung andning. Alla symtom kan förekomma samtidigt men även var för sig.

Man ser ganska ofta att infektionen sprider sig och bildar en böld vid öronbasen. Förutom att man kan känna svullnaden av bölden är det vanligt att kaninen blir assymetrisk i ansiktet. Det beror på att bölden och infektionen trycker på en ansiktsnerv som löper i området. Ansiktet blir uppdraget på samma sida som bölden är belägen.

Nedsatt hörsel är också ett vanligt symtom.

Ett mer ovanligt symtom är problem att äta. Sannolikt beror det på smärta i örat vid tuggning.

Diagnos

Som vid de flesta sjukdomar spelar symtomen och fynden vid en klinisk undersökning hos veterinären stor roll.

Eftersom det inte går att se in i mellan- och inneröra med hjälp av ett otoskop, måste man röntga kaninens skalle för att kunna ställa diagnos. Även nyare teknik som magnetröntgen eller CT kan vara till hjälp.

Förekommer infektion i hörselgången eller luftvägarna, bör man ta en bakterieodling i förhoppning om att få fram den sjukdomsframkallande bakterien samt en resistensbestämning för att kunna avgöra vilken behandling som är mest effektiv.

Behandling

Tyvärr är den här sjukdomen mycket svårbehandlad. Ett av problemen är att mellan- och innerörat ligger inneslutet i en benstruktur som kallas bulla tympanica. Det är svårt eller omöjligt att få full effekt av antibiotika och andra preparat när infektionen ligger inkapslad.

Man kan prova att behandla med antibiotika och antiinflammatoriska preparat och se hur kaninen svarar. Har man tur får man en synlig förbättring, framför allt när det gäller de neurologiska symtomen. Har man otur, blir det ingen förbättring alls eller kanske till och med en försämring och då bör man överväga att låta kaninen somna in, framför allt om den har allvarliga symtom.

I de fall då kaninen har en böld vid öronbasen, måste man på kirurgisk väg öppna upp bölden och tömma ut varet. Det är lämpligt att samtidigt försöka skapa en ny hörselgång så att det blir mer öppet in mot trumhinnan. De bakterier som trivs i inneslutna strukturer gillar inte syre, så kan man öppna upp hjälper det till att förebygga bakterietillväxt. Tyvärr är operationen ganska riskfylld och besvärlig och det är inte alltid man får önskat resultat.

Det finns även mer omfattande operationer där man går längre in i mellan- och innerörat för att rensa upp men den typen av operationer är ännu mer riskfyllda och även här är prognosen för ett fullständigt tillfrisknande dålig.

Det är viktigt som kaninägare att vara medveten om att mellan- och inneröreinfektion är en sjukdom som man aldrig kan räkna med att kaninen blir frisk från. I lindrigare fall, kan man i bästa fall hantera sjukdomen så att kaninen får livskvalité men man måste vara beredd på att fatta det svåra beslutet att låta kaninen få somna in.

Förebyggande

Som vid öroninflammationer är det bra att, framför allt om man har man en kanin med hängande öron, att regelbundet få öronen inspekterade av veterinär. Det kan vara lämpligt att göra vid till exempel den årliga vaccinationen. Kaniner som har återkommande besvär, kan behöva regelbunden rengöring av öronen med öronrengöringsmedel. Det finns gott om produkter avsedda för hund och katt som fungerar utmärkt även på kaniner. Rådgör med veterinär om vilket medel som är lämpligt.

Ju snabbare man tar itu med öroninflammationer och luftvägsinfektioner, desto mindre risk att de sprider sig in till mellan- och innerörat.

Rent allmänt är det dessutom bra att sköta och utfodra sin kanin korrekt. En korrekt utfodrad kanin som får motionera och som inte stressas, har ett bättre immunförsvar.

Texten är skriven av: Marianne Tornvall i mars 2021, veterinär på Mälaren Smådjursklinik

Hitta på denna sida

    Senast uppdaterad : 2021-03-10