Gå direkt till innehåll

Rakitis hos fjäderfä

Gummiben

Fjäderfä

Rakitis är en skelettsjukdom som under senare åren har oftast påvisas hos slaktkycklingar, men även hönskycklingar, kalkoner, gässlingar, ällingar – speciellt i hobbyflockar – löper en risk att drabbas. Kycklingar med rakitis sitter ofta ner på hasorna och de rör sig motvilligt.

Vid sjukdomsproblem eller dödsfall i en fjäderfäflock är det viktigt att en lokal veterinär snabbt kontaktas, särskilt om flera fåglar drabbas samtidigt. Du som veterinär kan konsultera SVA:s experter rörande frågor om denna sjukdom.

Anmälningspliktig :

Nej

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Nej

Förekomst

Sjukdomen förekommer sporadiskt i Sverige. Oftast ses denna sjukdom vid tre till fyra veckors ålder hos slaktkycklingar, men växande hönskycklingar, kalkoner, gässlingar och ällingar speciellt i hobbyflockar löper också en risk att drabbas.

Sjukdomssymtom

Kycklingar med rakitis har en tendens till att sitta ner på haserna och de rör sig motvilligt. De kan flaxa med vingarna för att komma upp på benen eller för att hålla balansen. Tillväxten blir ofta nedsatt. Lederna förtjockas och i grava fall kan benen böjas.
Skelettet hos sjuka fåglar är mjukt. I extrema fall kan benen och näbben böjas mycket utan att det leder till en fraktur (”gummiben”).

Om orsaken till sjukdomen är ett foderfel kan en stor del av kycklingarna vara drabbade. Dödligheten är dock i regel lindrigt förhöjd om det endast är en brist på kalcium, fosfor eller vitamin D3. Ett antal kycklingar kan dö på grund av att de har svårt att stå och gå, det vill säga nå till foder och vatten.

Orsak och sjukdomsförlopp

Sjukdomen förekommer sporadiskt i Sverige. Rakitis orsakas av absolut eller relativ brist på olika näringsämne (kalcium, fosfor och/eller vitamin D3). Bristen beror ofta på en felaktig sammansättning av foder eller olämpligt foder. I vissa fall där rakitis uppträder kan det vara svårt att påvisa en felaktig foderinblandning. Orsaken till utveckling av rakitis i sådana fall kan vara förekomst av ämnen i fodret som hämmar djurens utnyttjande av de aktuella ämnena. Detta är den vanligaste rakitisformen hos slaktkyckling och kallas ofta "field rickets" på engelska (svensk benämning saknas).

Foderfaktorer som har visat sig kunna ha sådana effekter är höga halter av vitamin A, fett och magnesium. Även ett nedsatt upptag av kalcium, fosfor och/eller vitamin D3 från tarmen kan leda till rakitis. Därför ses ibland i samband med diarrésjukdom hos slaktkyckling att en del av kycklingarna utvecklar rakitis.

Provtagning och diagnostik

Bild 1. Förtjockning och böjning av revbensfogar (rosenkrans) hos en kyckling med rakitis.
Bild 1. Förtjockning och böjning av revbensfogar (rosenkrans) hos en kyckling med rakitis. Foto: Bengt Ekberg/SVA

Obduktionsfynd:

Diagnosen baseras på fynd vid makroskopisk och mikroskopisk undersökning där man kan se karakteristiska förändringar i rörbenens tillväxtzoner (se bild 1 och bild 2) och en allmän bristfällig mineralisering (hållfasthet) av skelettet.

Åtgärder och rekommendationer

Bild 2. Kraftigt breddad tillväxtzon i benet under knäleden (proximala tibiotarsus) hos en kyckling med rakitis.
Bild 2. Kraftigt breddad tillväxtzon i benet under knäleden (proximala tibiotarsus) hos en kyckling med rakitis. Foto: Bengt Ekberg/SVA

Vid misstänkt rakitis bör ett foderbyte göras snarast och fåglarnas ges extra mineraler till exempel i form av snäckskal. Beror sjukdomen på andra faktorer kan det också vara på sin plats att ge extra tillsatser, men här måste man i första hand rikta in sig på att lösa de bakomliggande problemen.

Hitta på denna sida

    Senast uppdaterad : 2021-04-26