Gå direkt till innehåll

Virusenterit hos anka

Virusorsakad tarminflammation, Ankpest, Duck virus enteritis (DVE)

Fjäderfä

Virusenterit hos andfåglar orsakar utbrott med plötslig hög dödlighet. När sjukdomen sprider sig i flocken ses också diarré och mer ospecifika symtom som nedsatt aptit, ökad törst och att fåglarna inte kan stå upp. Det första utbrottet i Sverige konstaterades 2014.

Virusenterit (virusorsakad tarminflammation) hos anka, även kallad ankpest och duck virus enteritis (DVE), är en smittsam virussjukdom som kan orsaka allvarliga utbrott med hög dödlighet hos andfåglar (vilda änder, tamankor, myskankor, gäss och svanar).

Anmälningspliktig :

Ja

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Nej

Orsak

Sjukdomen orsakas av ett herpesvirus (Anatid herpesvirus 1, duck enteritis virus, DEV).

Förekomst

Förekomst av DVE har rapporterats från flera länder i Europa och Asien samt från USA. Internationellt har också sjukdomsutbrott och förekomst av virus setts hos flera vilda andfåglar, till exempel gräsand (Anas platyrhynchos) och kanadagås (Branta canadensis). I Sverige har diagnosen DVE hitintills ställts två gånger, 2014 respektive 2015, båda gångerna hos myskankor i södra respektive mellersta Sverige.

Inkubationstid

Hos tamanka varierar inkubationstiden (tiden mellan smitta och de första symtomen) mellan tre och sju dygn.

Sjukdomssymtom

Symtomen varierar något beroende på fåglarnas ålder vid smittillfället. Drabbade fåglar tillfrisknar sällan utan dör vanligen inom en till fem dagar efter symtomdebut. Dödligheten varierar men är ofta mycket hög (upp till 100 procent).

Hos vuxna andfåglar är ökad dödlighet ofta det första tecknet på DVE. När sjukdomen sprider sig inom flocken kan fler symtom ses, till exempel minskad aptit, ökad törst, halvslutna ögon, diarré och en ruggig, smutsig fjäderdräkt. Sjuka fåglar blir mycket svaga och kan inte stå upp.

Hos yngre fåglar, upp till sju veckors ålder, ses ibland ett mer utdraget förlopp med avmagring, ögoninflammation och blodstänk på fjäderdräkten på buken. 

Smittspridning

Viruset kan smitta mottagliga fåglar vid direkt kontakt med smittade fåglar (direkt smitta) eller när de utsätts för virus som finns i miljön (indirekt smitta). Vatten antas vara en viktig smittväg mellan smittade och mottagliga andfåglar. Eftersom viruset även finns bland vilda andfåglar kan smittan spridas genom att tama andfåglar kommer i kontakt med vilda inflygande fåglar i exempelvis dammar.

Liksom vid andra herpesvirusinfektioner kan fåglar som tillfrisknar efter DVE bli smittbärare och utsöndra virus då och då vilket kan orsaka nya sjukdomsutbrott.

Vertikal smittspridning (från avelshonan till ällingen via ägget) har påvisats experimentellt men inte i samband med utbrott av DVE.

Hur ställs diagnosen?

Diagnosen baseras i första hand på sjukdomsförlopp, obduktionsfynd och mikroskopiska förändringar. Skador ses framförallt i magtarmkanalen och de lymfoida organen (mjälte, bursa Fabricii och thymus). Diagnosen fastställs genom PCR-analys.

Differentialdiagnoser

Några differentialdiagnoser är: ankhepatit (virussjukdom), akut pasteurellos (fågelkolera, orsakad av bakterien Pasteurella multocida subsp. multocida), nekrotiserande enterit (vävnadsdödande tarminflammation orsakad av bakterien Clostridium perfringens), koccidios (en tarmparasit) och vissa förgiftningar.

Behandling

Effektiva behandlingsmetoder saknas.

Förebyggande åtgärder

De förebyggande åtgärderna mot DVE baserar sig på smittskyddsarbete för att minska risken för kontakt med smittade fåglar, inklusive vilda fåglar. Risken för smittspridning med utrustning, vatten etc måste också tas i beaktande.

Rekommendationer

DVE är en allvarlig sjukdom som orsakar stort djurlidande hos andfågel. Ökad dödlighet bland andfåglar bör utredas genom kontakt med veterinär och insändande av döda fåglar till obduktion. 

Hitta på denna sida

    Senast uppdaterad : 2020-02-16