Du använder en gammal version av Internet Explorer eller Edge. För en bättre upplevelse rekommenderar vi att du istället använder den senaste versionen av Chrome, Firefox, Safari eller Edge.
På sva.se använder vi cookies/kakor för att webbplatsen ska fungera så bra som möjligt för dig och för att få statistik över hur våra webbsidor används. Om du inte vill ta emot kakor kan du ställa in din webbläsare att inte acceptera dessa. Läs om kakor på webbplatsen
Mul- och klövsjuka är en oerhört smittsam sjukdom som drabbar klövbärande djur och ger upphov till feber och smärtsamma blåsor och sår i munnen, på klövar och spenar. Sjukdomsutbrott kan få snabb spridning och ge allvarliga ekonomiska konsekvenser, främst på grund av produktionsbortfall, bekämpningskostnader och exportrestriktioner.
Anmälningspliktig :
Ja
Epizooti :
Ja
Zoonos :
Nej
Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som vare sig epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga.
Epizootisjukdom:Allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället. Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs avepizootilagen. Man är skyldig att genast anmäla misstanke om epizootisjukdom.
Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.
Förekomst
Mul- och klövsjuka förekommer i delar av Asien, Afrika, Mellanöstern och Sydamerika. Europa, Central- och Nordamerika och Oceanien klassas som fria regioner.
Symtom
Symtomen varierar något mellan djurslagen framför allt i hur kraftiga symtomen är och blåsornas vanligaste placering.
Nötkreatur får feber och slutar att äta och producera mjölk. Inom ett dygn från symtomens början utvecklas smärtande blåsor i munslemhinna, i klövrand och mellan klövarna samt ibland på spenarna. Sjukdomsförändringarna gör att djuren kan salivera rikligt, vägra äta och bli halta.
Hos gris är symtomen lite otydligare men består av feber, matvägran och hälta på grund av blåsbildning främst i klövregionen.
Får och getter får ofta mycket diffusa symtom och vanligen är hälta det enda som ses. Förändringar i klövrand och klövspalt kan ses men ofta krävs det en mycket noggrann undersökning för att upptäcka dessa.
Blåsorna är till en början små, men växer snabbt och kan smälta samman i större ytor. De är vitaktiga och innehåller en halmfärgad vätska. Då blåsorna brister inom något dygn ses rödaktiga erosioner/ulcera omgivna av nekrotisk slemhinna. De kan då vara svåra att skilja från erosioner av annan orsak. Utifrån skadornas utseende kan lesionerna åldersbestämmas vilket är viktigt vid smittspårning. Det är ovanligt att vuxna djur dör till följd av mul-och klövsjuka men dödligheten hos unga djur kan vara hög och orsakas då ofta av myokardit (hjärtmuskelinflammation).
Smittämne
Mul- och klövsjuka orsakas av ett Picornavirus.
Smittvägar
Mul- och klövsjuka är oerhört smittsamt. Viruset smittar lätt vid direktkontakt mellan djur och även indirekt via till exempel transportfordon, redskap och människor som fått viruset på kläderna. När vissa väderförhållanden råder kan viruset spridas med vinden flera kilometer över land och ännu längre avstånd över vatten.
Infekterade djur utsöndrar virus via utandningsluften och i alla typer av exkret och sekret. Virusutsöndringen kan börja redan innan djuret visar symtom och nötkreatur kan bli bärare av viruset efter tillfrisknandet. Betydelsen av dessa bärare är inte helt klarlagd men smittspridning från bärardjur till andra nötkreatur har inte visats experimentellt. Kött och andra produkter från infekterade djur kan innehålla smittämnet och möjliggöra spridning över långa avstånd.
Diagnos
Vid misstanke om mul-och klövsjuka ska djurgrupper inspekteras på avstånd, gärna i rörelse för att identifiera djur som haltar eller saliverar. Därefter är det viktigt att göra en noggrann klinisk undersökning av alla djur för att identifiera djur med blåsor och ta prover från dessa. Undersökningen ska också syfta till att åldersbestämma lesioner hos djur med äldst förändringar för att fastställa tidsperioden för smittintroduktion och riskperioden för smittspridning. Mul- och klövsjuka kan inte skiljas kliniskt från övriga vesikulära sjukdomar och ska alltid misstänkas vid tillstånd med blåsbildningar. För att påvisa virus eller virusantigen tar man prover från blåsinnehåll, blåsvägg och/eller blodprov. Antikroppsundersökning kan vara värdefullt för att hitta djur som är i ett senare stadium i sjukdomen eller har tillfrisknat.
Om man misstänker sjukdomen
Mul- och klövsjuka lyder under epizootilagen. Om man misstänker att ett djur drabbats av sjukdomen måste man genast tillkalla veterinär. Till dess att en veterinär tar sig an fallet måste man själv göra allt man kan för att förhindra smittspridning. Detta innebär att ta in det misstänkt smittade djuret och alla andra djur i samma flock samt stänga dörrar och fönster. Inga personfordon eller något djur får lämna anläggningen förrän en veterinär tagit över fallet. Iveterinära författningshandbokenkan du läsa mer om den lagstiftning som gäller vid epizootisjukdomar.
Vanliga frågor och svar
Mul- och klövsjuka är en mycket smittsam virussjukdom som orsakar feber, blåsor i munhåla och mellan klövarna. Sjukdomen orsakas av ett virus som förekommer i sju olika så kallade serotyper.
Mul- och klövsjuka är oerhört smittsamt. Smittämnet kan spridas via luft över flera kilometer. Infekterade djur utsöndrar virus med alla typer av sekret, från blåsor, saliv, mjölk och via dynga. Infekterade djur utsöndrar virus redan innan symtom kan ses och även efter tillfrisknande. Icke mottagliga djur kan ha virus i svalget, på pälsen, under hovar och tassar och på så sätt transportera virus mekaniskt över långa sträckor.
Människan kan bära på virus i svalget samt på hår, kläder och skor. Även fordon, transportbilar och redskap kan indirekt sprida virus.
Smittan kan även spridas genom kött och köttprodukter, mjölk och mjölkprodukter som ges till grisar och andra mottagliga djur. Det är förbjudet att utfordra mottagliga djur med matavfall med animaliskt innehåll.
Klövbärande djur såsom nötkreatur, gris, får, get och buffel är känsliga för mul- och klövsjukevirus. Även älg, rådjur och andra hjortdjur, kameldjur, elefanter och igelkottar kan drabbas.
Nötkreatur får feber och slutar äta och producera mjölk. Inom ett dygn från symtomens början utvecklas smärtande blåsor i munslemhinna, i klövrand och mellan klövarna samt ibland på spenarna, vilket gör att djuren saliverar rikligt, vägrar äta och blir halta.
Hos gris är symtomen lite otydligare, men består av feber, matvägran och hälta på grund av blåsbildning främst i klövregionen. Blåsor i munhålan och på trynet förekommer men är betydligt ovanligare än hos nötkreatur.
Får och getter får mycket diffusa symtom och vanligen är hälta det enda symtom som ses. Förändringar i klövrand och klövspalt kan ses men är mycket svåra att upptäcka på dessa djurslag. Blåsor kan också ses på tunga och tandplatta men detta är ovanligt.
Inkubationstiden kan variera från 1-14 dagar (vanligen 2-8).
Hos människa kan viruset överleva i svalg och näshåla i över 24 timmar. Viruset kan överleva i åtskilliga veckor i till exempel ströbädd, hö och gödsel. I mat (kött- och mjölkprodukter) kan viruset överleva länge. I fryst mat upp till flera år.
”Stamping out”, det vill säga avlivning av alla smittade och misstänkt smittade djur har hittills visat sig vara den snabbaste och effektivaste metoden att utrota smittan i länder där sjukdomen normalt inte förekommer. Bekämpningen innebär också noggrann smittspårning och införande av förflyttningsrestriktioner.
Vaccination mot mul- och klövsjuka ger ett relativt gott skydd mot klinisk sjukdom (djuren får alltså inga sjukdomssymtom). Däremot ger vaccination inget säkert skydd mot smittspridning, eftersom vaccinerade djur som utsätts för smitta ändå kan infekteras och bära på virus under lång tid. Vid vaccination bildas antikroppar hos djuret, vilket i sin tur är missvisande vid diagnostik som grundas på förekomst av antikroppar i serum. Särskilda laboratorieanalyser finns numera som kan särskilja antikroppar orsakade av vaccination från antikroppar orsakade av naturlig infektion. Dock finns ännu viss osäkerhet om tillförlitligheten för djur som infekteras efter vaccination.
Det finns sju olika typer av MK-virus, och inget vaccin fungerar mot alla typerna. Man måste alltså veta vilken virustyp som utgör den aktuella risken när man vaccinerar.
Vaccination kan fungera som ett hjälpmedel i bekämpningsfasen vid ett utbrott. Man vaccinerar då i ”kärnområdet” runt en smitthärd och lägger skyddszoner runtom, ungefär som en ”brandgata”. Alternativt så vaccinerar man alla djur inom en skyddszon, när man inte hinner avliva och destruera djuren tillräckligt snabbt för att få smittan under kontroll. Då vaccination används som en del i bekämpningen avlivas oftast vaccinerade djur när man väl fått bukt med smittspridningen. Om man inte avlivar krävs omfattande restriktioner och upprepade undersökningar med olika typer av diagnostiska tester innan ett område med vaccinerade djur kan betraktas som fritt från mul- och klövsjuka. Vaccinerade djur och produkter från sådana djur är belagda med handelsrestriktioner.
Människor infekteras inte av mul- och klövsjuka annat än i mycket sällsynta undantagsfall. Om så sker kan milda, influensaliknande symtom ses. Människan kan dock härbärgera viruset i svalget i över 24 timmar.
Hos människan finns så kallad hand-, fot- och munsjuka som ger upphov till blåsbildningar i munnen, på händer och fötter. Denna sjukdom kallas ibland felaktigt för ”mul- och klövsjuka” men är alltså helt skild från mul- och klövsjuka hos djur.
Mul- och klövsjuka lyder under epizootilagen. Om man misstänker att ett djur drabbats måste man genast tillkalla veterinär. Till dess att en veterinär tar sig an fallet måste man själv göra allt man kan för att förhindra smittspridning. Detta innebär att ta in det smittade djuret och alla andra djur i samma flock samt stänga dörrar och fönster. Inga personfordon eller något djur får lämna anläggningen förrän en veterinär tagit över fallet.
Virus kan påvisas med olika tekniker i de blåsor som uppstår i slemhinnorna hos akut sjuka djur. Antikroppar mot smittämnet kan påvisas i blodet hos djur i senare sjukdomsskede. Dessa undersökningar måste utföras i säkerhetslaboratorium. I Sverige är SVA det enda laboratorium som får hantera prover från djur med misstänkt mul- och klövsjuka.
Har du varit i kontakt med smittade djur, kött eller produkter, får du de närmaste 5 dygnen ej besöka någon gård med djur. Har du vistats i ett område med smittan får du ej besöka någon gård inom de närmaste 2 dygnen. Skor och kläder skall rengöras före besök i samtliga fall.
Nej, sjuka djur kan inte botas. Om smittade djur inte avlivas tar det vanligen 2-3 veckor innan symtomen avklingar. Dock är det vanligt med sekundära bakterieinfektioner i de skadade slemhinnorna, vilket försvårar avläkning och ger besvärliga följdsymtom.
Ja, indirekt, om de får virus i pälsen eller om redskap, utrustning eller transportfordon kontamineras med virus. I möjligaste mån bör man undvika att föra ut saker som kan vara bemängda med virus från de smittade områdena. Transportfordon och utrustning ska noga rengöras och desinfekteras. Djur såsom hästar, hundar och katter bör tvättas av med vatten och schampo, samt noga rengöras i och på hovar/tassar.