Endoparasiter hos get
Andra sjukdomsnamn: Inälvsmask, Mag-tarmparasiter
Om en get har möjlighet att välja är den i första hand buskätare och betar alltså företrädesvis över marknivå. Det kan vara en förklaring till den generellt sämre utvecklade förmåga till immunitet mot endoparasiter som man ser hos getter jämfört med får.
Du som är djurägare bör kontakta en praktiserande veterinär om ditt djur blir sjukt. Du som är veterinär kan konsultera SVA:s experter rörande frågor om denna sjukdom.
Anmälningspliktig :
Nej
Epizooti :
Nej
Zoonos :
Nej
Förekomst
Mycket om parasiter hos get i Sverige är ännu okänt. I cirka 200 träckprov från get analyserade på SVA 2010-2015 påvisades följande parasiter: Eimeria spp. – koccidier, Haemonchus contortus – stora magmasken, Strongyloides papillosus – trådmask, Trichostrongylida maskar (arter som ej kan identifieras genom äggmorfologi, bland annat Teladorsagia spp. och Trichostrongylus spp.), Nematodirus spp. – tunnhalsad tarmmask, Muellerius sp – liten lungmask, Dicrocoelium sp – liten leverflundra, Trichuris sp – piskmask, Capillaria sp – hårmask, Monezia sp – bandmask, Skrjabinema sp – springmask.
Haemonchus contortus, stora magmasken, har spridit sig norrut från tropiska och subtropiska områden, och är relativt känslig för kyla. Den övervintrar därmed under svenska förhållanden främst i djuren och endast i mycket ringa utsträckning på betet. Parasiten har hög reproduktionspotential, och kan under gynnsamma betingelser (varmt och fuktigt) snabbt uppförökas på betet.
Fasciola hepatica, stora leverflundran har inte påvisats hos get i Sverige, men i litteraturen anges geten vara mottaglig för infektionen.
Det är inte helt klarlagt vilken betydelse lungmask har under svenska förhållanden, men bland annat från Norge anses Muellerius capillaris kunna orsaka kliniska symtom, i alla fall i kombination med andra luftvägsinfektioner. I en svensk besättning med luftvägsproblem sågs saminfektion med CAE och lungmask och även om CAE sannolikt var grundproblemet tros lungmask ha bidragit till luftvägssymtomen.
Springmask är vanlig hos get, men anses harmlös.
Moniezia expansa, bandmask, är relativt harmlös, och torde inte orsaka några kliniska problem.
Symtom
Det vanligaste tecknet på att getter har parasiter är nedsatt tillväxt och produktion. Det är endast vid mer uttalade problem som djuren blir sjuka och visar tecken på sjukdom som diarré eller nedsatt allmäntillstånd.
Haemonchus contortus, stora magmasken, är en blodsugande parasit som orsakar blodbrist (alltså inte diarré). Ses ofta som ”plötsliga dödsfall” i en besättning. Kan drabba alla åldersgrupper, men unga och högdräktiga individer är mer mottagliga.
Fasciola hepatica, stora leverflundran, kan ge upphov till omfattande leverskada, och i uttalade fall anemi och dödsfall.
Differentialdiagnoser
Diarré av annan orsak, underutfodring, bristsjukdomar, CAE etcetera.
Etiologi och patogenes
Infektionsagens:
Se under Förekomst.
Infektionsport:
Oral.
Spridning i djuret:
Tas upp via munnen och utsöndras via avföring.
Smittvägar:
Via munnen på betet. Övervintrar i livdjuren. En del parasiter övervintrar på betet.
Immunitet:
Getter har generellt sämre immunitet än får och nötkreatur.
Överlevnad:
Övervintrar på betet gör bland annat Nematodirus spp., Teladorsagia spp. och Trichostrongylus axei.
Prepatenstid:
Beror på parasitart och väder. För mag-tarmnematoderna är den ofta två till fyra veckor från upptag oralt till urskiljning av ägg via avföring. Utvecklingen på betet från ägg till infektiös larv tar tre till fyra veckor (en vecka till flera månader) till infektiös larv.
Provtagning och diagnostik
Träckprov. Obduktion.
Träckprov: Cirka två matskedar träck.
Låt inte proverna frysa eller ligga på posten över helgen.
Vid analys avseende leverflundror och lungmaskar krävs speciell frågeställning.
Profylax och behandling
Grunden i parasitbekämpning är att förebygga parasitproblem genom betesplanering och parasitfria beten. Profylaktisk/metafylaktisk avmaskning syftar till att reducera betessmittan och bör baseras på träckprovsresultat. Vid behov avmaskar man getterna under stallsäsongen för att skydda djuren och minska betessmittan kommande betessäsong. Om möjligt bör getter ges möjlighet att beta och utfodras upphöjt från marken.
Vid påvisande av stora magmasken i en grupp av getter rekommenderas avmaskning av alla djur och betesbyte för att undvika snar återsmitta. För att undvika problem även nästa säsong bör man träckprovsundersöka/avmaska alla livdjur under följande stallsäsong. Om stora magmasken återfinns i träckprover tagna under stallsäsong bör samtliga djur som gått på bete föregående säsong avmaskas i god tid, helst några veckor, före betessläpp. Observera att avmaskningsdosen för get är dubbla fårdosen. Resistens mot preparat i gruppen bensimidazoler förekommer.