Gå direkt till innehåll

Brakved

( Frangula alnus Mill. )
Giftig växt
Giftig vid konsumtion i stora mängder eller under lång tid.
Giftig växt
Giftig vid konsumtion i stora mängder eller under lång tid.

Brakved innehåller laxerande ämnen och orsakar allvarliga störningar i magtarmkanalen. Förgiftning är ovanligt, men har förekommit på häst och nötkreatur.

 Brakved

Utseende

Brakved är en buske eller ibland ett litet träd. Grenarna är nästan motsatta och vinterknopparna är klädda med bruna hår. Bladen är omvänt äggformade och sitter strödda eller motsatta med tydliga nerver. Blommorna är små och vitgröna och sitter i knippen och blommar under lång tid. Frukterna är runda och köttiga. Först är de gröna, sedan blir de röda och slutligen svartvioletta.

Förekomst

Brakved är vanlig i nästan hela landet förutom i fjälltrakterna. Den växer i fuktiga hagmarker, skogsmarker, lundar och på stränder. Brakved förekommer även odlad och trivs på kalkrik mark. 

Påverkan på djur

Djur som har ätit av brakved kan drabbas av illamående, irritation av hud och slemhinnor, nedsatt aptit, kräkning, magkramper, kolik, kraftig och ibland blodig diarré, njurskador och abort. Om urinen är alkalisk färgas den röd av antrakinonderivaten. Detta kan vara av diagnostiskt värde och bör ej förväxlas med blod eller hemoglobin. Utgången kan vara dödlig.

Det är ovanligt med förgiftning, men det har förekommit hos häst och nötkreatur.

Om ditt djur har ätit av växten

Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.

Djurslagsspecifika uppgifter

Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.

Vad är giftigt?

Hela brakveden är giftig, särskilt bark, frukt och frön.

Bete Mycket giftig
Ensilage Okänt
Okänt
Fryst bete Okänt

Giftinformation

Brakved innehåller starkt laxerande antranoider, antron- och antranol-derivat och delvis även diantroner samt antracen- och naftalenföreningar. Ett exempel är antracenglykosider som exempelvis glukofrangulin. Vid hydrolys omvandlas glykosiderna till laxerande antrakinoner. Glykosiden rhamnokartrin är ett annat antrakinonderivat.

Antrakinonglykosider är i allmänhet orange, röda eller brunröda ämnen. Deras löslighet liknar den hos andra glykosider med hydrofoba aglykoner. Även om en del av aglykonerna bryts ner och absorberas i tunntarmen, klarar sig många av de intakta glykosiderna till tjocktarmen (colon) innan de hydrolyseras och orsakar sekretion av vatten och elektrolyter, samt stimulerar peristaltik och tarmrensning. Kontraktionerna som uppstår kan vara ganska starka och även smärtsamma. Aglykonerna kan färga urin och avföring röd, brun eller svart när de utsöndras.

Antron och antranol-derivat och delvis även diantroner har en starkt irriterande effekt på hud, magslemhinna och mukösa membran vilket orsakar illamående och kan leda till tarmkolik. Antracenderivaten har en laxerande effekt och påverkar främst tjocktarmen. Antracenglykosiden glukofrangulin kan orsaka drastisk laxering, enligt vissa djurförsök med risk för dödlig utgång. Glykosiden rhamnokatrin verkar starkt irriterande på magslemhinnan. Även njurskador kan förekomma.

Senast uppdaterad : 2021-04-21