Rävskabb hos hund

Förekomst

En av de vanligaste hudsjukdomarna hos hund är rävskabb eller sarcoptesskabb. Den orsakas av ett parasitärt kvalster, Sarcoptes scabiei, som även kan infektera andra djurarter, inklusive människor. Parasiten påvisas ofta hos hund i områden med infekterade rävar. Sjukdomen hos hund kallas rävskabb på grund av att den spreds från vilda infekterade rödrävar till hundar med början från mitten av 1970-talet. Före det hade sjukdomen inte funnits här på mycket länge, varken bland rödrävar eller hundar.

Den variant av Sarcoptes scabiei som infekterar rävar är inte samma som drabbar människor. Skabbkvalstret från räv kan däremot smitta flera andra vilda djur i Sverige, till exempel varg, lo och mård. Sarcoptes hos räv/hund ge i vissa fall ge upphov till kortvariga besvär med kliande utslag hos människa, så kallad skenskabb.

×

Ladda ned original

Livscykel för Sarcoptes. Utvecklingen tar två till tre veckor från ägg till adult. Bild: Katarina Näslund/SVA

Sarcoptes scabiei är ett kvalster som, liksom fästingarna tillhör spindeldjuren. Skabbkvalstren är 0,2-0,4 millimeter långa och 0,2-0,35 millimeter breda. Med sin något tillplattade kropp och korta ben påminner de om en sköldpadda. Kvalstret lever huvudsakligen i hudens översta cellskikt, väl gömt och skyddat mot yttervärlden. I huden gräver skabbkvalstret gångar i vilka honan lägger tre till fyra ägg per dag under sin levnad, vilken är två till fyra veckor. Äggen kläcks efter några dagar till larver, som via två olika nymfstadier blir vuxna och könsmogna. Hela utvecklingen i huden tar två till tre veckor.

Smittvägar och överlevnad

Hundar kan smittas både genom direkt kontakt med redan smittade djur och indirekt genom att skabbkvalstret överlevt en kortare tid på platser där infekterade djur vistats. Hundar uppsöker ofta platser där smittade rävar varit, exempelvis gryt och hundkojor, men också andra platser där den kliande räven (eller hunden) kliat av sig hudflagor och hårtussar i vilka skabbkvalster kan finnas. En infekterad räv har ofta stora mängder kvalster vilket gör dem till effektiva smittspridare.

Skabbkvalster utanför huden är känsliga för väder och vind. De är framför allt känsliga för uttorkning och för både låga (minusgrader) och höga temperaturer. I kylskåpsmiljö kan de överleva i drygt två veckor, men när de vistas utanför den skyddade miljön i huden där temperatur och fuktighet är optimala, avtar deras benägenhet att effektivt kunna infektera ett nytt värddjur. I den torra luften inomhus dör kvalstret inom ett par dygn. Utomhus om temperaturen är svalare och fuktigheten högre är chansen däremot större för kvalstret att överleva. Vid temperaturer under +18 °C förblir det orörligt. Således krävs det temperaturer över +18 °C, det vill säga sommarväder, för att kvalstret aktivt ska kunna röra sig mot ett eventuellt offer.

Huvudsymtom - klåda

Sarcoptesskabb ger som regel upphov till kraftig klåda även om det också förekommer fall med lätt, knappt märkbar, klåda. Klådan har beskrivits som värst på natten eller morgonen. Andra symtom i början av en infektion är hudrodnader, små upphöjningar (papler) i huden och mjällbildning. Därefter ses håravfall och gråvita-gråsvarta skorpbildningar.

Parasiten trivs bra på tunnhåriga områden och de första hudförändringarna uppträder oftast på öronkanter, armbågsregionen, hasar och undersida av bröst och buk. Dock kan skador ses var som helst på kroppen. Klådan kan ge upphov till rivskador med sår som så småningom täcks av skorpor. Huden blir ofta förtjockad och sekundära bakteriella infektioner kan tillstöta. Om inte djuret får rätt diagnos och behandling kan hudskadorna förvärras och komma att täcka hela djuret och sjukdomen kan bli mycket allvarlig.

Diagnostik

Symtomen på Sarcoptes kan variera mellan olika hundar. En positiv klådreflex i öronkanterna är starkt indikativ för sarcoptesinfektion. De flesta smittade individer utvecklar antikroppar mot skabbkvalstret. Genom att påvisa antikropparna i blodserum kan man få vetskap om djuret är eller har varit infekterat. De specifika antikropparna finns oftast i blodet inom två till tre veckor efter det att hunden visat de första skabbsymtomen. Förhöjd antikroppsnivå kvarstår i flera månader efter genomgången infektion, i normalfallet sex månader. Vid varje kliande hudsjukdom kan sarkoptesskabb misstänkas och antikroppsundersökning är ett viktigt diagnostiskt hjälpmedel vid utredning.

Sarkoptesskabb kan även påvisas genom mikroskopering av krustor och ganska djupa skrapprov, fler än ett bör tas med skalpellblad och skrapen ska nå genom det förhornade överhudslagret (stratum corneum).

Behandling

Foxim, milbemycin-oxim, moxidektin, selamektin, fluralaner, afoxolaner och sarolaner är samtliga godkända för behandling av sarcoptesinfektion. Behandling bör pågå under minst tre veckors tid. För att undvika behandlingssvikt kan selamektin enligt klinisk erfarenhet behöva användas två gånger med två veckors intervall.

Beställ SVA:s analys

Sarcoptes (hund), antikroppar (ELISA)

Ektoparasitförekomst

Sarcoptesskabb på katt

Katter kan sporadiskt smittas av sarkopteskvalstret från räv och hund. Smittan hos katterna ger emellertid inte alltid upphov till tydliga skabbsymtom. Diagnos kan ställas genom antikroppsundersökning eller skrapprov.