Gå direkt till innehåll

Smittor och smittbärare i ett förändrat klimat

För många av oss är klimatanpassning främst förknippat med att anpassa infrastruktur som vägar och byggnader. Men då förändringar i spridningen av smittsamma infektionsämnen också påverkas av ett förändrat klimat är det viktigt att vara medveten om och kunna anpassa sig till dessa nya hot.

Klimatförändringen kan påverka utbredning och spridningsmönster för inhemska smittsamma sjukdomar, men även bidra till introduktion av nya smittor. Exempelvis kan flera allvarliga epizootisjukdomar spridas via insekts- eller gnagarvektorer. Dessa sjukdomar kan vara speciellt känsliga för ett förändrat klimat. Klimatförändringen kan påverka vektorernas livsmiljö och beteendemönster och kan därigenom ge en direkt effekt på sjukdomarnas utbredning och spridningsmönster. 

Vektorer – djur som bär på smittämnen

En smittbärare, eller vektor, är en art som kan bära på ett smittämne, föröka det och sedan föra det vidare till andra individer av samma art eller till andra arter, fästingar och myggor är vanliga vektorer. Ett reservoardjur kan bära på smittan men kan inte föröka antalet. Djuret behöver inte nödvändigtvis själv påverkas. Om sjukdomen kan spridas mellan djur och människor är det en zoonos.

Om klimatet blir varmare innebär det att insekter och fästingar får gynnsammare förhållanden under vintern. Detta ökar sannolikheten för överlevnad, vilket innebär både att populationerna, och därmed smittspridningen, kan öka och att de kan sprida smittämnen till nya områden. Ett varmare klimat med höjd medeltemperatur kan även göra det möjligt för helt nya insektsarter att fungera som vektorer då insekternas förmåga till effektiv smittspridning ofta är kopplad just till temperaturen.

Fästingar

Vårt förändrade klimat flyttar fästingars utbredning norrut vilket medför ökad risk för att djur och människor drabbas av fästingburna sjukdomar, även i nya områden. I familjen Ixodidae finns många blodsugande fästingarter som kan överföra smitta. Vår vanliga fästing (Ixodes ricinus) sprids allt längre norrut i Sverige, Finland och Norge och taigafästingen (I. persulcatus) ökar i utbredning längs den svenska norrlandskusten. Båda dessa är viktiga bärare av zoonoser, det vill säga infektioner som kan överföras mellan människa och djur. Såväl denna spridning av fästingar som en eventuell ökad förekomst av fästingburna sjukdomar i norr är inte klarlagd.

Nya sjukdomar

Utöver större utbredningsområden för befintliga sjukdomar kan förändringar i klimatet även bidra till att sjukdomar kan etableras i nya områden. När en ny art introduceras till ett område, antingen genom import eller genom naturlig förflyttning, kan den bära med sig sjukdomar som den själv är immun mot, men som drabbar den befintliga populationen hårt. Exempel på en sådan sjukdom är kräftpest, som fördes med den immuna signalkräftan och som har utrotat den svenska flodkräftan i många vattendrag.

Andra exempel är år 2008, när Sverige hade ett stort utbrott av blåtunga på idisslare, en virussjukdom som sprids med svidknott. Eller den relativt nyligen introducerade sjukdomen Schmallenbergvirus som också sprids med bitande insekter, och som drabbade framförallt nöt- och fårbesättningar hårt 2012–2013.

Flera vektorburna sjukdomar kommer att introduceras i framtiden, som för Usutu- och West nile fever-virus, vilka följer med flyttfåglar och sedan kan föras över till andra djur via myggor som redan finns i landet. West nile fever-virus, som också är en zoonos, har inte funnits tidigare i norra Europa men diagnosticerades på häst i Tyskland 2018.

SVA arbetar brett med att motverka denna typ av sjukdomsutbredning, bland annat genom:

  • övervakningsprogram för vissa sjukdomar, där vi kartlägger spridningen.
  • diagnostik och övervakning av viltstammen.
  • Forskning, där vi sedan sprider resultaten till veterinärer och djurägare.
Senast uppdaterad : 2020-12-02