Utseende
Fläckig munkhätta är en flerårig ört med krypande, knöllik jordstam. Stjälken är omkring 30 cm hög. Bladen är långskaftade med stor, pillik, ibland mörkfläckig, bladskiva. Längst upp på stjälken finns ett gulaktigt och ofta rödfläckigt hölsterblad som är 10–20 cm långt. Bladet omsluter den kolvlika blomställningen. Blommorna sitter på kolvens nedre del och blommar under maj och juni. Frukterna är gulröda, saftiga bär som är samlade i ett omkring fyra centimeter långt ax.
Förekomst
Fläckig munkhätta är ursprungligen en införd kulturväxt, men förekommer i sällsynta fall i naturen, på fuktig mullrik jord, i parker och liknande miljöer i Skåne.
Påverkan på djur
Gifterna i fläckig munkhätta ger dels direkta skador på slemhinnor i magtarmkanalen, dels ger de upphov till akut oxalatförgiftning som påverkar hjärtat, centrala nervsystemet (CNS), njurarna, muskulaturen, kärl med mera.
Förtäring av fläckig munkhätta kan ge rodnad, kraftig inflammation, blåsbildning och blödningar i exempelvis tandkött och mag-tarmkanal, salivering, illamående, kräkningar, diarré, uttorkning, nedsatt tarmperistaltik, frekvent avföring (tenesmus), kolik och möjligen magsår. Andra symtom som kan uppstå är andningssvårigheter (dyspné) till följd av faryngealt ödem, hjärtarytmier, onormalt lågt blodtryck (hypotension) och låg kroppstemperatur, lever- och njurskador, extrem törst, påverkan på centrala nervsystemet med rörelsestörningar, förlamning, kramper, konvulsioner, och i allvarliga fall kollaps och död.
Förgiftning är sällsynt då djuren normalt sett inte försöker äta växten, antagligen blir de avskräckta av den skarpa smaken. Förgiftningsfall har dokumenterats hos nötkreatur som är särskilt mottagliga, men även hos får, gris, hund och häst. Bären är inte giftiga för fåglar.
Om ditt djur har ätit av växten
Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.
Djurslagsspecifika uppgifter
Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.
Vad är giftigt?
Alla delar av fläckig munkhätta, inklusive bären, är giftiga. Den färska växten och dess växtsaft är giftigare än torkade växtdelar. Alla delar av växten innehåller en frän saft som är akut irriterande när den kommer i kontakt med huden eller förtärs.
Giftinformation
De toxiska substanserna och deras effekter i fläckig munkhätta är fortfarande till stor del okända, men namn som aroin, aroidin och aronin nämns. Flera rapporter indikerar att den huvudsakliga aktiva ingrediensen är saponinen aroin (cirka 0,005 %). Aroin finns i alla delar på växten och halten är störst i den färska knölen. Aronin är relativt okänd, men man vet att substansen är flyktig och instabil och att den påverkar det centrala nervsystemet.
Fläckig munkhätta innehåller också lösliga och olösliga salter av oxalsyra och den cyanogena glykosiden triglochinin. Men till följd av den starka irritationen från oxalaterna tas inte tillräckligt stora mängder upp för en uppenbar cyanidförgiftning. I unga skott kan det också finnas hydrocyansyra-glykosider, samt spår av nikotin, aminer och oxalater. En konicinliknande alkaloid nämns i äldre litteratur, och glykosidiska saponiner i nyare. Halten lösliga oxalater är ungefär 0,4 procent i gröna bär och 0,28 procent i röda bär. Nålformade kalciumoxalatkristaller som kallas rafider finns i så kallade skjutceller (idioblaster). När växten tuggas öppnas idioblasterna och rafiderna tränger in i slemhinnan i munnen och halsen, vilket orsakar allvarlig lokal irritation med en brännande känsla, ökad saliv och svårigheter att svälja (dysfagi). Förtäring av stora mängder orsakar mag-tarminflammation (gastroenterit).
Rafiderna har också kanaler genom vilka fria oxalsyror kan komma in i vävnaden. När tvåvärda kalcium- och magnesiumjoner absorberas, bildas lösliga salter. Magnesiumsalterna tenderar att vara mindre stabila än komplexen med kalciumjoner. Hypokalcemi, hypomagnesemi, brist på intracellulärt kalcium respektive magnesium samt inaktivering av viktiga enzymer som är beroende av kalcium- och magnesiumjoner förekommer. Konsekvenserna är akuta hjärtarytmier, muskelfascikulationer och symtom från nervsystemet.
Kristallbildning kan förekomma i njurrören och väggarna i det centrala nervsystemet, vilket resulterar i njursvikt på grund av akut tubulär nekros samt kan leda till inflammation i hjärnvävnaden.