Utseende
Smörblomma är en upprätt, flerårig ört med jordstam. Stjälken är förgrenad, hårig och blir mellan 30 och 60 cm hög. Blommorna är gula och har vanligen fem kronblad. Blomställningen utgör ett glest, mångblommigt knippe.
Förekomst
Smörblomma är vanlig i hela landet, ända upp till fjällen. Den växer gärna på frisk eller fuktig mark; som fuktängar, stränder, hagar, fäbodvallar och öppna skogar men även på fjällhedar, längs med vägkanter och på gårdsplaner.
Påverkan på djur
När smörblomman tuggas ger den en brännande känsla på tungspetsen och orsakar rodnad, ibland med blåsor. Det är vanligast med en lindrig mag-tarminflammation (gastroenterit), men större intag kan ge mag-tarmstörningar med kolik och diarré, njurskador och centralnervös påverkan. Det finns även rapporter om förgiftning på gris och hund.
Om ditt djur har ätit av växten
Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.
Djurslagsspecifika uppgifter
Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.
Vad är giftigt?
Hela växten. Växten är giftigast vid blomning.
Giftinformation
Smörblommans växtsaft innehåller glykosiden ranunculin som omvandlas till den giftiga och blåsbildande substansen protoanemonin då växten tuggas eller krossas. Protoanemonin är lokalt irriterande för hud och slemhinnor samt förhindrar celldelningen (antimitotisk). Efter upptag ger protoanemonin en excitation av centrala nervsystemet som senare övergår i förlamning. Vid utsöndring kan protoanemonin skada njurar och mjölkkörtlar. Protoanemonin har även hepatotoxisk verkan vilket kan utlösa ökad känslighet för solljus (sekundär fotosensibilisering). När växten torkas övergår protoanemoninet till anemonin som är mindre giftigt och slutligen till anemoninsyra som är helt inaktiv.