Giftiga växter smakar vanligen illa och undviks därför oftast av betande djur, särskilt om det finns gott om bete eller skördat vallfoder tillgängligt. Vid brist på bete eller foder kan det hända att djuren äter av växter som de normalt sett ratar. Ibland kan också yttre förhållanden påverka tillgängligheten, till exempel nya hagar med en annan typ av växtlighet som gör djuren nyfikna, eller snö som tynger ned grenar från buskar och träd och gör dem åtkomliga för djuren. Några giftiga växter som sprängört och renfana anses smaka bra och vara begärliga, och det förekommer även att djur utvecklar en benägenhet att äta vissa växter som exempelvis ekollon.
Graden av giftighet hos samma växt kan variera för olika djurslag. Giftigheten kan också variera för såväl olika delar av växten som olika botaniska utvecklingsstadier. Ibland kan även sättet att konservera foder ha betydelse för hur mycket gift som finns kvar. En del växter är giftiga i färskt tillstånd men ofarliga i torkat eller ensilerat tillstånd. Vissa färska växter kan behålla sin giftighet vid ensilering eller torkning till hö men i stället ändra smak och lukt, vilket kan innebära att djuren inte längre ratar dem. I kombination med att det också är svårare för djuren att sortera fodret på foderbordet ökar risken för förgiftning när man serverar skördat foder jämfört med bete.
Vad är det som växer i hagen och på vallen?
Innan betessläpp och vallskörd bör man undersöka vad som växer på markerna. Ta gärna med en fältflora för att identifiera växter du inte känner igen på rak arm. Många prydnadsväxter och trädgårdsväxter är giftiga. Man bör därför vara extra försiktig med beten i anslutning till äldre trädgårdar eller parker eftersom många giftiga växter kan förekomma i mer eller mindre förvildat tillstånd på sådan mark. Dessa växter finns oftast inte med i en vanlig flora då de inte är naturligt förekommande i Sverige, och information om växten och dess eventuella giftighet kan vara mycket begränsad.
Undvik att ge djuren tillgång till trädgårdsavfall. Många växter är giftiga även då de vissnat eller torkat. Det är inte ovanligt att orsaken till förgiftningsfall kan härledas till växtmaterial som rensats bort ur trädgårdar och sedan slängts in till djuren. Gamla ängsmarker, sjöstränder, sanka betesmarker, skräpmark (ruderatmark) och impediment är också miljöer där flera giftiga växter kan trivas, och sådana marker bör inspekteras extra noga innan man släpper djur där. Hjälp med identifiering av misstänkta växter kan sökas hos till exempel botaniska trädgårdar, florister, botaniker, blomsteraffärer samt växtodlingsrådgivare.
Extern information som kan vara hjälpsam vid artbestämning:
Ta bort giftiga växter
De flesta giftiga växter är även skadliga för människor. Var därför försiktig när du hanterar växtmaterial som du misstänker är skadligt eller giftigt och tvätta händerna noga efteråt. Vissa växter är skadliga vid hudkontakt och dessa bör hanteras med heltäckande klädsel och handskar. Se till att uppgrävt, avslaget eller bortsorterat växtmaterial inte är åtkomligt för djur. I många fall är det lämpligt att oskadliggöra växterna genom att elda upp dem.
Var noga med att inte avlägsna fridlysta växter. Information över fridlysta växter finns exempelvis på Naturvårdsverkets webbplats.
Extern information som kan vara hjälpsam om du vill bli av med giftiga eller oönskade växter: