Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Orörda mjältbrandsgravar inte farliga

2011-12-06
Mjältbrand var vanligt i Sverige fram till mitten av 1900-talet. Döda djur som misstänktes ha smittats grävdes oftast ner eller togs om hand på slakterier. De platser där djur grävdes ner, mjältbrandsgravar, är inte farliga för varken människa eller djur så länge de lämnas orörda. Det har dock hänt att smittsamma sporer från gamla gravar har kommit upp till ytan vid grävarbeten och då smittat gräsätande djur. Utbrottet i Örebro i somras är ett sådant fall.

Därför kartlägger SVA nu var dessa gamla gravar finns för att ha den kunskapen som underlag i smittskyddsarbete och som kunskap när stora grävarbeten ska genomföras.

De flesta mjältbrandsgravar utgör ingen risk för smitta om man gräver i dem. Smittsamma sporer kan bara finnas kvar i mjältbrandsgravarna om djuren grävdes ner utan att de regler som gällde desinfektion följdes. Det fanns från 1800-talets slut bra instruktioner om hur nedgrävning och desinfektion skulle gå till, men vi vet att råden inte alltid följdes. Idag kan främst gravar i fuktiga marker och där djuret inte hanterades rätt innehålla mjältbrandssporer som ännu är livskraftiga.

I dessa fall kan sporer komma upp till ytan vid grävarbeten och risken finns att gräsätande djur får i sig sporer och blir smittade. Människor blir inte lika lätt smittade av mjältbrand som gräsätande djur. Det finns inga bekräftade fall där människor har smittats direkt från smitta i jord eller vatten.

Grävningar i en gammal mjältbrandsgrav var orsaken till mjältbrandsutbrottet i Örebro län under sommaren 2011. Även utbrottet i Halland 2008 bedöms bero på en gammal mjältbrandgrav eller att döda djurkroppar förr i tiden dumpades i kanalen. Båda dessa händelser visar på vikten av att ha kunskap om var i Sverige mjältbrandsutbrott skett under 1900-talet. SVA arbetar nu med att kartlägga, lokalisera och analysera vilka områden i landet som har varit drabbade från år 1916 till 1957. Efter det har endast sporadiska utbrott skett.

Syftet med kartläggningen är att få ökad kunskap om geografiska områden med stort antal gårdar som haft mjältbrandssjuka djur. Mer exakt var eventuella mjältbrandsgravar är belägna finns inte dokumenterat. Anvisningen vid tiden för utbrotten var att gräva på avlägsen plats så gravarna behöver inte alls ligga i närheten av den gård som drabbades av smittan.

Kunskapen som kartläggningen ger ska främst ses som värdefull information i dagens smittskyddsarbete för att vid sjukdomsfall på djur fungera som stöd för experternas bedömning om det finns skäl att misstänka mjältbrand. Kunskapen kan också användas när stora grävarbeten ska utföras för till exempel byggnationer. Däremot utgör inte orörda mjältbrandsgravar någon fara för människor och djur som bor och lever intill dessa.

I Sverige är det mycket ovanligt att människor smittas av mjältbrand. Det senast kända inhemska fallet hos människa inträffade 1965.  Fallet gällde en person som arbetade på en mattfabrik där det hanterades importerad ull, och arbetslokalerna var mycket dammiga från ullen.

Studien av mjältbrandsgravar och vilka områden som är berörda i Sverige beräknas vara färdig första kvartalet 2012. Den kommer att redovisas på berörda myndigheters webbplatser så snart den är färdig.

För mer information:
Marianne Elvander, statsepizootolog SVA, 018- 67 41 46

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls