Gå direkt till innehåll

Etik i fiskrelaterade sammanhang

Fisk är ett djurslag som betyder mycket för gemene man i Sverige. Ändå betraktar vi inte fisk på samma sätt som våra övriga sällskapsdjur, jaktvilt eller övriga animalieproducerande djur.

Sällskapsdjur, jaktvilt eller övriga animalieproducerande djur tillmäter vi känslor och intelligens och värnar om att de skall ha en bra och etiskt korrekt hantering oavsett om de är vilda eller tama. Fisk saknar mimik, är kallblodig och lever i en miljö som är främmande för oss. De kan inte förmedla känslor till oss på samma sätt som varmblodiga djur. Vi kan inte ”läsa” dem och kan därför inte känna igen oss själva i djurslaget. Därmed kan vi ha svårt att tillmäta dem känslor på det sätt vi tillmäter till exempel en hund.

Fisk har smärtreceptorer i huden, nervbanor, receptorer i hjärnan och opiatreceptorer liknande deman finner på varmblodiga djur. Fisk saknar prefrontalcortex, den del av hjärnan som många forskare anser vara nödvändig för att medvetandegöra smärtan, för att den skall bli något mer än bara reflektorisk. Det kan dock inte uteslutas att denna funktion finns i någon annan del av fiskhjärnan. I många situationer reagerar fisk som om de kände smärta/obehag, och kan till och med associera vissa personer med detta. Vare sig fisk har förmåga att känna smärta, obehag eller inte, gör blotta misstanken att vi är skyldiga att hantera och sköta dem som om de har den förmågan.

Fisk reagerar fysiologiskt på stress på samma sätt som varmblodiga djur, nämligen med utsöndring av adrenalin och cortison. Båda substanserna har också likartade effekter i fisk som hos andra djur.

Att fisk kan ha förmågan att känna smärta och stress betyder inte per automatik att vi skall sluta sportfiska, ha prydnads- och sällskapsfisk eller använda försöksfisk. Vi måste dock se till att ställa samma krav på oss själva i hanteringen av fisk som vi ställer när vi hanterar andra djurslag. Att förhindra ohälsa och sjukdom är en viktig faktor när det gäller djurskydd, och vi tar det för självklart när det gäller våra varmblodiga vänner. Detsamma ska gälla för djurslaget fisk, oavsett typ av hållning. Fisk i fångenskap skall hållas på ett sätt som är anpassat till artens levnadsförhållanden, och som inte orsakar onödig stress eller ohälsa hos arten. Vid sjukdom skall den diagnostiseras, behandlas och orsaken utredas och helst undanröjas. Kan inte sjukdomen behandlas skall fisken avlivas (innan den spolas ned i toaletten). Detsamma gäller när vi som sportfiskare fångat en fisk. Den ska inte ligga och självdö på botten av båten eller på isen, utan avlivas direkt. Fisk som släpps tillbaka ska inte vara så skadad att det kan antas medföra långvarigt lidande eller men för den. Hantering vid catch and release bör i möjligaste mån utföras med fisken under vatten, då även en kort tid ovanför vattenytan drastiskt minskar fiskens chanser till överlevnad. Knutfria håvar bör användas för att skona huden, likaså bör fisken hanteras med blöta händer utan handskar.

Avlivning

Själva avlivandet är snabbt avklarat om det görs korrekt, det som brukar brista är ”vägen dit”. Hur hanteras djuret fram till ögonblicket för avlivning? Får fisken ligga och kippa på stranden/isen, springer man runt och visar upp den, fotograferar? Tänk till och respektera djuret!

Större fiskar bedövas med ett ordentligt slag mot kraniet (med knivskaft eller dylikt) varefter avlivning utförs genom att kärlen från hjärtat skärs av vid gälöppningen. Det senare medför en avblodning vilket är till fördel om fisken senare skall tillagas.

Mindre fisk kan också bedövas med slag mot kraniet. Enklast är dock att krossa skallen mot en hård yta med hjälp av till exempel foten på ett glas eller liknande utan att ta fisken ur håven. Kokning kan också accepteras för liten fisk (storlek tetra/sebrafisk) under förutsättning att vattnet stormkokar, att det är en stor vattenvolym och att fisken släpps i direkt.

Infrysning, formalin, kvävning, mikrovågsugn, alkohol, nedspolning i toalett etcetera är inte acceptabelt förfarande.

Senast uppdaterad : 2020-11-23