Gå direkt till innehåll

Motverka resistens

Arbetet mot antibiotikaresistens måste vara långsiktigt, och många olika aktörer behöver samverka. Grunden för arbetet är att förebygga sjukdom och att minska spridning av resistens. När antibiotikabehandling ändå behövs ska rätt antibiotika i rätt dos användas.

Arbete för att motverka resistens vilar i huvudsak på tre principer:
• Minska behovet av antibiotikabehandling
• Minska spridningen av resistenta bakterier och resistensgener
• Klok och omdömesgill användning av antibiotika

Dessutom är det viktigt att både antibiotikaförbrukning och antibiotikaresistens övervakas så att man kan följa hur arbetet går, och upptäcka eventuella nya problem. Läs mer om övervakning av antibiotika och resistens.

Minska behovet

Det bästa sättet att minska användningen av antibiotika är att förhindra att sjukdomar uppstår. Detta kan göras på en mängd olika sätt; exempelvis bättre smittskydd, bättre hygien och skötsel, avel för friskare djur och vaccinering. Strategier som bygger på bättre djurhälsa har fördelen att de ofta samtidigt minskar risken för smittspridning.

Minska spridning

Resistenta bakterier kan precis som andra infektioner spridas både mellan djur och mellan djur och människor. På liknande sätt kan resistensgener spridas mellan människors och djurs bakterier. Spridningen kan ske antingen vid direkt kontakt eller indirekt genom att till exempel foder, livsmedel eller utrustning förorenas.

Risken för spridning vid direkt kontakt kan minskas genom att inköp och transporter av levande djur begränsas och genom karantänsrutiner om det är nödvändigt att föra in nya djur. God hand- och kökshygien minskar också risken för spridning till människa.

Klok användning

Antibiotika ska bara användas när det är säkerställt eller troligt att djuret har en bakterieinfektion som troligen inte kan läka av utan behandling.

När antibiotikabehandling behövs bör man om det går välja antibiotika som så lite som möjligt påverkar andra bakterier än den som orsakar infektionen, till exempel alla de bakterier som normalt finns på huden och i tarmen. I dagligt tal säger man ofta att man då väljer antibiotika med ”smalt spektrum”

Helst bör provtagning för bakteriologisk undersökning och resistensbestämning göras innan man sätter in antibiotika. Med stöd av resultatet kan veterinären göra ett klokt val av antibiotika, och om behandling redan påbörjats så kan man avgöra om den behöver ändras. Som stöd för val av behandling finns också behandlingsriktlinjer för olika djurslag (se läs mer).

I Sverige är veterinärers ordination av antibiotika till djur reglerad genom Förordning (EU) 2019/6 om veterinärmedicinska läkemedel och kompletterande förordningar samt av Jordbruksverkets föreskrift SVFS 2023:21 (saknummer D35) 

I Förordning (EU) 2019/6 och kompletterande förordningar står bland annat att:

  • Läkemedel med antibiotika för djur ska vara receptbelagda.
  • Antibiotika får inte användas i syfte att öka djurens tillväxthastighet.
  • Antibiotika får inte användas rutinmässigt, och inte för att kompensera för brister i djurhållningen.
  • Antibiotika får inte användas för att förebygga sjukdom annat än undantagsvis till enstaka individer.
  • Läkemedel med vissa antibiotika inte får användas till djur.

I Jordbruksverkets föreskrift står bland annat att:

  • Läkemedel för djur ska bara användas när det finns behov av det.
  • Veterinärer ska ta hänsyn till risken för resistens vid val av antibiotika.
  • Veterinärer får inte ordinera vissa läkemedel med mupirocin eller rifabutin.
  • Veterinärer får bara ordinera behandling med läkemedel innehållande kinoloner, tredje eller fjärde generationens cefalosporiner när mikrobiologisk undersökning och resistensbestämning visar att verksamt alternativ saknas. Undantag är till exempel akuta livshotande tillstånd. För fullständig lydelse av undantagen hänvisas till författningstexten.

Långsiktigt arbete

Antibiotikaresistens berör människor, djur och miljö. Problemen är komplexa och kan bara motverkas genom långsiktigt arbete på många olika nivåer, både lokalt, nationellt och internationellt. Olika aktörer måste samverka så att alla kan bidra med sin bit.

I Sverige har myndigheter och privata aktörer länge arbetat tillsammans för att motverka resistens.

Nyckelfaktorer för framgång, gemensamma för de som jobbar med människor, med djur eller med miljö är:

  • Långsiktigt arbete med stöd av politik och regler
  • Samsyn och samarbete inom och mellan sektorer: lokalt, regionalt och nationellt
  • Förebyggande av sjukdom – friska människor och djur behöver inte antibiotika
  • Transparenta och pålitliga data för handling och uppföljning
  • Aktivt deltagande i internationella initiativ

Jordbruksverket, Folkhälsomyndigheten och SVA har i samarbete med 22 andra statliga myndigheter och organisationer tagit fram en broschyr på engelska (pdf) om hur vi arbetat i Sverige. Målgrupp är bland annat beslutsfattare i andra länder och därför är broschyren på engelska.