Vilken ras man väljer är självfallet den blivande kaninägarens egna beslut men det kan vara bra att veta lite om vilka för- och nackdelar som kan finnas.
Liksom med hundar, lever de minsta kaninraserna längre än de största. Det är till exempel inte helt ovanligt att en liten hermelinkanin blir 10-12 år gammal medan en kanin av jätteras har en förväntad livslängd på 6-7 år.
De kaninraser som har hängande öron kallas vädurar. Det finns både dvärgvädurar och riktigt stora vädurar. Inga djur i naturen har hängande öron eftersom det blockerar de inkommande ljudvågorna. Ytterörat är ju till för att fånga upp ljudvågor, så att djuret ska höra bättre. I fångenskap är det kanske inte så viktigt hur bra en kanin hör men hängande öron orsakar andra problem. När hörselgången blir tilltäppt, blir den lättare svullen och det naturliga öronvaxet blir kvar i hörselgången. Det leder till irritation, klåda och öroninfektioner. Öroninfektioner är en mycket vanlig orsak till veterinärbesök. Sjukdomen kan bli riktigt besvärlig och i värsta fall leda till att kaninen måste få somna in. Väljer man att skaffa en vädurskanin är det viktigt att tänka på att man måste sköta kaninens öron genom att hålla dem rena regelbundet och hela livet. Har man otur kan problem uppstå trots noggrann skötsel.
Fördelen med vädurar är att de ofta är lugna och trygga individer som lämpar sig bra som sällskapsdjur. Av denna anledning är dvärgvädurar en av de populäraste raserna i Sverige.
En annan anatomisk detalj som bör nämnas, är att många kaninraser, liksom de flesta av människans sällskapsdjur, har avlats på korta nosar. Trubbig nos anses vara gulligt och utseendet är eftertraktat. Det man måste tänka på är att när ansiktet trycks ihop, ökar risken för sjukdomar i de övre luftvägarna, tandproblem och tilltäppning av tårkanalerna.
De senaste åren har det dykt upp allt fler kaninraser med lång och ullig päls. Dessa kaniner är bedårande söta men som ägare måste man vara beredd att kamma eller borsta kaninen ofta och regelbundet. Om tovor uppstår som inte går att borsta bort, måste kaninen sövas och rakas. En annan risk med avvikande pälslängd och kvalité är att risken för bildning av hårbollar i magsäcken ökar. Det i sin tur ökar risken för mag-tarmproblem som inpackningar och i värsta fall total tilltäppning av tarmen.
En pälstyp som man ska se upp för är så kallad satinpäls. Satinkaniner har en vackert skinande päls som i sig inte orsakar så stora problem men genen för den här typen av päls, har visats kunna föra med sig allvarliga tandproblem vid tidig ålder. För inte så många år sedan gjordes samma misstag med marsvin. Genen för satinpäls på marsvin förde med sig allvarlig sjukdom i skelett och leder. Det har lett till att man nu slutat avla på satinmarsvin helt och hållet.
Rexkaniner har också en väldigt vacker och mjuk päls men drabbas, som tur är, inte av samma allvarliga tandproblem som satinkaniner. Man ser dock en ökad känslighet i de här kaninernas tassar. Pälsen slits lättare när de går på hårda underlag, så skador på fotsulorna är lite vanligare. Man måste med andra ord vara extra noga med underlaget om man skaffar en rexkanin.
Slutligen bör man ha ett öga på kaninens hud. Det förekommer kaniner, framför allt vädurar, med ett ganska kraftigt hudöverskott. Man ser oftast överskottet under hakan i en så kallad dröglapp eller utmed bakkroppen och på sidorna. Stora vädurar har ofta hudöverskott i ansiktet vilket kan leda till hängande ögonlock och ögonproblem. Vid hudöverskott på övriga delar av kroppen kan det orsaka hudirritationer i vecken som vidare kan leda till sår, infektioner och fluglarvsangrepp. Många gånger är den enda lösningen att kirurgiskt behandla kaninen genom att operera bort hud.
Texten är skriven av: Marianne Tornvall i december 2020, veterinär på Mälaren Smådjursklinik